Några dagar efter att jag kommit tillbaka till verkligheten, var även de jobbiga. Därför att jag fick såå ont i ryggen, när jag låg i sängen. Jag försökte sitta uppe så mycket som möjligt och luta huvudet mot min "hostkudde", som jag la på sängbordet eller på gåbordet. Bara önskade att jag kunde få sova en liten. liten stund - så trött, så trött.....

En natt, när jag höll på att trixa med min svala, sköna, lilla kudde, tog tålamodet slut. Om jag bara kom ner på knä, skulle jag kunna lägga huvét på sängen och sova en liten stund. Mitt omdöme var nog inte det bästa vid det tillfället.... Jag kom ner på knä, men hann aldrig lägga ner mitt trötta huvud på sängen, förrän jag ramlade åt sidan med buller och brak. Och jag blev skräckslagen, när jag såg min rumskamrats arm komma flygande under min säng!! Vad hade jag nu ställt till med?? Jösses - hade jag på nå´t vis fått hennes arm att lossna ?? Och in kom tre sköterskor rusande - för att lyfta upp mig!! Jag protesterade "jag är alldeles för tung" klämde jag ur mig. Men dom fick upp mig snabbt som 17. Och efteråt kunde jag förstå, att det var MIN arm, som kom flygande under sängen!! Den speglades nämligen i sängens blanka underrede!!   

Och visst såg jag ut som ett fall för kvinnojouren   efter alla nålar och blodprover....

Ja toalettbesöken var även de hemska. Såå gräsligt att en annan människa (sköterska) skulle behöva ta reda på efter mig..... Kände mig så hjälplös, skamsen och utsatt. Det fanns gånger, då jag helst hade velat sjunka genom golvet.....

Jag opererades alltså på måndagen och jag tror det var på fredag kväll, som jag hade en riktig dip. "Jag orkar inte längre, jag vill inte det här, jag står inte ut, jag klarar inte detta". Till slut ringde jag på larmet och en sköterska kom in och satte sig bredvid mig och försökte prata med mig. Sen frågade hon, om jag ville prata med en präst?? Jag - som är ateist och aldrig, ens som liten, har haft någon tro på nå´n gud. Hon menade, att det gjorde inget "du kan väl göra ett försök i alla fall". Så med min tillåtelse ringde hon efter en sjukhuspräst, som kom efter en halvtimme. Och han började med att fråga mig om olika saker i mitt liv. Vad jag har gillat att göra, vilka människor jag älskade - om jag hade nå´ställe där jag kunnat känna absolut ro m m.

Och han var faktiskt förtroendeingivande!! Det gjorde väl sitt till, att han var äldre, att han berättade egna episoder och att han inte var prästklädd alls, utan helt som en "vanlig" människa med lång erfarenhet av livet. Och han "väjde" inte för att fråga och att tala om svåra saker. Så efter hans besök somnade jag - med lite hopp inom mig....

Dagen efter kom Ann-Louise och besökte mig. Hon berättade, att dom hade ringt från sjukhuset vid 11-tiden på kvällen och sa som det var. Dom hade setat hela familjen och spelat spel, hade druckt var sitt glas vin och hade just brutut upp, för att gå och lägga sig. Så ingen kunde ju köra bil. Och det hade ju ändå inte varit nå´n vits med, att komma farande mitt i natten. Att jag hade pratat med Ann-Louise i telefon på kvällen, har jag inget som helst minne av - bara helt borta..... Men när hon kom dagen efter, hade jag ändå klättrat upp ur det svarta hålet. Och hon sa "kommer du inte ihåg, att läkaren sa åt dig, att detta kunde hända??" Nej - inget som helst minne av det heller.....

Men över huvud taget uppskattade jag verkligen deras besök   Jag minns, att vid något tillfälle fick jag ett armband av Johanna, som det står "courrage" på. Och hon dök upp med jordgubbar åt mig. Som jag tyvärr inte vågade äta så mycket jag ville av - jag var rädd, att magen skulle bli ännu mer "ostyrig". Minns oxå Johannas härliga leeende, när hon kom i dörren!!

All vätska som passerade munnen på tanten och kom ut i andra änden, måste bokföras ordentligt, så man hade koll på mig.....

Så var det oxå allt tjat om att äta - "du måste äta - du måste äta" Och jag försökte - men det var omöjligt. Allt luktade och smakade förfärligt. Det gick bara inte. Dom kom med olika näringsdrycker, som jag försökte få i mig. Bla a en med lite kaffesmak, som jag faktiskt gillade!! Jag som inte har druckit äckligt kaffe på många, många år!! Och en kväll kom en sköterska och ställde ett vinglas framför mig. Med näringdryck i + vaniljglass + vispad grädde och så lite strösslad choklad över. Festligt!! Och DET var gott!!

Så småningom fick jag välja mat från en meny på 20 rätter!! Jag valde det, som jag trodde jag skulle gilla - men det var ändå svårt att peta i mig lite grand. Men jag försökte och försökte. Sen var det även tjat om, att jag skulle röra på mig. Jag skulle ut och gå på avdelningen alltså. Jag hade ju fått ett låna ett gåbord, att hålla mig i, när jag travade runt. Avdelningen var alltså konstruerad så, att jag kunde gå neråt på ena sidan och uppåt på den andra sidan. Och jag gick lite då och då - bara för att vara "duktig"   

Den 3 juni var det så dags att vidarebefordra tanten till Köping. Väldigt trevlig ambulanspersonal, som på nå´t vis fixade upp mig på båren. Och jag fick åka "dubbelambulans"!! D v s vi åkte två patienter i samma bil!! Den andra tanten skjutsades in som vanligt - bakifrån. Medan jag blev inskjutsad från sidan - bakom förar- och passagerarsätet. Innan vi kom till Västerås - där den andra patienten skulle lastas av - fick jag så´n ångest. Jag halvlåg fastspänd och kunde ju inte röra mig, som jag behövde och dessutom hade jag så ont. Låg och koncentrerade mig och talade med mig själv, för att försöka undvika att tappa behärskningen alldeles och skrika rakt ut. Men i Västerås fick jag en paus, fick t o m ställa mig upp ett tag, röra mig lite och fick svälja en Ketogan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja inte vet jag..... det blev måånga knapptryckningar bara innan   jag kom hit!! Och hittade VAR jag skulle börja skriva nånstans.   Det tar allt ett tag, innan minnet poppar upp efter så många år.   så här nära ska ju t ex inte radern...

Så har julen kommit och försvunnit..... Den 22 dec åkte jag Riksfärdtjänst till fam Bergefur i Bennarby. Det är fantstiskt, att få åka taxi - 20 mil enkel resa!! Och xtra tacksam var jag på återresan den 27, då det var riktigt snöoväder!! Med många a...

Jaaa här är jag igen!!! Både jag och eventuella läsare har nog trott, att jag har slutat blogga.... Men det har jag ändå inte - även om det var ca tre månader sen jag skrev nå´t. Jag har känt mig så negativ, så det har jag inte velat dela med mig av....

Så blev det då en uppesittarnatt - igen.... Jag hade en "dejt" med Dr Amin i Köping idag. Och efter det kommer tankefjärilarna flygande. Och jag mitt nöt, ångrar att jag inte bad nå´n av döttrarna eller en vän att komma med - för att lyssna och ställ...

Ja nog har den där stora, lyckliga tacksamheten försvunnit. Men jag minns den som om alla möjligheter helt plötsligt öppnades!! Jag var frisk!!! Bara jag tränade upp konditionen nu, så skulle alla dörrar vara öppna för mig. Rent utav kanske jag skull...