stinalill

Alla inlägg under juli 2015

Av Stina - 28 juli 2015 16:53

När jag nu är igång, så är det lika bra, att gå på i ullstrumporna   Och äntligen gick ju ett blogginlägg upp på Fb oxå. Dom har tydligen varit in från Bloggplatsen och trollat lite, efter att jag hade skickat ett mail till dom. Tack för de!!


Onsdag den 22 fick jag för mig, att åka till Engelsberg, för att huvudsaklingen kolla på Wärldsarvsquiltarnas årliga utställning. Jag ringde Anita, men hon skulle gå på Fruntimmersdagarna, som går av stapeln i Norberg. Skrev så ett SMS till Annsan - men hon var nere i Västervik på semester med guben. Så till slut bestämde jag mig för, att åka själv.


Jag har ju som en självklarhet alltid åkt på än det ena, än det andra ensam. Från diverse arrangemang i hemtrakterna till resa både till Thailand å Malaysia. Och det har varit helt OK. Men nu har det börjat ta emot lite, att åka själv. Jag vill gärna ha nå´n med mig - som sällskap å nå´n att luta mig mot...... Kanske beror det på, att jag denna sommar har "umgåtts" med andra människor rätt mycket. En hel del besök på sjukan, sen operationen med åtföljande inläggning och efter det tre veckor i Bennarby..... Har jag blivit osjälvständig?? Tappat i självförtroende?? Slutat att helt lita på, att jag klarar mig ensam?? Vet ej. Men vad det än beror på, så kan jag säkert träna mig tillbaka till "ensamlivet".....


Åter till Engelsberg. Massor med folk!!! Lyckaeds till slut få fatt i en parkeringsplats o gick in i "affären". Där har dom loppis och samtidigt en hörna med utställning av tavlor. Egentligen är det inte vilket loppis som helst - utan många riktigt gamla saker. Och nästan Stockholmspriser!! Men det är allt många grejer som är kvar från år till år..... Det har kommit till en ny turistattraktion utanför Engelsberg - brandturism!!! Dom har t o m guidade turer!! Antar att det var därför som det var ovanligt mycket folk där.


Så var det dax för höjdpunkten - upp för en brant och besvärlig trappa - utställningen!! Och jag måste säga, att jag tyckte det var bättre kvalite´, än tidigare år!! Tror det var fjärde året jag var där. Det är tio kvinnor, som träffas hemma hos varandra en gång i månaden. Och ger varandra ideér o lär av varandra..... Och visst fanns det att lära.... Denna skapelse föll jag för - remsorna hon har sytt med är så smala, så smala - så är det ju olika nyanser av blått, som alltid går hem hos tanten. Finstämd

              

Bild 1 här ovan: applikationer, bild 2: mugghållare (vid datan kanske!), bild 3: en skål!! och bild 4: tavla med applikationer

 

Den här hör oxå till mina favoriter - fast jag skulle sy den i blått - förstås!!

               

Den sista här ovan var spännande! Hon har sytt först i ränder, sedan skurit dom i kilar som hon sytt ihop i "grupper". Sen lagt ihop de olika grupperna omväxlande till höger och till vänster.... Den tål att provas!!


Efter detta var det tid att få nå´t i magen. Och eftersom dom hade stängt fiket nere vid skulpturparken, var det Nya Serveringen som gällde. En kopp te och en toast med en liten, liten brödbit i botten och god skagenröra över - 100:- Sen kändes det rätt bra att åka hem - inte orkeslös, som förr - men nöjd å bäälåten. Och jag tycker att det gick riktigt bra att köra bil oxå - när jag får säga det själv   


Av Stina - 28 juli 2015 15:41

Ibland känner jag mig nästan lite larvig - såå himla tacksam, för att jag fick den där operationen!! Det blev ju faktiskt nobben först.... Men efter några veckor hade dom tagit upp mitt fall igen och bestämt sig för, att dom ville operera mig!! Sa oxå, att utan operation, var troligtvis detta min sista sommar..... Kanske har jag skrivit om det tidigare, men det tål att upprepas. Idag cyklade jag 25 minuter i ett sträck!!!


Men visst - humöret går både upp pch ner fortfarande - och det lär det väl fortsätta med. Har för mig, att det är normalt   I lördax fyllde tanten 70 år!!! I och för sig känns det, som att jag skulle kunna dra bort tio år..... Satt här vid datorn å försökte övertala mig - vad spelar en födelsedag för roll egentligen..... Ungarna med sina familjer kommer ju den 15 augusti istället..... Och en tom lördag har jag väl klarat förr..... Så ringde det på dörren.... Och där stod Johanna leende och Ann-Louise och Erik!!! Snacka om att se ut som en fågelholk å hjärtat tog nog tio glädjeskutt på en gång       


Dom hade tänkt sig, att vi skulle göra en picknick och hade med sig två kylväskor. Nu var det ju inte väder riktigt för en picknick, men vad gjorde väl de. Med sig hade dom oxå ett stooort paket - till mig, Som innehöll denna skapelse!!!!


                                                         

 

Å den är precis i min smak med gammalt "trä" å järnsmide!! Så många gånger jag har tänkt att en så´n där fontän måste jag skaffa mig nå´n gång till balkongen!! Men en så fin, har jag aldrig sett förut. Och nu kom den alldeles serverad!! Tänk när solen skiner å jag kan ligga i min solsäng å lyssna på vattnets porlande - så ljuvligt   


Så började familjen plocka fram picknicken i köket - rostbiff, rökt lax, potatissallad, skagenröra, laxröra, bröd m m..... Då ringde det på dörren igen!!! Det var Annsan och hennes gamla mamma, som kom med sång, blommor å ett kort med en utflyktsdag inplanerad + tårta från Albinssons!!  Dax för fler glädjeskutt  Å tanten bara satt å njöt - du ljuvliga värld - att jag kan få ha det så bra!!! Jag - som faktiskt hade tagit med i beräkningen, att jag skulle dö under eller efter hjärtoperationen.......


Så småningom blev det ju TACK å ajö - men med mycken värme inombords hos tanten.....


Men - ännu en gång ringde det på dörren!! Och där stod Birgitta med blommor, ett blått glas med Bailyes i och ett kort med ett inbokat datum, då vi ska träffas hela gamla Björktrastengänget!!! Alltså - ingen måtta på överraskningar denna dag!!! Och till på köpet har jag TRE dagar, att se fram emot   


    



Av Stina - 15 juli 2015 16:42

Så var jag då på plats på mitt "hemma"sjukhus. Första besiktningen - hjärta, lungor - resulterade i ett besök på lungröntgen. Och det konstaterades, att jag hade fått lunginflammation..... med åtföljande feber. Så jag fick penicillin - Kåvepenin - stooora tabletter, som var svåra att svälja och satte fart på magen. Sen skulle dom ha blod ifrån mig för odling - å dom försökte och försökte.... Till slut stod det ett gäng sköterskor på knä nedanför mig och - fick till slut så det räckte från min fot.


Proffsigheten i Köping kunde dock inte jämföras med Akkis. Privata samtal personalen emellan - det mesta var lite hipp som happ. Antar att det var flera vikarier, som inte hade rutinerna. Fick fel medicin, fick medicin jag inte skulle ha och ibland utebliven medicin. Bl a skulle dom ha mig att svälja en blå tablett, som jag visste, att den inte hörde till mitt "sortiment". Det visade sig sen vara en morfintablett (som jag får kramp i gallvägarna av). Men den sköterskan kom i alla fall och bad om ursäkt sen.


Utsikt från mitt sjukrum. En andmamma hade rysligt sjå, att hålla alla sina tio barn under uppsikt! Till höger om trätrallen fanns en bassäng, där dom hade motionssim   

       


Johanna flyttade in i min lägenhet i Skinnsberg. För att hon skulle ha närmare att besöka mig   Men även för att skriva nå´n uppsats till skolan. Hon hade tidspress och hemma hos mig kunde hon ju vara ostörd. Och rätt som det var dök hon upp vid min sjuksäng med sitt glada leende!!


Även govännen Annsan kom å besökte mig och hade med jordgubbar, som jag dock inte vågade äta så många av. Solveig och Milos kom dom oxå och hade en bukett förgätmigej med sig + några chokladkakor. Som jag faktiskt gav bort till personalen. Eftersom jag inte längre gillade choklad!!   Över huvud taget skulle jag helst inte vilja äta nå´nting alls Allt smakade pest.....


Så ännu en tråkig sjukhuskorridor, som jag gick fram och tillbaka i.....

   


Men efter en vecka i Köping skrevs jag ut och kom hem till Skinnsberg - en liten stund. För att sen bli skjutsad till Bennarby av Johanna. Tämligen urlakad och illamående ockuperade jag Ann-Louise säng. Senare hyrde vi en rullstol i Tierp - dit jag fick åka för att ta PK prov oxå. Och där var dom skickliga med nålen!! I tre veckor fick dom blod på första försöket!!


I Bennarby var det full service!! Varje gång jag skulle gå uppför eller nerför trappen, fick jag assistans. Och alla mediciner - som jag nu hade tappat koll på. Både Johanna och Ann-Louise läste medicinlistan och försökte räkna ut, hur pillren skulle ligga i medicinlådan. Fortfarande var jag mer glömsk och virrig än vanligt....


En dag tog Ann-Louise med mig ut på långpromenad Hon körde rullstolen och när jag inte orkade gå längre, satte jag mig emellanåt i stolen. Jag minns hur lycklig jag var, för att jag orkade gå så långt   


Jag kunde även glädja mig åt alla mossbelupna stenar utefter vägen

          

För att inte tala om växterna och vyerna

           

                           

Nu kunde jag bara bli bättre och bättre!! Och penicilinet fick jag till slut slippa. Och därmed blev det lite ordning på magen igen. Men mat var fortfarande väldigt motbjudande. Ann-Louise köpte energidrinkar åt mig, som jag petade i mig tillsammans med glass. Sen åkte det väl ner ett och annat smörgåsrån med ost på - dom äcklade mig faktiskt inte.....


 

Av Stina - 12 juli 2015 18:15

Några dagar efter att jag kommit tillbaka till verkligheten, var även de jobbiga. Därför att jag fick såå ont i ryggen, när jag låg i sängen. Jag försökte sitta uppe så mycket som möjligt och luta huvudet mot min "hostkudde", som jag la på sängbordet eller på gåbordet. Bara önskade att jag kunde få sova en liten. liten stund - så trött, så trött.....


En natt, när jag höll på att trixa med min svala, sköna, lilla kudde, tog tålamodet slut. Om jag bara kom ner på knä, skulle jag kunna lägga huvét på sängen och sova en liten stund. Mitt omdöme var nog inte det bästa vid det tillfället.... Jag kom ner på knä, men hann aldrig lägga ner mitt trötta huvud på sängen, förrän jag ramlade åt sidan med buller och brak. Och jag blev skräckslagen, när jag såg min rumskamrats arm komma flygande under min säng!! Vad hade jag nu ställt till med?? Jösses - hade jag på nå´t vis fått hennes arm att lossna ?? Och in kom tre sköterskor rusande - för att lyfta upp mig!! Jag protesterade "jag är alldeles för tung" klämde jag ur mig. Men dom fick upp mig snabbt som 17. Och efteråt kunde jag förstå, att det var MIN arm, som kom flygande under sängen!! Den speglades nämligen i sängens blanka underrede!!   


Och visst såg jag ut som ett fall för kvinnojouren   efter alla nålar och blodprover....

           


Ja toalettbesöken var även de hemska. Såå gräsligt att en annan människa (sköterska) skulle behöva ta reda på efter mig..... Kände mig så hjälplös, skamsen och utsatt. Det fanns gånger, då jag helst hade velat sjunka genom golvet.....


Jag opererades alltså på måndagen och jag tror det var på fredag kväll, som jag hade en riktig dip. "Jag orkar inte längre, jag vill inte det här, jag står inte ut, jag klarar inte detta". Till slut ringde jag på larmet och en sköterska kom in och satte sig bredvid mig och försökte prata med mig. Sen frågade hon, om jag ville prata med en präst?? Jag - som är ateist och aldrig, ens som liten, har haft någon tro på nå´n gud. Hon menade, att det gjorde inget "du kan väl göra ett försök i alla fall". Så med min tillåtelse ringde hon efter en sjukhuspräst, som kom efter en halvtimme. Och han började med att fråga mig om olika saker i mitt liv. Vad jag har gillat att göra, vilka människor jag älskade - om jag hade nå´ställe där jag kunnat känna absolut ro m m.


Och han var faktiskt förtroendeingivande!! Det gjorde väl sitt till, att han var äldre, att han berättade egna episoder och att han inte var prästklädd alls, utan helt som en "vanlig" människa med lång erfarenhet av livet. Och han "väjde" inte för att fråga och att tala om svåra saker. Så efter hans besök somnade jag - med lite hopp inom mig....


Dagen efter kom Ann-Louise och besökte mig. Hon berättade, att dom hade ringt från sjukhuset vid 11-tiden på kvällen och sa som det var. Dom hade setat hela familjen och spelat spel, hade druckt var sitt glas vin och hade just brutut upp, för att gå och lägga sig. Så ingen kunde ju köra bil. Och det hade ju ändå inte varit nå´n vits med, att komma farande mitt i natten. Att jag hade pratat med Ann-Louise i telefon på kvällen, har jag inget som helst minne av - bara helt borta..... Men när hon kom dagen efter, hade jag ändå klättrat upp ur det svarta hålet. Och hon sa "kommer du inte ihåg, att läkaren sa åt dig, att detta kunde hända??" Nej - inget som helst minne av det heller.....


Men över huvud taget uppskattade jag verkligen deras besök   Jag minns, att vid något tillfälle fick jag ett armband av Johanna, som det står "courrage" på. Och hon dök upp med jordgubbar åt mig. Som jag tyvärr inte vågade äta så mycket jag ville av - jag var rädd, att magen skulle bli ännu mer "ostyrig". Minns oxå Johannas härliga leeende, när hon kom i dörren!!


    

All vätska som passerade munnen på tanten och kom ut i andra änden, måste bokföras ordentligt, så man hade koll på mig.....

 

Så var det oxå allt tjat om att äta - "du måste äta - du måste äta" Och jag försökte - men det var omöjligt. Allt luktade och smakade förfärligt. Det gick bara inte. Dom kom med olika näringsdrycker, som jag försökte få i mig. Bla a en med lite kaffesmak, som jag faktiskt gillade!! Jag som inte har druckit äckligt kaffe på många, många år!! Och en kväll kom en sköterska och ställde ett vinglas framför mig. Med näringdryck i + vaniljglass + vispad grädde och så lite strösslad choklad över. Festligt!! Och DET var gott!!


Så småningom fick jag välja mat från en meny på 20 rätter!! Jag valde det, som jag trodde jag skulle gilla - men det var ändå svårt att peta i mig lite grand. Men jag försökte och försökte. Sen var det även tjat om, att jag skulle röra på mig. Jag skulle ut och gå på avdelningen alltså. Jag hade ju fått ett låna ett gåbord, att hålla mig i, när jag travade runt. Avdelningen var alltså konstruerad så, att jag kunde gå neråt på ena sidan och uppåt på den andra sidan. Och jag gick lite då och då - bara för att vara "duktig"   

 


       


Den 3 juni var det så dags att vidarebefordra tanten till Köping. Väldigt trevlig ambulanspersonal, som på nå´t vis fixade upp mig på båren. Och jag fick åka "dubbelambulans"!! D v s vi åkte två patienter i samma bil!! Den andra tanten skjutsades in som vanligt - bakifrån. Medan jag blev inskjutsad från sidan - bakom förar- och passagerarsätet. Innan vi kom till Västerås - där den andra patienten skulle lastas av - fick jag så´n ångest. Jag halvlåg fastspänd och kunde ju inte röra mig, som jag behövde och dessutom hade jag så ont. Låg och koncentrerade mig och talade med mig själv, för att försöka undvika att tappa behärskningen alldeles och skrika rakt ut. Men i Västerås fick jag en paus, fick t o m ställa mig upp ett tag, röra mig lite och fick svälja en Ketogan.



Av Stina - 10 juli 2015 18:56

Nu är det verkligen hög tid att dokumentera hjärtoperationen, som jag gick igenom den 25 maj. Skulle nå´n säga åt mig, att dom måste göra om operationen, så skulle jag definitivt säga NEJ.


Ann-Louise skjutsade mig från Bennarby in till Akademiska sjukhuset i Uppsala på söndagen. Sen kom hon dit på morgonen dagen efter. Kändes tryggt, att hon kom. och var med mig. Sen är mitt minne svart. Fick veta sen, att jag sov redan, när dom skjutsade iväg mig till op!!)Efteråt fick jag veta, att operationen tagit sex timmar. Och ja - dom stannade mitt hjärta och kopplade in hjärt- och lungmaskin under operationen. Ett mysterium för mig, att det bara går..... På en gång efter op ringde kardiologen till Ann-Louise o berättade, att det hela hade gått bra. Jag hade t o m klarat op "bättre än förväntat"!!


Mina barn och barnbarn kom och hälsade på mig på hjärtintensiven. Dom fick gå in två och två och jag var ingen vacker syn.... Ankie tog några foton av mig, som jag senare fått se - huvva!! Jag hade oxå berättat, att en journalist från UNT hade varit där och gjort en intevju med mig. Och det skulle alltså bli ett helt uppslag om mig och min operation i tidningen!!! Där var allt min fantasi igång för fullt!! Och jag hade skällt på sköterskorna, för att dom tjatade på mig så förbaskat, att jag skulle dricka (tror jag det var)


Sen började den riktiga mardrömmen, som jag ännu kommer ihåg - jag och några andra gamlingar låg i våra sängar på ett äldreboende. Personalen var oroliga såg jag. Den ena efter den andra öppnade olika dörrar och tittade ut. Det hördes ljud som att dom höll på att skjuta möbler - för att barrikadera oss. Jag frågade vad som hände? Jo det fanns en hotbild mot oss!! Någon man hade hotat att skjuta mot oss. Jag var fruktansvärt rädd - hjärtat fick nog jobba ordentligt och när det var matdax kunde jag bara inte äta nå´n ting.


Så kom dom och sa, att vi skulle evakueras. Dom plockade ihop mina grejer till min säng och körde ut mig till hissarna. Jag såg flera sängar, som kördes ut och in i hissarna av förklädda poliser. Dom var alltså utklädda till patienter och sköterskor och hade pistolerna skjutklara under täckena. Vi mötte även en polis, som var svartklädd och såg väldigt bister ut - med ena handen med pistolen under jackan. Jag var så fruktansvärt rädd - helt skräckslagen....


Så kom vi till en annan avdelning och till ett rum med bara två sängar. (I verkligheten flyttades jag från IVA till en vanlig avdelning) Vid det laget hade jag förstått, att dom inte trodde på min oro, så jag vågade inte säga nå´nting mer. Min säng stod närmast dörren och jag såg  och hörde hur dom flyttade möbler, för att barrikadera och försöka skydda oss där oxå. Och jag förberedde mig på, att jag skulle slänga mig ner på  golvet, när någon började skjuta. Jag visste, att det skulle göra fruktansvärt ont, att slänga mig ner. Men bättre det - om jag bara kunde ungå att bli skjuten....


Utsikt från min säng.   Här hade dom skjutit fram "bänkar", som barrikad. (I verkligheten fanns sköterskemottagningen där bakom)

 


Senare, när jag hade kommit tillbaka till verkligheten igen, fick jag veta, att jag hade blivit psykotisk. Det hade varit så stor påfrestning för mig med operationen, att hjärnan liksom "överreagerade". Det kunde bli så, om man tidigare hade varit utsatt för trauman. Och det bidrog nog oxå, att jag hade fått en tillfällig syrebrist i hjärnan, när dom kopplade in hjärt- lungmaskinen. "Den pumpar ju inte lika effektivt, som det riktiga hjärtat". Jag minns även att dom kom med en tablett, som jag visste, att jag inte skulle ha. Och jag frågade vad den hette - Haldol!! Och det visste jag, att det är en tablett, som man får vid psykoser. Så jag vägrade ta den..... Jag var minsann inte psykotisk!!!


Det här är kardiologen, som opererade mig - Anders Albåge. Så här efteråt känner jag mig väldigt tacksam över, att han var så skicklig och var villig att operera mig - trots vissa betänkligheter.....

 


Fortsättning följer......


 

Presentation


Fundringar från Tant Blå

Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS


Skapa flashcards