Tänk att man kan göra absolut ingenting under en hel dag!!! Jag har setat och lyssnat på "Rövardotter" av Jackie Ferm. (Svartenbrands dotter) Är inte färdig med den ännu - kände att jag måste ta en paus. Verkligen en bok jag kan rekommendera!! (tack för tipset Ankie!!)  Lite obegripligt hur en unge kan vara utsatt för så mycket - och ändå överleva. Även obegripligt att inte socialen ingrep tidigare och att dom till slut omhändertog ungarna på ett så oproffsigt sätt.... Man kan bli mörkrädd för mindre....

Fick ett foto av lilla Milou på Facebook idag!! Med texten "farmorsklänning"..... På min födelsedag skickade jag nämnligen en liten tjejig klänning till henne och hoppades att hon skulle kunna ha den. Hade tänkt att sy en till likadan men i andra färger till henne, men jag gav upp det. Är inte övertygad om, att så´na klänningar går hem.....

Hon är ju så himla söt och go lilla Milou - drygt 2,5 år numera.   Men nå´t konstigt hände  mig, när jag såg fotot - jag fick så´n jäkla ångest!!! Antar att det är, för att jag på grund av sjukdom och skit, missar även detta barnbarns uppväxt - liksom jag gjort med Majas. Jag kan längta så det värker..... Och tiden går så fort....

Att det har varit riktigt ordentligt sommarväder, kan ju ingen ha missat. Det har varit så varmt, att inte ens jag har kunnat sitta på balkongen annat än korta stunder. Till slut lessnade jag och åkte till sjön, (den 23 juli) fast jag inte visste hur det skulle gå. Men dit kom jag   Ljuvligt skönt!!! Tanten badade t o m!! Men mina fötter såg ju helt vanskapta ut!! Tog t o m ett foto på den ena.... och satte sen in på Fb tillsammans med vackerfoton. Och den ena efter den andra "beordrade" mig, att söka läkarvård....  

  Ja foten såg ju onekligen lite grotesk ut. Men svullnaden hade ju kommit undan för undan, så jag tyckte väl inte att det var så farligt. Men foglig som jag är, ringde jag nästa morron till Läkarstationen och fick en tid kl 13 till nå´n Dr Johan. På läkarstation blev dom lite förskräckta och jag fick två sprutor Furix. Och sen blev båda fötterna och underbenen lindade med elastisk binda!! Dom bekräftade att fötterna kunde spricka upp i sår, som skulle kunna bli väldigt svårläkta. Precis som T hade sagt mig på Fb..... Sen fick jag en tid till nästa dag oxå, då jag fick Furix i spruta igen + att doktorn ordinerade mig 2 + 2 Furix per dag - alltså dubblerade dosen.....

Så en del av min födelsedag tillbringade jag alltså på Läkarstationen!! Rätt typiskt den här tanten   Men nästa morron var fötterna så tunna, som dom inte har varit sen i vintras tror jag!! Och där den mest svullna bulan har varit, är nu en tom, skrynklig "påse". Så på kvällen hårdlindar jag nu mina ben och dom känns så lätta, så lätta på morron. Sen vägrar jag ha på mig de där varma lindorna dagtid..... Efter allt lindande har jag fått en hel del små blåmärken här och där. Men det är ju skit samma - bena duger att gå på i alla fall  

När jag ändå hade kontakt med en rätt social läkare, frågade jag en del. Bl a om lungblåsorna, som jag fick proppar i förut, återhämtar sig eller ej?? Det gör dom inte - dom är för alltid förstörda..... Så frågade jag, vad som kan hända, om jag tar ut mig fysiskt till max?? Då det känns som om hjärtat ska sprängas. "Du faller ihop, precis som alla andra som tar ut sig till max". Så hjärtat brister alltså inte - å det var skönt att höra   

När jag ändå är inne på min skröpliga kropp, kan jag konstatera, att det är nå´t knepigt med min hals. Då och då får jag så himla ont i halsen och blir alldeles röd. Och då tänker jag - nu är det kokta fläsket stekt - dax för en rejäl förkylning!! Dax att bunkra Fishermans friend..... Men det går över varje gång efter några dagar - och det är jag ju tacksam för så klart!! Fast lite konstigt är det ju.....

Sen har jag ju mina funderingar - var går gränsen - när jag inte har nå´t utbyte av livet längre..... Okej - jag kan sköta mig själv ännu. Jag kan åka ut på små utflykter med Pippi, jag kan sy och jag kan lyssna på böcker. Jag kan dela barns och barnbarns upplevelser lite grand   Även om det inte alls blir i den omfattning jag skulle vilja..... Fan - om jag ändå inte blev så förbaskat trött av allting!!! När jag blir tillräckligt trött, kan jag liksom inte uppskatta de goa människor (barn, barnbarn, vänner) jag har omkring mig ens. Det är så förb....t frustrerande, att inte orka leka med Milou ens - som jag så gärna skulle vilja.....

Dax för sinnesrobönen igen tror jag.....

Det finns mycket att kratta ner - nu när jag skriver så sällan..... T ex om ajfånen, Ip-telefoni, trådlöst fibernät, Wifi och allt vad det heter. Jag har haft en lång och omfattande kommunikation med Kundtjänst på Telia. Teleteknikern (en ung man som såg ut som tonåring) ingav mig inte särskilt stort förtroende. Det "fattades" ett nätverkskort i paketet, som kom skickat till mig - sa han. Så efter att ha grejat en del o provat med en gammal telefonsladd, som jag hade liggande(!!) fick han till slut igång telefonen i alla fall!! Hurra!! Sen tänkte ha dra. Men den här tanten ger sig inte. Han fick väl absolut fixa, så datan går in på fiber - Wifi - så jag kunde ladda hem ljudböcker. Det var ju det som var vitsen med den här cirkusen.

Så han gnuggade sina geniknölar och var till slut ut till bilen och hämtade kabel. Sen kopplade han helt sonika en kabel som nu ligger tvärs över hallen och in till datan!! Sen uppmanade han mig, att köpa ett nätverkskort och installera det. Tack och ajö..... Jag hör säkert till en av hans besvärliga kunder. Men Telia tycker jag är ännu besvärligare. Dom lovade runt, men höll tunt....

Sen kom min goa bror Hans och hälsade på i söndax!!! Han hjälpte mig att beställa ett nätverkskort på nätet!! Så nu är det bara att vänta på det. Sen kanske Hans kan instruera mig per telefon, så det blir rätt...... Över mailen har jag blivit lovad 500:- avdrag på nästa faktura från Telia. Sen som en liten bonus, skulle jag få 200:- i en samtalspott.... Men - skulle det inte vara gratis att ringa med detta arrangemang?? Bara en månadsavgift..... Ja, ja....

Som sagt så kom bror o hälsade på. Det var så roligt, att träffa honom. Och visst hade vi en hel del att prata om. Vi har ju vår barndom gemensam. Och åldern till det. Det är minsann inte ofta vi ses. Han såg så ungdomlig ut - trots att hans hår blivit vitt   Han hade sin söta hund Sigge med sig också. Det var faktiskt också befriande, att han sa som det var sen : att han längtade hem. Det har ju jag all förståelse för - det är jobbigt, att vara borta. När han ringde idag, berättade han, att han i princip sovit hela gårdagen. Och det känns ju också igen av den här tanten.....

Igår var jag iväg och tog PK prov. Den vanliga labsköterskan var tillbaka - skönt. Hon fick blod på första försöket. Så var jag in på Runes och köpte de dyraste skor jag nå´nsin inhandlat!! 899:- för ett par Ecco-sandaler!! Exakt likadana som jag redan har! Det var därför jag ville ha ett par likadana, eftersom jag vet hur bra dom är. Så nu blir det inga mer sandaler i denna livstid för den här tanten!!

Eftersom solen står som spön i backen och det är riktigt sommarvarmt, ville jag igår kolla in ett ställe där jag vet, att jag kan köra bil ända ner. Inget trevligt ställe egentligen - ett nödställe   om man säger så..... Men vatten fanns det och jag gick ut en bit med sandaler på, eftersom det var stenigt. Och jag låg på min solmadrass ett tag - gick runt och fotade lite. Men jag hade inte ro, att vara kvar särskilt länge.....

Så lite blomster från Annsans trädgård

I fredax var jag hem till Annsan och vi satt i trädgården och fikade: Hennes gamla mamma var ännu kvar hos henne. Sen visade Annsan mig, hur jag skulle ta mig till en tjärn för eventuella kommande bad i relativ avskildhet. Ett ljuvligt ställe med sandstrand!! Tyvärr liite långt att gå - men med rullatorn så.....

Där var det massor med små Blåvingefjärilar!!! Måånga.... Och rätt svåra att fånga på bild, eftersom dom dansade runt nästan hela tiden.... Men såå många har jag aldrig sett förut - hundratals!!!

För övrigt mår jag inte särskilt bra fysiskt. Och det påverkar det psykiska välbefinnandet också så klart. Under en tid har jag svullnat om underbenen och fötterna. Fötterna ser ut som välgräddade vetebullar. Och vänsterfoten har ändrat lite färg - mörknat lite liksom. Men det är absolut inte så illa, att jag behöver träffa nå´n läkare!! Eva på labbet igår tyckte jag skulle gå in på apoteket och fråga efter stödstrumor - usch   Men jag gjorde som hon sa. Och dom hade många olika kvaliteer och sorter. Så mätte dom mina ben. Sen ruskade han på huvét - tyvärr, så stora strumpor fanns inte...... suck..... Det är inte lätt att vara vanskapt...... Sovandet har blivit lite rubbat - vaknar tidigt på mornarna!! Och jag försöker och försöker somna om - ibland lyckas det. Men visst - jag somnar som klubbad på kvällen   

Ätandet har även det spårat ur. Inte för att jag äter såå mycket bakverk och glass precis. Men det blir väldigt sällan riktig mat. Och ingen ordning på tider precis. Lite te och mackor, när andan faller på, varierat med smörgåsrån och hårdbröd mackor och lite frukt. Kanske kan det bli nå´n ordning , när sommaren går mot sitt slut. Helt klart mår inte kroppen bra av den oordning jag har nu i alla fall.... Och det påverkar orken negativt tror jag....

Sytt har jag gjort minimalt. Ett köksförkläde med tillhörande handduk och grytlappar till Harry, som har hjälpt mig med så mycket i lägenheten. Det var han som fixade köket åt mig, satte upp torkställningen, satte upp TV:n och draperiskenan i rummet. Dessutom slet han med björken till balkongen!! Ja han är verkligen värd ett stort tack!!

Sen har jag sytt en tavla sen sist - inte särskilt nöjd med den..... Den yttre rymden har säkert alla hört talas om. Men den här heter "Den inre rymden".... vad nu den kan innehålla   

Härliga, ljuvliga sommardagar!!   Jag lääängtar till "min" klippa vid sjön - men i brist på bröd, får man väl äta limpa. Och balkongen är inte fy skam heller. Fast ibland får jag lov att gå in och kyla av mig   Det fläktar inte precis som vid sjön.... Men emellanåt har jag tagit ut en bunke med kallvatten och i alla fall plaskat med fötterna i. På ett vis är det skönt OXÅ, att liksom vara hemmavid, om molnen eller en regnskur skulle släcka storlampan. Sen behöver jag ju inte packa nå´n massäck heller - bara att gå in och hämta ut nå´t ätbart. Ja, ja det gäller ju att försöka se det positiva.....

Jag är inte riktigt nöjd med mina balkongplanteringar i år. Köpte ju Husarknappar och så´na små prästkragar. Men Husarerna fick ju vätsekbrist, när jag var borta hemifrån för länge. Och dom som faktiskt överlevde blev till en present till Annsan. Så köpte jag gula Million bells istället. Men det blev alldeles för lite kontrast, blekt och intetsägande. Men - nu får det vara som det är..... Nästa år ska jag inte ge mig, förrän jag får tag i det jag VILL ha och inte nöja mig med ersättningsblomster..... bara jag får vara med ett år till.....

Ja inte nog med härligt sommarväder!! Jordgubbar har hittat hem till tanten då och då   Så ljuvligt gott med lite 4%ig matlagningsgrädde till!! Tror jag skulle kunna leva på gubbar!! Igår, när jag var och handlade, var jag faktiskt liiite stolt över mig själv. Inget fikabröd och ingen glass alls!! Som vanligt MÅSTE jag gå ner i vikt..... Hur det sen går vet väl alla vid det här laget.....  Men jordgubbar är i alla fall "tillåtet"

Och en ljuvlig sommarbukett var jag ut härom dagen och fick till

Idag har jag lyssnat på en gripande och fängslande bok "Ro utan åror" . Den handlade om en kvinna som får ALS. Och hur hon tacklar olika funderingar om döden och vägen dit, hur hennes barn ska få ta del av det som händer och - hur hon även kan känna en intensiv glädje inför små händelser och möten. Hennes yngsta son (i lågstadieåldern ) hade själv funderat fram "Varje sekund är ett liv".

Utan all annan jämrörelse, kan jag känna igen vissa tankar. Det gäller att ta tillvara, att se det positiva - även om svarta tankar kommer flygande emellanåt.  Jag brukar ju läsa mina blogginlägg för varje år det datum som är dagens. Och för några dagar sen, hade jag flera år i rad skrivit om "Sinnesrobönen". Alltid lika aktuell. Och nu har jag ju kämpat en del med att försöka acceptera, att jag inte klarar att åka till "min" sjö längre. Jag vet ju med mig, att jag tidigare har tänkt "den dag jag inte klarar, att ta mig ner till sjön, då är det lika bra att packa ihop livet". Men nääe - det är nog inte det!! Det finns så många fina små stunder, då jag kan känna en glädje över livet!! Och t o m lycka ibland!!  Så många vackra saker att se, så många varma, goa möten - inte minst med mina barn med sina respektive och mina barnbarn   Och mina vänner, som fortfarande vill ha mig med.....

Igår hade jag ett långt samtal med "min" Anita. Vi befinner ju oss på ett sätt i samma fas i livet. Sån´t som tidigare varit självklart, är idag omöjligt. Kroppen tappar den ena funktionen efter den andra. Vi tvingas inse, att det liv vi tidigare har levt, har förändrats negativt. Inte bara våra liv utan hela samhället har förändrats, så det är svårt, att hänga med och förstå. Och - hur lång tid, har vi kvar.... Vad kommer att ske på vägen mot slutet..... Ja många frågor finns, men inte mycket till svar - ännu..... 

Men ett är säkert - nu är det snart dax att parkera tanten i sängen för laddning av batterierna