Så skönt att vara hemma igen!! Så skönt med min egen säng - min egen lilla lya och allt som hör till! Så förbannat less på sjukdom och sjukhus. Denna gången började det väldigt dramatiskt, men slutade med "bara" värk och ont.

Torsdax morgon gick jag upp på toa, tog min morgonmedicin o gick och la mig igen. Hade lite ont i höge ljumske  - men det går väl över.... Nästa gång jag gick upp på toa, hade jag så fruktansvärt ont, så det var med nöd och näppe jag tog mig tillbaka till sängen. Nappade åt mig almanackan, när jag gick/ haltade/ hasade förbi handväskan i hallen. Tänkte - jag måste ringa Läkarstation.

Men när jag var tillbaka i sängen var det bara 112 som gällde -  allt annat var otänkbart. Lyckades oxå ta fram tel numret till vaktmästar´n och bad honom komma och låsa upp för ambulansskötarna. Så infernaliskt ONT!! Dom lyssnade på hjärtat, lyckades ta ett blodtryck - kom fram till, att det kunde vara en propp i nå´t vitalt blodkärl. Dom BAR mig ner i nå´n sorts stol - tre trappor ned.... stackarna! Sköterskan försökte på alla sätt få in en nål i mig. Hon kravlade runt, stack tre gånger i foten och åtskilliga gånger i armarna. Blåljusen och sirenerna på - jag hade jämt göra att stöna och försöka hålla emot, så jag låg kvar på vänster sida utan att ramla ner på golvet. Dom kunde ge mig morfin, men det tål jag ju inte. Och något Ketogan hade dom inte med sig.

Jag vred mig som en mask av smärtor - bad att dom skulle beställa en vetrinärspruta på mig - stod bara inte uuuut.. Och väl inne på akuten i Västerås fick jag Ketogan och Ketogan igen och igen. Till slut var jag så "full" och yrslig, så jag knappt kunde svara på några frågor alls. Men kunde öppna ögonen och blev lite förvånad - det var så många som stod och rörde sig runt mig! Men jag gav fan i allting - skulle jag dö, så fick jag väl göra det då...

Upp på röntgen - först skiktröntgen på buk och bäcken. Sen vanlig röntgen. Och - turligt nog - såg dom inget allvarligt!! Blev inlagd på akutavdelning 40 för observation. När jag frågade någon framåt kvällen, vad det var för fel på mig egentligen, sa hon "det är förstoppning"!! Mitt i eländet kunde jag inte annat än dra på munnen och tala om, att i alla fall jag har inga tarmar ut i ljumsken. "Det har dom sett på röntgen"!! Till saken hör oxå, att jag är minst av allt förstoppad.... Snacka om att min tilltro till läkarvetenskapen fick sig ännu en törn....

På kvällningen framförde jag oxå, att jag lär väl ta mina mediciner  bl a Waran. Ja, Ja.... jag föreslog, att dom skulle kunna ringa till Köpings lasarett och få min medicinlista faxad. Men inget hände. Till slut vid 10-tiden på kvällen frågade jag en sista gång. "Har du inga egna mediciner med dig?". Jag hade ju liksom ingen tanke på mediciner eller nåt annat heller för den delen, när ambulansen kom. Jag kom ju verkligen in till sjukan som jag var: trosor, en tunn joggingbyxa och flieströja - ingenting annat. Jo ambulansköteskan tog med min handväska i farten....

Och denna gulliga lilla sköterska framförde med citron i rösten "vi har faktiskt annat att göra på nattskiftet här, än att springa omkring och dela ut mediciner....." Ja då skiter vi väl i det då... Sen gick hon ut från rummet och smällde igen dörren, så väggarna skakade. Sen tittade hon in igen och fräste: "och nå´t jäkla antabus har vi faktiskt inte på det här sjukhuset". Innan jag hann säga nåt, smällde hon igen dörren igen med ett brak. Trött och slut som jag var, låg jag sen och grinade och kände mig eländig och övergiven.

Så småningom var jag bara tvungen att gå och kissa. Ringde på knappen - då var det en annan tjej - en undersköterska eller nå´t. Hon skulle hämta en rullstol - men kom inte - och kom inte. Försökte själv ta mig ut i korridoren genom att stötta mig på sängen, stolar och en soffa, som stod i korridoren. Sen skulle jag ta mig tvärs över korridoren och klarade det bara inte. Usken kom igen och erbjöd, att jag skulle hålla henne under armen. Men det hjälpte mig ju inte alls - jag måste lägga min tyngd på nåt ordentligt stabilt. Så jag satte mig igen. Usken bara försvann och där satt jag. Till slut - nöden har ingen lag - hoppade jag över till andra sidan och in på toan. Aj, aj, aaaj....Sen hittade jag en rullator, som jag tog och stöttade mig på tillbaka till sängen...

Fortsättning följer på mina sjukhusupplevelser.... Vill bara tillägga idag, att jag ÄR ingen surkärring - vill nog påstå, att jag är en ganska snäll och tacksam person....

Natti, natti - läser ifatt era bloggar imorr´n....

Nu skiter jag i att sätta på mig dom här elektroderna igen! Jag står inte ut! Det kliar som hundra myggbett och under några av elektroderna hade jag fått röda blåsor. Och jag är så fruktansvärt less på sjukdomar och läkarbesök och provtagningar - jag vill spy på hela skiten. Åt helsike med flimmer, hjärtsvikt, glappande klaff, kreatininvärden, PK värden och allt som hör därtill. Nu låssas jag att jag är FRISK!! Jag är frisk, jag är frisk, jag är frisk..... Jag vill LEVA mitt liv - inte vara patient - NU ÄR DET NOG!!

Jag är Stina i Gula faran (min bil), som gör det jag VILL! Känns som jag vill gå i nå´t demostrationståg och skrika mig hes. "Sjukdomar bort - livet tillbaka!! Sjukdomar bort - livet tillbaka!!" Imorr´n åker jag till Cambodja, Thailand eller vart fan som helst.

Nja - jag får väl inrätta mig här i Skbg och "acceptera mina nya livsstil".... Får övelåta till de stackars jagade älgarna att demonstrera.... Idag har jag varit på bibblan och lånat ett antal ljudböcker. Så imorr´n ska jag sy och lyssna. Jag tänkte låna En Aino Thorsell, men datan på bibblan talade om, att den hade jag redan haft. Men det blev en hög ändå - får väl se om jag kan drömma mig bort till en bättre värld.....

Nu ska jag läsa runt i lite bloggar och sen tar jag kväller....

....fick apparaten vara inatt ;) Alldeles innan jag skulle somna fick hjärtat fnatt och jag fick andas xtra. Och då var det bara att tända lampan, trycka på apparaten och anteckna klockslag, symtom och sysslesättning. Då sparar apparaten hjärtaktiviteten i 8 minuter före jag tryckte och två minuter efter!! Tänk vicka grejer det finns! I tre dygn ska jag ha dessa sladdar, apparat och väl fastklistrade tryckknappar på mig! Och det kliar redan....

På fredag ska jag åka till Fagesta och återlämna grejerna plus min "dagbok" på medicinmottagningen där. Skönt att jag slapp åka till Västerås i alla fall! Sen får man väl vänta och se om nå´n läkare hör av sig och talar om vad dom sett eller inte sett.... Hur som helst tycker jag, att jag blev bättre, när dom tog bort en tablett blodtryckssänkande till. Även om blodtrycket fortfarande låg lågt sist jag mätte på Läkarstation. Eller så har jag "anpassat mig till min nya livssituation" som dom sa, att jag måste göra....

I alla fall så mötte jag Anita i foajén på sjukan och så åkte vi ut till Erikslund. Gick och kollade i affärder och åt mat på Nisses. Jag var "duktig" och åt en sallad! Köpte två små konstiga kaktusar på Blomsterlandet - jag har ju pippi på kaktusar. Tycker dom är så roliga - så många olika växtsätt - växer sakta - behöver lite vatten.....

När vi fått nog rattade jag bilen till Norberg och vi fikade en snabbis hos Anita. Så åkte vi ner till Abrahamsgården och kollade på en utställning i Galleriet. Monica Danielsson hette en av utställarna. Hon har gjort tavlan på fotot - den tavlan har jag döpt till "Beatrice". Den fick jag av Anita i julas - blev sååå glaaad för den - jag hade gått och tittat på den varje gång jag var hem till henne. Och så tyckte hon, att jag skulle ha den - för att jag hade hjälpt henne och sytt en del!! Det var svårt, att ta emot den - vilken julklapp!! Men jag njuter varje dag av den - där den sitter på väggen vid fotänden av min säng!

Om ni tittar på fotot så ser man, att hon har målat på björknäver!! Jag tycker den är fantastisk! På Abrahamsgården hade hon med några masker, som hon också hade målat på näver delvis. Anita hade köpt en, som var benvit med ögon, näsa och mun målad i guldfärg och en vit konstfärdig stjärna i pannan - skitsnygg! Ja tänk vad mycket vackert det finns!!

Om ni har vägarna förbi Norberg nå´n gång, rekommenderar jag ett besök på Abrahamsgården. Det är ett konstnärskollektiv, som säljer konst, smycken, textilier, glas, keramik, träarbeten, trasmattor m m - allt "närodlat".  Dom håller sig flytande ännu, men har problem med ekonomin. Så alla ni som bor i närheten - handla era julklappar där!! Det vore ju gräsligt, om dom skulle få lov att stänga!! Sen kan man ju gå på "Elsa Andersson" och fika gott efteråt. Om man inte går på ViktVäktarnas program förstås!!

Idag tvättstugan och vilodag. Det behövdes - vilodag alltså. Var som sagt inte hemma förrän vid 7-tiden igår kväll. Handlade på Coop i Fagersta på väg hem oxå. Dessa jäkla matkassar att bära uppför alla trappor!! Dom ringde från kommunen idag och erbjöd mig en hyreslägenhet - tvåa - på ett väldigt fint område här i Skbg med bara en halvtrappa upp. Men hyran var två tusen dyrare än den jag har i månaden plus varmvattenuppvärmning med el. Så jag tackade nej. Man ska ju inte bara bo....

Trött så in i hoppsan! Väckarklocan ringde 8.30 Hemskt! Men jag vet ju, att det finns dom som har uppvaknandet ca 5.30 Förstår bara inte hur man klarar sån´t.... Så hade jag jättesvårt att somna inatt - kl 01.45 var jag upp och tog en av mina få insomningstabletter, som jag har kvar. Men det dröjde lång tid ändå, innan jag somnade. Kände mig inte spänd, men antar att jag var det....

Efter alla turer var jag inte hemma förrän vid 19-tiden. Sen sängen och nu är det verkligen dax för vertikalläge igen. Har en massa sladdar fastklistrade på mig plus en liten dosa ca 7 x 7 cm. Hittills har dosan befunnit sig i behån - vete 17 var jag ska ha den inatt. Berättar mer imorr´n....

Natti, natti

Så här ser duken ut på mitt rumsbord.... Förstår inte varför inte kameran kan återge färgerna i verkligheten. Men där den ligger på rumsbordet är allt mest lik verklighetens färger.

Ja så var den idén avklarad. Nu har jag sett vad jag kunde ha gjort annorlunda och bättre d v s vilka förbättringar jag ska göra om jag skulle sy en till så´n här duk....

Men imorr´n ska jag till Västerås till Fysiologkliniken på sjukan där. Så då blir det inget syende. Dom ska klä på mig en så´n där portabel EKG apparat, som jag ska bära hemma i det dagliga livet s a s. Apropå det - idag har jag inte legat i sängen sen imorse - d v s sen kl 11!

Efter sjukan ska jag träffa Anita och troligtvis gå lite i affärder. Hon skulle vara på sjukan redan kl 10. Säger då det - gamla tanter ränner på sjukan stup i kvarten! Vi får väl se om vi hamnar på Hälla eller Erikslund. Egentligen skulle jag behöva köpa lite vliseline - får väl se....

Nu ska jag ta och hoppa i badet och värma mina fossingar.

Äntligen kommit till skott att sy. Det blir en duk i endast två färger. Jag har bara quiltningen och ytterkanten kvar att göra. Sen blir det väl ett foto, kan jag tro. Nu är det ju kväller, annars skulle jag kunna fortsätta sy tills den är klar. Men jag ska nog träna tålamodet tills imorr´n.....

Har lyssnat på P1 i princip hela da´n. Måste säga att det blir rätt tjatigt med alla upprepningar av nyheterna. Dom borde väl kunna fylla på med lite nya nyheter varefter dagen går...? På måndag ska jag allt göra ett besök på bibblan igen och se om jag kan hitta nå´n bra ljudbok. Aino Thorsell kanske :) Får väl se vad som finns - sen får jag beställa oxå.....

Idag har ViktVäktarna skött sig och inte frestat mig med några onyttigheter. Känns bra i kroppen. Det kanske kan gå vägen den här gången och jag blir av med några kilon.... Då skulle väl hjärtat hoppa jämfota av glädje ;)

Dax för en kopp kvällste och några smörgåsrån - helt enligt programmet.

Hittade ett rätt tjusigt svampfoto i mina samlingar. Visst är naturens mönster förunderliga?

Så har jag kommit hem efter en tre-rätters middag hos Heffa och Herbert. Jösses Amalia va gott det var! Först små tunnbrödrullar med goda röror i. Sen fläskfilé med potatisgratäng, sallad och vitlökspainriche och efter det - när magen redan stod i fyra hörn - äppelpaj med vaniljssås. Oj, oj oj - Vikt Väktarna vaktade inte mig ikväll.... Inte behöver jag nå´t kvällsfika ikväll inte.... Tror inte jag behöver nå´n mat i morr´n heller - känns det som i alla fall.

Heffa är så himla varm och go. Alltid omtänksam och alltid i farten. Dom har inte haft det lätt med sjukdomar och elände stup i kvarten. Just nu är det väl lugnt - hoppas det så förblir. Så dom får lite lugn och ro på ålderns höst.... Tycker dom har det så vackert och så mysigt och ombonat i sin lägenhet. Heffa är allt en riktig fixare....

Natti, natti allihopa!

Jag blir knäckt på mitt minne - eller rättare sagt mitt icke-minne. Häromdagen skulle jag ha en adress ur min adressbok. Jag letade och letade efter denna förb...de adressbok på alla upptänkliga ställen. Men jag kom inte på, var jag hade lagt den. Antagligen på nå´t bra ställe där det skulle vara lätt och logiskt att hitta den. Men det sket sig - fick lov att ge upp. Ringde till vederbörande och fick adressen.... Nederlag.

Idag tänkte jag, att jag skulle sätta igång med en duk, som jag hade sett i Quiltemagasinet - det senaste numret. Letade och letade. Fick i och för sig städat både här och där.... Hittade inte. Började tvivla på mig själv - gick in på internet och slog upp Quiltemagasinet. Och där fanns den ju!! Och jag VET att jag låg i sängen och mådde dåligt, när jag såg mönstret. Till slut - efter halva da´n - hittade jag magasinet bakom andra pappershögar. Den har en tämligen glatt yta, så den hade väl halkat bakom..... Så det var inte jag som var bakom i alla fall....

Men nog blir jag lite konfunderad, när minnet sviker så. Var ska det sluta mån tro? Märker man, när det är dax att flytta till ett äldreboende? Eller kommer envisheten, att sitta kvar - "SKA klara mig själv". Kommer väl ihåg hur min pappa var de sista åren - han berättade samma sak flera gånger om under ett telefonsamtal. Måtte mina barn ta över bestämandederätten över mig, när det blir riktigt illa....

Apropå bestämmanderätt - när jag sov i Ann-Louise´säng nu sist - kändes det så himla mysigt. Kände mig helt trygg och utan ansvar. Det luktade gott av trygghet. Funderade lite. Och kom fram till, att det var samma känsla, som när jag sov där förut en gång.

Den gången hade jag opererats -  (som vanligt!) Mådde skitdåligt i vanlig ordning och läkaren ville skicka hem mig. Till saken hör, att jag alltid har "snackat ut" mig från sjukhus, så snart jag har kunnat stå på benen. Men den här gången kände jag bara HJÄLP - jag KAN inte åka hem - jag klarar det inte!! Och grät som ett övergivet barn ända nerifrån tårna. Så råkade Ann-Louise ringa mitt i gråten.

Efter ett tag ringde hon upp igen och sa "nu har vi bestämt, att vi kommer och hämtar dig imorgon, jag har tagit ut semester och det är inget att diskutera". Snacka om att bli glad mitt i all bedrövelsen! Jag fick stanna till dagen efter på sjukan. Så kom Ann-Louise, Preben och Prebens flickvän Therese (som är sjuksköteska) och de begärde samtal med läkaren. Och läkaren var mjuk som smält smör och förklarade och var SÅÅ tillmötesgående....

När vi kom ut till bilen, upptäckte jag, att jag hade en nål kvar i armen! Men det fixade Therese, så jag behövde inte åka upp till avdeln igen. Fniss och skratt av lättnad och trygghet. När vi kom till Bennarby sa Ann-Louise "nu har vi bestämt, att vi vill inte ha dig drullandes i trappen, så du får sova nere i vår säng". Själva flyttade de upp i Johannas rum och Johanna flyttade in till Ida! Och där kom den stora tryggheten in - som jag började min berättelse med.

En annan gång - oxå opererad och hemskickad alldeles för tidigt, var jag bara tvungen att få hjälp - klarade mig inte själv helt enkelt. Till slut ringde jag Ankie och frågade henne, om hon kunde komma hit några dagar. Det satt långt inne för mig att BE om hjälp, men jag gjorde det. Turligt nog hade hon barnfri vecka och kunde komma omgående. Då minns jag oxå tryggheten där jag låg i min säng och hörde henne stöka i köket. Nästan skönt att vara sjuk då.... Hon handlade, fixade mat och bara fanns. Satt i köket och pluggade medan jag sov. Tänk vilken tur att jag har ungarna!! Känner mig så tacksam och glad för att jag har såna goa ungar. Kram på er <3 <3 <3

Ännu finns det någon enstaka blomma här och där!!