Ännu en dag har snart gått till eftervärlden. Dock några timmar kvar ännu. Tänk om man fullt ut kunde lära sig leva i NUET!  Igår har ju redan varit och imorr´n är inte här ännu. Det är bara nuet vi finns i. Skulle oxå vilja lära mig fullt ut "kan man vara glad för lite, då har man mycket att vara glad för". Tränar dagligen.....

Tycker faktiskt att det är rysligt spännande och roligt att följa "födelsen" av trumpetblomman. I eftermiddax såg "korven" ut så här. Och två korvar till har spruckit upp! Jag skulle ha haft en uppmonterad kamera, som tog en bild var femte minut typ! Hade varit kul, att se "filmen" sen!

Dagen idag har gått till att sy upp ett par byxor. Så var Solveig R inom med kakelskärarapparaten, som jag fått låna av henne. Pratade med Ankie igår. Och hon menade, att jag behöver ha en "bilmaskin" för att få bort det gamla kaklet ordentligt. Eller åtminstone en "bilmejsel". Ja ännu har jag inte gått loss på gamkaklet. Har jag tur, sa Ankie, så sitter kaklet tämligen löst och ramlar ner, när jag knackar på det. Fasiken - när jag kaklade förut, fanns det inget gammalt kakel att ta bort. Då var det ju enkelt. Men, men det kanske det blir ändå.... Men jag har bestämt mig för, att jag börjar inte förrän efter helgen. Ska ladda upp ordentligt först....

Vädret?? Ja det skiter jag fullständigt i! Jag väntar till våren med att fundera på det. Men jag lär väl snart ställa undan sandalerna och klämma ner fossingarna i promenadskor - inte kul.... Men det är skönt med varm vetekudde, när kalla fötterna kryper ner i "lopplådan"!

Igår kväll var det ju riktigt kallt, så jag tog in min Änglatrumpet från balkongen. Hon har tappat blad och ser allmänt hängig ut. Men - hon tänker visst ta itu med att blomma ändå! Och en "korv" har brustit och en blomma försöker att ta sig ut - såg jag imorse! Sen tog jag fram kameran tre timmar senare - se bilderna - och lite grand har faktiskt hänt på bara de timmarna! Ska bli kul att följa "födelsen"!!

Det vore verkligen kul, om alla blomknoppar kunde så ut!! Då får hon faktiskt leva nästa år oxå.... Jag hade nämligen helt lessnat på henne och tänkte faktiskt förpassa henne till "andra sidan". Men - hon får nog en chans till :)

Igår var tanten till Dr Ola. Mitt BNP ligger fortfarande flera tusen högt - det är ett blodprov som "visar på hjärtats förmåga, att utföra sin uppgift"  - som Ola uttryckte sig. Det är inte bruttonationalprodukten - då skulle det ha legat betydligt lägre

Jag klagade över min gräsliga trötthet, svidet i halsen som kommer och går och värken så klart. Eftersom jag inte får äta antiinflammatoriska piller p g a att det påverkar Waranet, så fick jag en förpackning Tradolan iaf. Sen blev det en hoper blodprov, som Lotta lyckades ta på första och enda sticket!! Skickligt!! Ska tillbaka om en månad. Känner mig fortfarande sänkt. Känns som jag får ge upp det ena efter det andra p g a denna förbannade hjärtsvikt. Men, men - jag får väl ta fram det halvfulla glaset istället ;) Ola frågade om jag hade provat att ta en wiskey på länge. Nej fy fan sa jag. "Ja se där har vi det som felas" utbrast han!! Ja han är bra Ola - där vilar inga lessamheter....

Det ska bli riktigt trevligt, att hälsa på Ankie (som blir 42 år!) och hennes familj till helgen. Det var länge sen jag tog mig iväg. Visserligen vet jag ju, att det blir ett par dagar i sängen efteråt. Men det skiter jag i nu. Ibland längtar jag efter barn och barnbarn så det gör ont. Dom är så fina och goa allihopa - var och en på sitt sätt

I den här blå jeepen blev vi forslade mellan baslägret och utflykterna med kajakerna. Och jäddrar vad det gick!! Vet inte om dom skulle imponera eller om dom bara tyckte det var kul, att köra fort. Men 90 - 100 km i tim kunde dom fara fram i på grusväg MED kanotvagnen bakefter! Allting hoppade och skramlade - inklusive passagerarna.... Jag hade oturen att ha ischias just under denna vecka - så jag blev erbjuden att sitta på passagerarsätet där fram. De andra, som satt på två bänkar där bak, hade allt svårt, att hålla sig kvar på bänkarna....

Den gula kajaken på vagnen efter jeepen, var Bobos tävlingskajak. När det närmade sig slutet på veckan, skulle vi göra "slutprovet". Vi skulle göra det, som vi egentligen hade kommit dit för från början - forspaddla. Vi hade fått testa, att paddla i riktigt strömt vatten - med tungan rätt i mun. Men nu skulle det bli riktig fors!!

Vi körde skramlande iväg på smal grusväg till en fors, som hette Krokforsen. Bobo paddlade först, för att visa oss att det verkligen gick att ta sig utför.... Och på med munderingen och tog emot de sista instuktionerna - "Ut i mitten av värsta forsen - det är bäst!" Och "Du ska paddla hela tiden - fortare än vattnet - då har du styrfart". Fick oxå instruktioner om, att skulle jag behöva vila, så skulle jag gå in i bakvattnet bakom en sten. Där kan man stå alldeles stilla, utan att anstränga sig. Vilket jag senare provade - och det stämde!

 Hjärtat bultade och jag tänkte för mig själv "jag ska göra detta - om dom så ska köra hem mig i en trälåda" efteråt. Så bar det iväg!! Och jösses vad rädd jag var!

Men ner kom jag och det gick hur bra som helst!! Och det var helt fantastiskt underbart! Vilken lyckokänsla!! Jag kunde hantera denna vilda fors!! Världens kick!!

Och överlycklig tog jag mig tillbaka till rätt sida! Upp ur kajaken och drog den över stenarna till utgångsläget igen. Sen ut i forsen gång på gång!! Det sjöng i mig av lycka!! Min ischias fanns där, men det brydde jag mig inte ett dugg om. Jag var forsens drottning!!

Ja detta var en upplevelse utöver det vanliga!  Den andra kvinnan i gruppen hade "glömt" sin kajak. Hon fick erbjudande att låna en, men det ville hon inte. Hon missade helt klart det bästa på hela veckan.

Så kan man ju fundera varför jag inte fortsatte med forspaddling. Ja dels kostade ju en kajak en hel del och dels måste man ju varje gång ta sig iväg till en fors. Några år senare paddlade jag dock lite fors med min sista man. Men då var det ju canadensare som gällde, dessutom en packad sådan! Inte såå roligt. Jag försökte instruera min man, att han skulle BARA paddla och skrika "höger" eller "vänster" åt mig. Jag satt ju där bak och skulle styra efter hans instruktioner, eftersom man SER bättre där fram, men måste styra där bak. Men han blev nog rätt så hispig, skulle byta paddelsida mitt i och blev förbannad på mig. Men det gick bra den gången ändå. Men inte alls så kul....    

Tre år utan cigaretter!! Slutade absolut inte för att jag var duktig på något sätt. Utan jag mådde så fruktansvärt pest och pyton, så jag kunde inte röka! Så enkelt var det! Jag hade tarmvred, opererades och fick lungemboli - alltså proppar i lungorna - efter operationen. Det var inte alls svårt, att låta bli ciggen då....

Men sen - när jag började återgå till livet igen - har det hela tiden varit något som fattas. Och fortfarande kan jag sakna min vän cigaretten.... När jag är glad, när jag är lessen, när jag har gjort nå´t bra, när jag är upprörd, när jag har avslutat ett jobb, när jag behöver en rast, när jag behöver tröst - hela tiden har cigaretten stått till tjänst - förut.... Men aldrig mer....

Dax för skärpning! Idag tänker jag berätta om, när jag gick på kurs i forspaddling! Det är en av den mest roliga och intensiva veckan i mitt liv!! Jag hade alltså anmält mig - själv - till en veckas forspaddling i närheten av Östersund. Året var 1989 - alltså 20 år sen! Jösses vad åren går....

Jag avreste alltså i egen bil från Skbg. På väg upp stannade jag och sov över natt i bilen. Jag ville ju vara framme i god tid på morron! Och jag letade mig på slingriga små vägar fram till vad som skulle bli vårt basläger under en vecka. Vi - det var ca 6 män och två kvinnor - inklusive mig. Plus två ledare Bobo och Anders.. Jag var äldst av allihop! Den andra kvinnan var några år yngre - en riktig gnällspik, om jag får säga det. Hon började med att sammankalla till ett möte, där hon framförde, att HON tyckte att vi två kvinnor skulle få bo i den lilla, lila stugan - eftersom vi var de enda kvinnorna och dessutom de aldsta. Jag skämdes å hennes vägnar - vi borde ju naturligtvis ha samma utgångsläge som männen. Men ingen protesterade, så det blev så. De övriga sov i tält. Och detta var det svåraste under hela veckan - att dela bostad med henne, utan att be henne dra dit pepparn växer....

Självaste kursen började med att några slalompaddlare visade oss hur det går till, att ta sig utför en fors i en slalombana! Oj vad det gick undan!! Ja, ja så där proffsiga var det väl inte meningen, att vi skulle bli ändå..... Vi nybörjare fick börja med, att paddla en liten okrossbar forskajak i lugnt vatten. Och det var ju inte så svårt, även om den kändes lite "halare" än andra kajaker. Kajaken blev snart döpt till "tväl" - liten, vit och hal!

Till den personliga utrustningen hörde våtdräkt, flytväst, skor och hjälm. Och kajaken bar man inte ner till vattnet. Man satte sig i den på land, spände på kapellet och åkte kana ner i vattnet!! Och skulle man gå nå´nstans med kajaken på land, höll man den i ett snöre och släpade den efter sig. Som om man var ute och gick med en hund! Eller så skjudsade man den framför sig ner för en stenig backe t ex.Okrossbara var dom alltså!! På kvällspassert bar det av till en  bassäng i Hammarstrand, där alla skulle lära sig vicka omkull med "tvålen" och trycka sig ur kajaken. Det var inte sååå lätt, man satt som i en slalompjäxa!!

All mat lagades tillsammans över öppen eld vid baslägret. Den som ville och hade lust hjälpte till med det man kunde. Sen satte man sig och åt runt lägerelden. All mat smakar naturligtvis gott då - så där mitt ute i ingenting. Men det var ju naturligtvis ingen hotellstandard precis! Dock tilltalade det mig mycket!

Sen fick vi lära oss att traversera - d v s ta sig över strömmande vatten från strand till strand. DET var svårt!! Man fick uppbåda all armstyrka man bara kunde!! Vattnets styrka är ganska svår att förutse!!  Det såg ju sååå lätt ut från stranden!!

En kväll for vi ut med kajakerna på bäversafari. Det var så himla mysigt! I skymningen paddlade vi ljudlöst fram och ingen fick knysta ett ljud. Och visst visade sig några bävrar!! Men så snart någon råkade göra en oförsiktig rörelse, så smällde dom med sin platta svans och försvann!! 

Nej nu är det fikadax - kommer mer imorr´n! 

Tror jag behöver en liten skyddsängel, som kan se efter mig lite.... förresten - jag tror jag har en...!!

Iväg ut idag, tog ut pengar på Minuten och skulle posta räkningarna. Och snubblade på trottoarkanten - rasade rakt i backen!! Fick hjälp upp av en tant och kände efter om något var brutet eller så - guskelov inte! Men riktigt ont i höger tumme/tumgrepp och så högerknät, som jag ramlade på. Ett riktigt häftig blåmärke blev det där, såg jag sen. Hade dock bestämt mig för att åka till Västerås idag - så det gjorde jag. Inhandlade flisofix i Surahammar och sen in på Bauhaus i V-ås.

Hemma hade jag skrivit en prydlig minneslapp med mått och diverse saker. Men den blev kvar hemma på köksbordet - till ingen nytta alls.... Försökte rekonstruera och inhandlade därefter kakel med tillbehör till köket!! Fick hjälp av en jättegullig tjej, som följde mig både hit och dit. Nu jäklar ska här kaklas!! Kan inte visa nå´n bild ännu, eftersom jag inte orkade bära in det från bilen. För närvarande är högerhanden rätt obrukbar - ont i pekfingret hade jag sen förut. Och det är inte klokt vad ofta man behöver använda dessa fingrar tillsammans..... 

Så det var i princip min Västeråsresa. Tog oxå en snabbis på Coop på Stenby. Sen hem som en bättre begagnad disktrasa. Och sängläge tills nu. Det skulle vara kul, att strosa runt lite och bara kolla - som jag gjorde förr. Men det går inte längre. Men kakla SKA jag! Fast jag räknar med, att det kommer att ta tid. Och jag har ju faktiskt inte bråttom egentligen.....

Inatt kunde jag inte somna - hur jag än låg, så gjorde det ont där levern sitter. Så vid 2-tiden gick jag upp och tog två Furix. Sen fick jag springa på toa förstås. Men det var en bra åtgärd - det onda gick över. Jag har lärt mig, att vätskan gärna samlar sig i levern. Och då gör det ont, även då man andas. Så denna gången kunde jag förebygga ett besök på sjukan!! Och jag klarade mig ju faktiskt oxå från brutna armar och ben idag!! Så hej och hå - jag har nog haft en turdag idag i alla fall!!! Skyddsängeln har nog varit med mig!! 

Ska väl ta och kratta ner några rader, så ni vet att jag fortfarande är igång. Min bror ringde faktiskt idag och frågade "Varför bloggar du inte?" Jaaae jag känner mig inte på topp, om jag säger så. Har halkat ner i nå´n sorts svacka. Kanske hösten, kanske värken, kanske att jag har svårt att just nu se nå´n bättring av både det ena och andra. Jag menar - kylan står för dörren och det dröjer till i vår, innan man kan tina upp igen och ta av fliesjackan.... Och kroppen lär väl inte skutta igång och göra allt det där jag skulle vilja.... Och värken pinar både händer, fötter, knän och höft....

Bland annat skulle jag vilja rusta hallen. Måla taket - neeej det fixar jag inte. Dra bort korkmattan som ligger -- neej det fixar jag inte. Lägga klickgolv skulle jag nog klara, om jag tog det i sakta mak. Måla väggar och garderobsluckor - jaa det kanske jag skulle klara. Och jag VILL!! Och jag skulle vilja gå ut i skogen och plocka svamp och fota alla höstfärger. Och jag skulle vilja åka till Västerås och shoppa loss en dag....

Ja, ja, jag vet, jag måste tänka på det jag klarar istället. Jag kan sy, jag kan köra bil, jag kan sköta hemmet, jag kan ta ett långt varmt bad. Och jag kan träffa mina vänner och - jag kan faktiskt åka och hälsa på mina barn och barnbarn ännu. Även om jag blir dödstrött av att sova borta. Och på fredag ska Annsan och jag på konsert! Och jag kan åka och hälsa på Anita, när jag vill.....

Och i dagarna har jag sytt en ny tavla, efter inspiration från en liten tavla, som jag såg hos Lotta. Den är lite mörkare i verkligheten och jag har frihandsquiltat i silvertråd och markerat kropparna med silvertråd. Den är ca 30 x 40 cm stor och den heter "Urgammal kärlek" Lite tanke bakom - att jag levt singel i 12 år nu.... Mina kärlekar är urgamla i mitt liv. Oxå lite tanke på Erik och Ann-Louise, som nu har varit gifta i 20 år!! I mina ögon är deras äktenskap "urgammalt"!! Och kärlekar har funnits så länge människan funnits. Först tänkte jag göra en serie med tavlor i samma stil. Men jag tror jag nöjer mig nog med denna.

Det är ju så, att jag kravlar mig upp över kanten snart igen. Jag VET det - iaf med huvét. Snart tycket jag livet är härligt igen.... och dansar runt med livsgnistan....

Jag har egentligen inget att skriva om idag heller. Men jag ska väl ta och kratta ner några rader, så ni ser att jag lever.... Med nöd och näppe. Har varit hos Lotta och Lasse och tvättat bilen - både inuti och utanpå. Och det frestar på den här gamla omedgörliga kroppen. Ändå hjälpte Lotta mig att dammsuga och ta  bort alla insektsprickar på fronten. Men hemkommen så blev det sängläge. Och det vete 17 om det inte blir nå´n värktablett till sovdax....

Men fin blev hon min Pippibil!!

Det här fotot tog jag i april, när jag oxå hade varit till samma "tvättinrättning". Däremellan får hon nöja sig med maskintvätt. Varför hon heter Pippi? Jo jag körde hem henne på skärtorsdagen 2005 - sprillans ny!!. Och så är hon ju så gul, så gul. Som en riktig påskkyckling - alltså blev hennes namn Pippi. Hon är oxå lika "uppkäftig" som Pippi Viktoalia Krusmynta Efraimsdotter! Och hon är min trygghet och min frihet här i livet just nu. Köra bil KAN jag fortfarande - vill faktiskt påstå, att jag t o m kör rätt så bra.... lång och varaktig träning.... Och hon kan ta mig precis dit jag vill.... nästan iaf - man kan ju inte begära fööör mycket....

Ett stort TACK till Lotta!! Och tack oxå för både smörgåstårta och marängtårta!! Jag hamnade ju oxå i ett födelsedagskalas mitt i alltihop - Lottas yngste fyllde 23 år!! Så var det så roligt, att mitt barnbarn Johanna ringde mig ikväll och berättade sina tankar - Tack Johanna!! Och Annsan är hemkommen från fjällen och ringde oxå och delade med sig - Tack för det!! Känner mig rik!!