I den här blå jeepen blev vi forslade mellan baslägret och utflykterna med kajakerna. Och jäddrar vad det gick!! Vet inte om dom skulle imponera eller om dom bara tyckte det var kul, att köra fort. Men 90 - 100 km i tim kunde dom fara fram i på grusväg MED kanotvagnen bakefter! Allting hoppade och skramlade - inklusive passagerarna.... Jag hade oturen att ha ischias just under denna vecka - så jag blev erbjuden att sitta på passagerarsätet där fram. De andra, som satt på två bänkar där bak, hade allt svårt, att hålla sig kvar på bänkarna....

Den gula kajaken på vagnen efter jeepen, var Bobos tävlingskajak. När det närmade sig slutet på veckan, skulle vi göra "slutprovet". Vi skulle göra det, som vi egentligen hade kommit dit för från början - forspaddla. Vi hade fått testa, att paddla i riktigt strömt vatten - med tungan rätt i mun. Men nu skulle det bli riktig fors!!

Vi körde skramlande iväg på smal grusväg till en fors, som hette Krokforsen. Bobo paddlade först, för att visa oss att det verkligen gick att ta sig utför.... Och på med munderingen och tog emot de sista instuktionerna - "Ut i mitten av värsta forsen - det är bäst!" Och "Du ska paddla hela tiden - fortare än vattnet - då har du styrfart". Fick oxå instruktioner om, att skulle jag behöva vila, så skulle jag gå in i bakvattnet bakom en sten. Där kan man stå alldeles stilla, utan att anstränga sig. Vilket jag senare provade - och det stämde!

 Hjärtat bultade och jag tänkte för mig själv "jag ska göra detta - om dom så ska köra hem mig i en trälåda" efteråt. Så bar det iväg!! Och jösses vad rädd jag var!

Men ner kom jag och det gick hur bra som helst!! Och det var helt fantastiskt underbart! Vilken lyckokänsla!! Jag kunde hantera denna vilda fors!! Världens kick!!

Och överlycklig tog jag mig tillbaka till rätt sida! Upp ur kajaken och drog den över stenarna till utgångsläget igen. Sen ut i forsen gång på gång!! Det sjöng i mig av lycka!! Min ischias fanns där, men det brydde jag mig inte ett dugg om. Jag var forsens drottning!!

Ja detta var en upplevelse utöver det vanliga!  Den andra kvinnan i gruppen hade "glömt" sin kajak. Hon fick erbjudande att låna en, men det ville hon inte. Hon missade helt klart det bästa på hela veckan.

Så kan man ju fundera varför jag inte fortsatte med forspaddling. Ja dels kostade ju en kajak en hel del och dels måste man ju varje gång ta sig iväg till en fors. Några år senare paddlade jag dock lite fors med min sista man. Men då var det ju canadensare som gällde, dessutom en packad sådan! Inte såå roligt. Jag försökte instruera min man, att han skulle BARA paddla och skrika "höger" eller "vänster" åt mig. Jag satt ju där bak och skulle styra efter hans instruktioner, eftersom man SER bättre där fram, men måste styra där bak. Men han blev nog rätt så hispig, skulle byta paddelsida mitt i och blev förbannad på mig. Men det gick bra den gången ändå. Men inte alls så kul....    

 

Lambergsfrua

29 september 2009 12:06

Fy Farao, va' läskigt det låter! Vad modig du var, som vågade slänga dig ut i strömvirvlarna så där! Jag är djupt imponerad.
Kram!

http://lambergsfrua.bloggplatsen.se

 

stinalill

29 september 2009 18:58

Ja jag håller faktiskt med om, att det var rätt modigt! OCH roligt så in i bäng!!
Kram till dig och tack för kommentar!

 

Rusha

6 januari 2013 14:35

Du är så underbar, Stina!
Tack för att du delar!
R

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja inte vet jag..... det blev måånga knapptryckningar bara innan   jag kom hit!! Och hittade VAR jag skulle börja skriva nånstans.   Det tar allt ett tag, innan minnet poppar upp efter så många år.   så här nära ska ju t ex inte radern...

Så har julen kommit och försvunnit..... Den 22 dec åkte jag Riksfärdtjänst till fam Bergefur i Bennarby. Det är fantstiskt, att få åka taxi - 20 mil enkel resa!! Och xtra tacksam var jag på återresan den 27, då det var riktigt snöoväder!! Med många a...

Jaaa här är jag igen!!! Både jag och eventuella läsare har nog trott, att jag har slutat blogga.... Men det har jag ändå inte - även om det var ca tre månader sen jag skrev nå´t. Jag har känt mig så negativ, så det har jag inte velat dela med mig av....

Så blev det då en uppesittarnatt - igen.... Jag hade en "dejt" med Dr Amin i Köping idag. Och efter det kommer tankefjärilarna flygande. Och jag mitt nöt, ångrar att jag inte bad nå´n av döttrarna eller en vän att komma med - för att lyssna och ställ...

Ja nog har den där stora, lyckliga tacksamheten försvunnit. Men jag minns den som om alla möjligheter helt plötsligt öppnades!! Jag var frisk!!! Bara jag tränade upp konditionen nu, så skulle alla dörrar vara öppna för mig. Rent utav kanske jag skull...