Tänk så många tankar som kan fladdra i skallen!! Fast jag inte vill det..... Alla VET vi ju att vi SKA dö. Vi vet inte när och inte hur. Egentligen är det ju det enda säkra vi vet om livet.... "Det är livsfarligt att leva, för man kan ju dö". Och rimligtvis ska jag dö före mina barn och barnbarn.... förhoppningsvis.....

Jag intalar mig, att jag väljer livet nu, när jag har sagt ja till operation. Men jag VET ju, att det är en stor operation. Och att mitt liv kan avslutas där på operationsbordet..... eller i komplikationer som tillstöter. Känner mig så lessen, när jag tänker på ungarna och barnbarnen..... Även detta måste dom gå igenom förr eller senare.....

Men klarar jag operationen, så kan jag kanske leva i tio år till.... Kanske kan jag få lära känna Milou närmare och få leka och gosa med henne   Kanske kommer jag rent av att kunna paddla lite igen!! Hälsa på ungarna, plocka svamp, gå i skogen, ta promenader, köra bil.... Jag måste nog försöka tänka lite fatalistiskt - inpränta i skallen, att livet ÄR ett lotteri. Varför skulle inte jag kunna få vinna en storvinst.....

Tänkte mig oxå, att skriva ner lite om min vistelse på sjuka huset. Jag blev inskjudsad på ett fyrabäddsrum med tre andra tanter. Kände mig allt lite omtumlad, när jag klämde fram ett "hej" till mina rums"kompisar". Men så småningom pratade vi ju faktisk en del. En tant, 83 år, var så söt och go. Hon fick besök av barn och barnbarn allt som oftast. Och varje gång dom kom, blev hon så livfull, skrattade och pratade på. När dom hade gått, så slocknade hon och sov snart. Ingen mat alls ville hon ha. Innan jag skrevs ut, blev hon flyttad till IVA. Ja hann säga hej då till henne och höll hennes hand - hon orkade knappt öppna ögonlocken.....

En annan tant - bara 61 år!! höll låda för jämnan!! Hon berättade om hela sitt liv - hon hade varit med om stora trauman de sista åren. Hennes dotter hade blivit mördad - skjuten - för några år sedan. Sen hade hennes son hängt sig och nå´n annan oxå hade avlidit. Och sen hade dom haft inbrott hemma. Hon skrek och svor till nå´n advokat i telefonen. Maten var jätteäcklig och det var AJ med stora bokstäver, när dom tog prover på henne. Hon hade varit flygvärdinna i 27 år och varit gift med en stridspilot - talade stockholmska med överklassaccent..... Och hon medgav, att hon hade druckit "lite för mycket" de sista åren. Och det visste ju jag, innan hon själv sa nå´t. Ryckig, orolig och ständigt upp och ner i sängen, ut och rökte, sparade sobril för kommande behov. Henned f d man - piloten - hade rätt nyligen avlidit och hon hade fått en miljon testamenterade av honom + ett månatligt underhåll på 11.000 tills hon dog. Ja jösses vilka människor man kan råka på   

Fortsättning följer en annan dag....

Om man inte känner mig, skulle man kunna tro, att jag älskar läkarbesök och sjukhus. Tisdag den 20 kändes det som om jag hade en stor platsbrist för lungorna - tog några xtra Furix o tänkte - det blir nog bättre imorr´n. Men se det blev inte bättre - jag kunde omöjligt få ner så mycket luft som behövdes i lungorna. Till slut var jag nära panik och ringde 112!! 

Jag vet ju, att när jag åker in så där akut, brukar jag snabbt packa ryggan med det viktigaste. Det - försökte - jag göra denna gång oxå. Men hjärnan var nog överbelastad. Jag stoppade ner medicinlådan, ett par trosor och - en banan!! Sen var det stopp..... Tänk så man kan bära sig åt i en krissituation!!

Ambulansen kom verkligen snabbt!! Jag gick själv nerför trappen hemma. Och sen hade dom hittat på nå´t nytt - dom tog fram en tvåstegspall och ställde bredvid båren!! Där fick jag klättra upp och sätta mig på båren - utan nå´t handtag att hålla i!! Men iväg kom vi - kändes som låång väg till Köping. Tänkte det skulle bli som "vanligt" på akuten - Furix intravenöst och sen kissilera länge och mycket....

Men dom satte rätt snart på mig ett "sjukhusband" på handleden - förutom att dom gav mig intravenöst Furix!! Dom ville behålla mig ett tag..... Att dom skulle behålla mig en hel vecka, hade jag bara inte kunnat tänka mig!! Jag som bara hade ett par trosor och en banan med mig   Men himla bra, att man numera får använda mobilen på sjuka huset! Så det blev till att ringa hittan och dittan. Lotta åkte ner till mig med det nödvändigaste...... Tack Lotta för de!!

Så blev det prover, prover och ännu mer prover. Rör efter rör med blod tog dom från mig - det blev allt blåmärken både här och där. Men det gjorde ju inte mig nå´t. Ett ultraljud gjordes oxå på hjärtat. Då upptäckte dom, att det nu var en till klaff som läckte. Så var det Dr Amin som gick ronden på torsdan!! Och han sa som det var - jag hade blivit sämre i min hjärtsvikt. Även förmaksflimret har blivit sämre. Och tyvärr - det blir sämre och sämre vartefter..... Så sa han nå´t om operation. Jag har ju sagt blankt nej till operation tidigare - eftersom jag inte tror, att jag skulle klara det..... Men NU sa jag JATACK!!!

Tänker som så - det kan ju hända att jag lever i två år till.... Men vilket jäkla liv!! Jag har ju märkt, att jag orkar mindre och mindre. Och det skulle bara bli värre och värre. Mer och mer begränsad och mer och mer hjälp skulle jag behöva. NEEJ - det VILL jag INTE!! Då är det faktiskt bättre att ta chansen, att en operation blir lyckad och att jag kan leva ett skapligt liv - i kanske tio år till...... Och jag får stöd av både mina barn och mina vänner i mitt beslut!! Det känns bra   

Solnedgång från min balkong i Vätterbo

Så remiss för kranskärlsröntgen är skickad till Västerås - fick bekräftelse idag. Dom måste kolla att hjärtats egna kärl är okej. Plus att jag måste göra en "tandsanering" - dom måste kolla, att jag inte har några infektioner i munnen.  För dom bakterierna kan gå genom blodet ner till hjärtat och ställa till det..... "Om vi har tur, så kan du vara opererad före jul" sa Dr Amin. Men såå snabbt tror jag i och för sig inte, att hjulen rullar inom landstinget....

Men visst - jag kommer att ha dunderångest före operationen. Det VET jag. Och jag kommer att må pest och pyton efteråt - innan jag är rehabiliterad. Men det är ju övergående ändå. Om jag nu kommer så långt.... Egentligen tycker jag, att det är fantastiskt, att sjuka vården satsar så mycket på en snart 70-årig tant!! En så´n tur jag ändå har, som bor i Sverige!! Trots Reinfeldt och kompani.....

Och det kändes så bra, att Ankie, Ann-Louise och Ida kom och hälsade på mig i lördax   Tur hade vi oxå, att Dr Amin tog sig tid, att prata med dom. Berättade och förklarade. Misstänker att dom kommer säkert ihåg mer, vad han sa, än jag gör.....

Det känns som om jag har massor att skriva ner. Men det får nog räcka så här för närvarande....

Det här nätet fanns på min balkong igår - häftigt!!

Det måste ha varit den 31 juli, som branden började. Väster om Sala - Salabranden kallades den då. Efter att några gubbs hållit på med "markbearbetning". Sen tog branden sig ordentligt och gick västerut. Tror det var mer eller mindre panik både här och där. Det blev svårt att få nå´n riktigt samordnad brandbekämpning.

Och torrt som snus i markerna, varmt, varmt väder och så blåst till det. Det blev evakuering både här och där. På måndagen den 4 blåste röken in över Skinnsberg - det var minsann inte lång sikt - då började även den här tanten fatta hur stort det var!!!

Johanna kom åkande - hon hade handlat vätskeersättning, flaskor med vatten, frukt, barnkläder o leksaker för åtskilliga hundralappar. Detta lämnade hon på en uppsamlingsplats vid Vallby i Västerås kl 10. Det är Johanna med det stora hjärtat i ett nötskal..... Sen kom hon hit o hälsade på sin mormor, innan hon åkte tillbaks till Västerås, för att hjälpa till med ilastning av flera grejer, som sedan forslades till Ramnäs. Hela vägen härifrån hade det varit tjock rök. Den här operationen med att få ut grejer till brandmän och evakuerade tog fart på Facebook!! Det var olika - helt frivilliga - Facebookgrupper som samlade in, packade och fördelade.... 

Det talades om, att folk i Norberg skulle förbereda sig för evakuering!! Jösses Amalia!! Jag kan jämföra med alla stackars svältande barn med flugor i ögonen , som man ser på TV i olika sammanhang. Visst är det gräsligt att se, men 10 minuter senare är bilderna borta ur huvét. Men när jag såg tiggande trashankar till barn i Indien, fanns bilderna kvar länge, länge + en stor klump i magen. Likadant med denna brand - och nu satte oron in - detta var verklighet!!! Bara några mil härifrån!!! Här fanns en tant, som kollade varenda väderkarta, för att se vindriktningen..... Och på nyheterna berättades att branden "hoppade" flera kilometer!!

Jag började konkret tänka på, vad skulle jag ta med mig vid en evakuering?? Fotoalbum,  externa hårddisken, pärmar med papper, lite kläder - och medicinerna så klart. Sen pappas konst, mina tavlor - ja det blev en väldig massa grejer, som bara inte GÅR att ersätta..... Oron för Anita, som bor i Norberg.... Jag ringde henne så klart. En natt kom en väninna till henne och hämtade för övernattning. Senare kom hennes bror och hämtade henne.

Vattenbombningsplan kom från Italien och Frankrike, en massa helikoptrar släppte vatten över lågorna. Länsstyrelsen tog över organisationen och ledarskapet. Och alla dessa bilder och berättelser på Fb och nyheterna. Nog 17 blev man matad med information!! Ändå hände det tydligen, att folk fick fly hals över huvud!!

Efter ca en vecka hade man branden "under kontroll" Men man beräknar, att det kommer att dröja till i vinter, innan allt kommer att vara släckt. Och det är livsfarligt att vistas i skogen där. Trädens rötter kan ha brunnit och då kan träden falla när som helst utan förvarning. Och det har bildats "glödhål", som inte syns ovan mark, där man kan kan kliva ner sig och bränna sig illa. Men av de människor som varit evakuerade - ca 1000 pers - har de flesta fått återvända hem nu. Ja - utom dom som inte har nå´t hem längre förstås....

I söndax - den 9 augusti - kom både Ida och Johanna och hälsade på igen. Dom hade varit i Heby och sorterat grejer och sen lämnat dem i Ramnäs. Och då var det ju bara några mil hit. Och det var roligt att träffa dom så klart!! Många skämt och skratt!! Och lite speciellt att se Ida, som har blommat upp ordentligt!!! Gjort slingor i håret, handlat en massa kläder och höjt sin glädjenivå åtskilligt!! Och jag gläds med henne förstås!!

Javisst har jag mycket att vara tacksam för!! Även om kroppen prövar mitt tålamod gång på gång. Igår kväll ringde T - vi hade ett låångt samtal. Lite konstigt med den tjejen - man kan tala om världens alla eländen - men sen kommer ett befriande skratt, som löser upp skiten!! Det är verkligen en tjej med mycket hjärna och stort hjärta.....

Idag har H varit hem hit och tagit upp mitt önskemål om ett larm. Ca 260:- för installation och sen 100:- per månad. Sen skulle hon skicka hit en arbetsteraputt, för att kolla in vad jag behöver för "bostadsanpassning". Så har jag pratat med E (en gammal"kändis" från Kungsör) på medicinkliniken i Köping. Hon skulle undersöka vad som behövs, för att jag ska kunna flytta över mitt behov av vård för mitt hjärta till Köping. Och jag har ringt Tom, som kommer hit på söndag och fixar bort sladden till datan + återupptar bildandet av min hemsida. Kort sagt - tanten är igång igen   

Fast så mycket sömnad har det minsann inte blivit i sommar.... Spishandduk o grytlappar till Dennis och en vetekudde..... Så det är väl snart dax, att sätta igång igen....

Och så här ser ena änden av min balkong ut nu!! Bara att vänta på, att hösten kommer och rödfärgar den väggen   

Om jag börjar med det som hänt sist - först. Jag fick ju ner svullnaden i benen tidigare. Varje kväll i en veckas tid, lindade jag fötterna och benen - hårt - med elastisk binda. Och dubblade även dosen med Furix. Så den svullnaden gick ner!! Men så småningom blev buken större och hård. Och det blev tungt att andas. Vatten, vatten, vatten.... Efter hejarop på Fb, ringde jag snällt läkarstation och fick komma till en Dr Mohammed. Jag hade med mig min "snabbjournal" (där jag kortfattat skrivit in sjukhändelser av vikt) och den började karl´n skriva av!!! Allt som står där, finns ju utförligt i den riktiga journalen.....

Sen kände han på magen och konstaterade, att jag var öm på höger sida (levern) "ja där går ju nedersta delen på magsäcken o ut i tolvfingertarmen - jag skriver ut Omeprasol, så får du äta dom i en vecka" Jag förstod ju, att den doktorn var körd, så jag tog i hand artigt och sammanbitet. Så tog dom en massa rör med blod, innan jag stegade ut.

Dagen efter ringde han - stressad - å sa att snabbsänkan var förhöjd, BNP låg på 3625, sköldkörtelprovet u a, njurvärdet var bra, leverprovet förhöjt, salterna låg bra. Så lyckades jag avbryta honom - jag hade ju ändå inget att förlora. "Jag har VÄTSKA i levern - jag VET att det är så. Jag har ingen magkatarr". Det lilla utbrottet, förvånade nog både mig och honom. Han sa, att han skulle ringa upp en kiurg "jag BEHÖVER inget utlåtande från nå´n kirurg"!!! Då ändrade han sig snabbt och skulle ringa upp en kardiolog istället och sen återkomma till mig.

Och när han återkom, ville han, att jag skulle dubbla dosen med Losartan + dubbla dosen med Emconcor!!! Då gav jag upp och sa tack och adjö. Dubbla dosen av TVÅ mediciner samtidigt - det GÖR man bara inte. Hur ska man då veta vilken medicin som hade effekt eller inte har effekt. Dessutom HAR jag redan lågt blodtryck och dessa mediciner sänker blodtrycket.

Efter detta kände jag mig rejält förbannad och lessen och uppgiven. Att det ska vara så förbannat svårt, att få den hjälp man behöver   Imorrón ska dom ringa från sjukan i Köping. (på min begäran) Jag vill försöka bli överflyttad dit med mina hjärtbesvär. Sen ska en kvinna från äldreomsorgen komma hit imorr´n (oxå på min begäran), för att informera om larm (som jag bestämt mig för att beställa) sen ska hon kolla igenom - jag har tänkt mig, att jag behöver ett stadigt handtag vid badkaret t ex..... Så ska jag försöka sätta igång och cykla lite på motionscykeln. Kanske kan jag få upp konditionen lite. Och det skulle säkert gynna hjärtat oxå. Nu har jag legat i sängen i princip två dagar och deppat. Men nu JÄVLAR ska jag igång igen!!! Det gäller ju att LEVA så länge man lever......

Ett stort TACK till alla ni runt omkring mig, som har legat på mig, peppat mig och fått mig vidare!!  Efter ett långt och värmande samtal från en go vän, är det nu dax för sängen. Imorr´n kommer det en annan dag!!!

Jaa - jag tror jag har hittat mina rötter   Många rötter, trassliga rötter, gamla rötter, vackra rötter.....

Ja det blev en riktig rotpromenad, när jag var ut för nå´n vecka sen ,för att ta ny mossa till mitt älvlandskap!! Tidigare hade jag ju ett inlägg om stammisar, men nu blev det ett steg närmare underjorden.....

Inte blir det precis några långpromenader i skogen - även om jag flåsar som efter en språngmarsch.... Men emellanåt MÅSTE jag bara ut och kolla i naturen!! Jag blir emellanåt så förb...at less på att sitta inne. Blir totalt lustlös och kommer mig inte för, att sätta igång med nå´nting. Riktig tråktant    Å sola ho skiner å skiner da efter da. Och det är medelhavsvärme, så man knappt tror det är sant!! En behöver ju inte några kläder längre   

Det blev lite vackerfoton oxå på min skogsdag

Vad det är för röda bär på den här busken har jag inte en aning om - men nog är det vackert med lite rött i spenaten. Så hälsade jag på herr skalbagge i sin blanka, svarta kostym.....

Om jag talar om, att Skinnsberg ligger på andra sidan sjön, så finns det kanske någon, som känner igen sig.....

Invid den stora, vackra stenen lyckades jag ta mig ner för att plaska med fötterna i vattnet och svalka dom lite. Allra mest hade jag lust, att stjälpa mig hel och hållen ut i vattnet. Men det går ju inte för sig - nå´n anständighet lär väl gamtanten iaktta. Och detta är ju ett välbesökt ställe. För att inte tala om, att jag måste ju kunna ta mig upp så småningom oxå   

Ja det blev en rysligt varm sommar i år - vet inte om jag upplevt nå´n så´n värme förr. Och ändå såg det ju lite dystert ut med regn och regn i juni. Öster om Ramnäs pågår det en stor skogsbrand som brunnit i några dagar nu. Försvaret vattenbombar med fyra helikoptrar bl a. Igår blåste röken ända till både Nylunda och Bennarby. Och i förmiddax hade väl vinden vänt, för då kom den in över Skinnsberg. Jag var ut en liiten stund på balkongen och hann dra på mig huvudvärk av röklukten. Lite svårt att förstå hur brandmännen står ut. Men man får ju verkligen vara glad att dom finns.....

Men nu önskar jag att inspirationen ramlar över mig snart, så jag kommer igång att sy.... Då borde livet bli lite mer meningsfullt