Idag fick jag in ett foto från mammas och pappas bröllop 1939. Mamma hade prästkragar och blåklint i sin bröllopsbukett. Och hon bar en ljusblå klänning. Brudnäbb var mammas halvsyster Ylva.

Jag hittade oxå ett gammalt tidningsurklipp från 1946, där det var en artikel om pappas företag i turistsovenirer. Pappa uttalar sig i artikeln över svårigheten, att få tag i unga pojkar, som kunde jobba åt honom...

Min bror Jan blev allt riktigt borskämd. Han kunde linda sin pappa om lillfingret hur lätt som helst. T ex har det berättats för mig, att han kunde vakna på natten och kräva att pappa skulle gå upp och ut och skjudsa honom i skottkärran!! Och pappa gjorde som hans son bestämt - mitt i natten!! Pappa hade alltid svårt att säga nej.

Den 15 augusti 1943 föddes min nästa bror Hans Inge - kallad Hans - eller Lillebror. Och den 25 juli 1945 var det min tur att komma till världen. 14 dagar innan atombomben i Hiroschima fälldes.... Nog kan jag undra, om mamma hade ångesttankar om hur världen utvecklades. Eller hade hon kanske fullt upp med hem och barn? TV var ju ännu inte uppfunnet, så hon fick inga synliga bilder av världens eländen....

När jag föddes, lämnades Hans till vår faster Helga och farbror Lars. Det var nog ingen hit - faster Helga - som kom från Ryssland - var ingen snäll faster.... Men det ansågs väl, att mamma inte orkade. Och att min pappa - en karl - skulle rycka in och ta hand om sina barn - nä, nä det gick väl inte an....

Men 1949 var mamma gravid igen. Och hon var tydligen rätt "klen". Hon hade fel på sköldkörteln - ämnesomsättningen - och hade gått upp ordentligt i vikt. Hon blev beviljad abort och lades in på Vilhelmina sjukstuga veckan efter, att jag kom hem från en vistelse där. Doktor Björkman utförde skrapningen, men råkade då perforera livmodern!! Hon fick bukhinneinflammation och avled kl 6.30 den 1 oktober 1949.

Detta var säkert fruktansvärt för min pappa. Kan tänka mig, att mycket dåligt samvete fanns hos honom - på den tiden var de ju mannen som gjorde kvinnan gravid. Där stod han ensam med tre barn, ett stort hus och till på köpet var han arbeslös. Dom hade dragit in slöjdlärartjänsten i Malgovik.

Säkert fick han rätt mycket hjälp från grannar och släkt - bl a farmor så klart, men även min moster Majken kom farande. Min mamma hade under sina sista dagar i livet uttryckt en önskan om, att min moster skulle få adoptera mig. (hon var barnlös)  Men det motsatte sig min pappa. Jag har hört olika berättelser, om hur det berättades för oss, att vår mamma var död. Att pappa t ex tog med sig Jan ner i källaren och talade med honom om vad som hänt. Och Janne klättrade upp i skorssten och satt där och skrek och grät, så det hördes över hela byn. Chockad får man förmoda.

Vi fick hem en slags hemsamarit, som bodde hos oss och tog hand om ruljansen - Elisabeth hette hon. Och pappa fick en slöjdlärartjänst utanför Stockholm, så han lämnade allt. Så småningom blev pappa och Elisabeth ett par. Pappa var ju en riktig kvinnotjusare och hade även "prasslat" medan mamma levde. Troligtvis även med min moster - har jag kommit fram till, när jag lagt ihop två och två.

Fortsättning följer....

Oj vad jag har hållits och scannat, varit in på Fotoshop, förstorat och klippt ut och fört över till en bildmapp. Hur jag gjorde, har jag ingen aning om! Det blev lite snett och vint, som ni ser. Men jag lyckades ändå få in bilderna på min mamma och pappa som unga. Storartat tanten!

Den översta bilden är tagen 1936. Då var alltså min pappa 23 år och min mamma 19 år!! På den nedre bilden är min mamma Inga bara 18 år! Och visst förstår jag, att pappa blev kär i min mamma - hon var ju rätt söt.... Men efter vad pappa berättat, var mamma inte lika het på pappa. Hon var visst kär i sin morbror och hade svårt att släppa honom. Det var t o m slut emellan mina föräldrar under en period.

Men till slut gifte dom sig i Huddinge kyrka Pingsten 1939. Pappa 26 år, mamma 22 år gammal. Som jag tidigare berättat, cyklade dom på bröllopsresa från Huddinge till Vilhelmina!! Det var svårt, att få jobb för pappa - det var stor arbetslöshet. Men till slut började han då som slöjdlärare i byskolan i Malgovik utanför Vilhelmina. De första åren bodde de i lärarbostaden i skolhuset. Min äldsta bror föddes i januari 1941 - det var fruktansvärt kall vinter - is på vattenhinken och dom sov bredvid vedspisen, som eldades rödglödgad.

Det kan inte ha varit lätt - även om dom var unga och starka. Mamma var ju född i Skåne och pappa var infödd stockholmare. Mitt ute i ingenstans bodde dom nu - långt från bekvämligheter och stadsnöjen. Pappa byggde så ett hus till sin familj, med fin utsikt över Malgomajsjön och fjällen. Detta hus var oxå lite speciellt. T ex blev det ett fyrkantigt badkar i kakel - där vi så småningom badade alla tre ungar. I köket fanns ett tvättnedkast - en lucka i väggen där man slängde ner smutstvätten. Som hamnade direkt i tvättstugan i källaren.

Pappa murade oxå öppna spisar - både i vardagsrummet och i "ateljen" på övervåningen. På öppna spisen i vardagsrummet satte han fast ett gipshuvud, som han gjort av min mamma. Detta huvud har jag numera på min vägg bredvid min säng. På tomten stod oxå ett timrat härbre, där pappa inredde sin ateljé. Högt i tak var det och efter ena väggen på ett loft - med en trappa uppför, fanns ett antal väggfasta sängar. En väggfast säng gjorde han oxå i "ateljén" på övervåningen i bostadshuset.

Till vardagsrummet gjorde han ett bastant, stort matbord med sex eller åtta stolar. Även ett stort skåp hörde till den matsalsmöbeln. Allt var i svartbränt trä. Även en mjukt svängd vardagsrumssoffa tillverkade han och gungstol i egen design. T o m rumsgardinerna vävde han - ett ganska grovt, blått tyg i längder. Jösses - han måste ju ha jobbat dygnet runt!!

Jag vet inte riktigt när han öppnade ett eget företag oxå. Han tillverkade trä-sovenirer, som han sålde till hemslöjden i Vilhelmina. Små lappgummor och gubbar bl a.  Men pengar hade han svårt att få grepp om. Jag har en bastant påse med brev, som skrevs från medlemmar i min familj till min farmor. Den brevsamlingen fick jag av min faster, när min farmor dött. Och där är vart och vartannat brev från pappa till farmor en vädjan om pengar. Så farmor såg nog till, att hålla honom under armarna även som vuxen.

Fortsättning följer....

På väg hem från bror Nils ikväll, var det ett rysligt vackert moln-skådespel på himlen! Stannade flera gånger för att fota. Men - nu skulle jag ha haft en digital systemkamera! Så jag hade kommit närmare och så det hade blivit tydligare.

Just nu är jag rysligt trött, har svid i halsen och känner mig allmänt spagetti. Har tagit en Alvedon Forte och C-vitaminbrus. Sen ska det bli en kopp te och så får allt sängen påhälsning från mig. Det blir ingen pappabeerättelse ikväll - det får vänta. Men det var kul att träffa Nisse. Vi satt och pratade timme efter timme. Det har hänt en hel del med honom, sen förra året. Såg nämligen i bloggen, att det var ganska precis ett år sen, han och Sofia var och hälsade på i Skbg. Och han verkade liksom vara mer "hemma" i sig själv denna gång.

Idag tänkte jag börja berätta lite om min pappa. Jag ska ju träffa min halvbror Nils imorr´n, så tankarna har fladdrat iväg åt det hållet liksom. Observera att det jag berättar, är sån´t som jag fått berättat för mig! Om det överensstämmer med verkligheten - ja det vet väl ingen vid det här laget....

Han föddes den 26 oktober 1913, som andra barn i familjen Malmquist i Huddinge. Hans mamma - min farmor - hette Elsa och hans pappa Johannes. Han hade en äldre syster - Judith och fick oxå en yngre bror - Lars och en yngre syster - Karin. Själv blev han döpt till Hans Olof. Han föddes i en välbeställd familj med barnjungfru och pigor. Vid ca 10 års ålder fick han en svår öroninflammation och låg inlagd på sjukhus med hög feber i ca en månad. Penicillinet var ju inte påtänkt än.

Han var en rödhårig kille, som blev retad i skolan. Och han bytte skola flera gånger för den sakens skull. Han gick sen på Norra Real i Stockholm, men avskydde skolan som pesten. På somrarna fick han åka till västkusten, för att läsa upp sina betyg. Han har berättat för mig, att han och hans bror ofta smet och for ut och seglade istället. Själv har han oxå sagt, att han var förälskad i sin barnflicka och att han började röka vid 7 års ålder!! Det fortsatte han med, tills han dog.....

Han var mycket sportig, åkte skidor och utövade backhoppning - var tydligen ganska framstående inom den grenen. Han har oxå berättat för mig hur han och hans bror paddlade canadensare - jag tror från Mälaren till Smedjebacken - om det inte var längre ändå. Emellan sjöarna bar dom canadensaren över huvudet - springande.... Och på nätterna sov dom under kanoten.

På fotot ovan är han 22 - 23 år gammal. Eftersom han vägrade att studera vidare, men var väldigt händig, fick han gå som lärling hos Calle Malmsten. Det finns ett foto på stolen (som ser ut som en tron!), som han gjorde som nå´n sorts examensarbete. Men det fotoalbumet har inte jag fått hand om. Och senare gick han även slöjdlärarseminariet. Proffersorssonen blev alltså "bara" slöjdlärare ;) Men det var då väl, att han inte blev tvingad till nå´n teoretisk utbildning.

Nu kan man kanske tro, att han blev nå´n sorts ytlig överklasskille. Men det var så långt ifrån, som det går. Han var en konstnärssjäl - mycket kreativ och brydde sig blanka 17 i både utseende och klädsel. Pengar lärde han sig aldrig att hantera och han såg mest ut som en lodis. Så småningom blev oxå alkoholkonsumtionen en belastning.... både för honom och oss barn....

Fortsättning följer....

Hade en mycket stark (mar)dröm imorse. Den satt verkligen kvar i mig. Och jag tänkte och funderade och lyckades iaf delvis tolka den. Till slut tog jag mig själv i hampan och ringde till "min" Anita. Kände att jag behövde bli lite "mammad". Jag fick ingen mamma med mig i livet - men till slut fick jag "min" Anita <3 Denna varma, goa, förunderligt kloka människa, som lyckats hjälpa mig bli hel - bli den jag var ämnad att bli.

Och jag var välkomen hem till henne och möttes av den värme och närhet, som bara finns hos henne. Kändes riktigt bra. Vi satt och pratade och pratade (mest jag....) och jag hittade tilliten igen. Sen fortsatte vi prata lite politik, sjukvård och äldreomsorg..... Och hon läste några så fina stycken ur en bok för mig. Stycken som visade på, hur barn reagerar, tänker och misstolkar de vuxnas underliga värld.....

Sen tog jag mig en tur hem till Solveig R oxå, när jag ändå var i faggorna. Skönt för där slängde jag mig ner i "min" soffa och hon i sin. Sen kunde vi gagga om politik, sjukdomar och äldreomsorg. Så blev vi väl uppassade av hennes sambo, som kom med te och kakor!! Ja inte är livet lätt, men det underlättar, att umgås med goa människor!!

På väg hem sen kunde jag inte låta bli att stanna vid sjön norr om Skinnsberg. Och jag lyckades ta mig nerför en BRANT backe, ner till sjön. Det var så vackert och stilla! Knäppte bild efter bild - tack och lov för digitalkameran!! Vägen uppför - ja den var svår!! Jag försökte gå på alla fyra - vicken syn ;) och greppa en näve gräs och dra mig uppför steg för steg. Och efter många vilopauser, kom jag till slut upp!! 

Bilderna ovan: Nej nå´n stolsdyna blev det inte Ruth! Men en vändbar brödkorg! Blir den lite smutsig på ena sidan, är det bara att vända den ut och in, så finns där en ny, fräsch med motsatt mönster på andra sidan! Sen kanske man får lov att tvätta den.... Denna har jag sytt färdigt idag. Igår blev det ju inte så mycket gjort.....

Idag är jag helt återhämtad efter min tarmvredsnatt. D v s jag har inte kunnat förmå mig, att äta "riktig" mat ännu. Det har blivit filmjölk och glass både igår och idag. Men av erfarenhet vet jag, att minnena bleknar. Så snart stoppar jag nog i mig som vanligt. Varje gång - det har blivit åtskilliga gånger under åren - har jag frågat varenda läkare, om jag kan göra nå´t, för att förhindra att tarmvredet kommer. Varenda en har svarat att "Nej det kan du inte". Jag kan inte göra eller äta något i förebyggande syfte. Och det finns heller inget att göra, när jag väl är där heller.

Sen brukar jag vänta i det längsta med att åka in. Det har ju hänt rätt många gånger, att tarmen rätar ut sig av sig själv. Men när det gör tillräckligt ont ringer jag 112 - och då gör det ont!!  Då kan jag få lite smärtstillande i ambulansen. Sen får jag dricka kontrastvätska på sjukan och sen blir det röntgen. Och med kontrastvätskans hjälp KAN det oxå lösa upp sig. Men när det gör som mest ont, då lovar jag - det går inte att hålla tyst! Och inget smärtstillande i världen hjälper!!

Jag är opererad för tarmvred "bara" två gånger. Sista gången var för snart tre år sen. Och då var jag så dålig, att jag var mer eller mindre borta, innan dom satte kniven i mig. Minns hur jag krampaktigt höll i en sköterskas rock, medan hon försökte duscha mig sittande på en stol. Och det sista jag gjorde var att spy på operationsbordet... Då hade dom gärna fått ha ihjäl mig....

Om man väntar FÖR länge, kan tarmen spricka - då måste dom "sanera" i bukhålan. Det blir oxå bukhinneinflammation som komplikation. Eller så kan den tarm, som finns efter stoppet, förlora all blodtillförsel och dö. Sen kan man få proppar i lungorna efter operation. Det fick jag då för tre år sen. Sen dess har jag inte rökt en enda cigarett. Jag vill leva. Och det blev så tydligt då, hur det kan sluta....

Ja det var LITE om min sjukdomshistoria. Men idag är jag fortfarande lycklig över, att det släppte av sig själv! Det är härligt att leva, när kroppen håller sig någolunda i schack :)) Även om det regnar ;)

Tarmvredet gick över!! Till slut. Vid 4.30 ringde jag sjukvårdrådgivningen. Och sköterskan sa där, att hon skickar en remiss till akuten. "Jag kan ju inte tvinga dig att åka in, men jag rekommenderar det". Och sen "Ring 112 omedelbart om det blir värre, eller om du inte härdar ut längre". Men tanten är envis ;) Vid 6 - 6.30 somnade jag sittande mot kuddar. Och det gick vägen!!

Jag ska inte säga att jag känner mig pigg nu - känns närmast som jag blivit överkörd av tåget. Och trött naturligtvis. Jag har inte ätit något ännu och känner heller ingen lust till det. Men det kommer väl det oxå.

Så blev alltså denna soldag! Men jag är överlycklig över att jag slapp åka in!! Att det gick över!! Än en gång kom jag undan!!

Bara lite kuriosa - klicka på "För ett år sedan" - rubriken lyder "Vred tarm"!! Den 24 augusti ska jag hädanefter komma ihåg, att inte äta nå´nting!! Jag TROR att jag klarar mig från en ambulanstur inatt.....