Fastän Annsan piggade upp mig idag med en liten överraskningsutflykt i solskensvädret, så känner jag mig allt ändå som på bilden..... Skrot och skrutt med denna tanten. Jag vet - hostan HAR blivit bättre, jag HAR inte feber längre och inatt sov jag HELA natten utan att hosta. Jag mår alltså bättre..... Dessutom står solskenet som spön i backen - så jag borde väl verkligen vara glad och tacksam för att jag får vara med ännu en vår.... Men jag känner mig ändå så vissen - skakis i hela kroppen, ont i bröstet och så fruktansvärt TRÖTT och ELÄNDIG.....

Men det är väl så, att jag inte har tränat mitt tålamod tillräckligt ännu. Antar jag.... Livet består av prövningar och träning..... Men visst kommer tankar om livets slut närmare. Hur länge ska jag hålla?? Var går MIN gräns, innan jag inte vill ha livet längre?? Men det är klart - så länge jag VET, att jag kommer att må bättre - så länge vill jag verkligen fortsätta leva. Jag VET hur jag kan njuta av liljekonvaljerna, av solen OCH inte minst av barn och barnbarn!!

Men inte träffar jag ju barn och barnbarn ofta precis.... Och när jag träffar dom tar jag med mig lunginflammation hem..... Ibland saknar jag dom, så det gör ont..... Men dom har ju sina liv inbokade och uppbundna och stressar fram i varda´n. Jag minns väl hur det var..... Fast nog skulle jag önska mig ett telefonsamtal då och då. Och Johannan ringer ju emellanåt..... Jag skulle så gärna vilja ta lite del i deras liv. Höra om stort och smått som händer i deras liv.....

Ändå VET jag ju, att JAG måste leva MITT liv. Och det gör jag ju oxå så klart. Och barna har man ju till låns och dom har ju fullt upp med att få sin vardag att gå ihop..... Om jag skulle ringa nå´n gång, så har dom ju oftast nå´t på gång och har inte tid att prata.... Så därför ringer jag inte längre....

Näee nu är jag väl gnällig i överkant - gnällkärring!! Jag är glad och tacksam över mina fina barn och barnbarn, som har artat sig så bra!! Och jag är glad, att jag kan följa dom lite grand på Facebook.... Och inte går det nå´n nöd på mig materiellt heller, jag har fortfarande min Pippi, så jag kan handla själv. Och jag har fina, goa kompisar, som jag tycker om att träffa.... och som jag får hjälp av, när jag behöver. Och det är ju ÄNTLIGEN VÅR och sen kommer sommar´n......

 

Lambergsfrua

2 april 2013 14:48

Vad glad jag blir över att du i alla fall håller på att bli bättre om än sakta.
Trots att jag är full frisk (i alla fall vad jag vet) känner jag så väl igen mig i dina tankar kring livet, kring "den bortre parentesen", barn och barnbarn. Att klä de tankarna i ord kan jag inte tycka vara varken surt eller gnälligt - det är fullt naturligt. Oftast kommer de tankarna framåt natten, då man vaknat till av en eller annan anledning. Kroppen vill sova, men hjärnan går på högvarv och snurrar kring de här frågorna. Så småningom somnar man om igen - och vaknar trött.
Vi har också minskat på telefonsamtalen till barnen av samma anledning som du. Då känns det bra att ändå ha kontakten med barn och barnbarn på FB.
Var nu rädd om dig, så du snart blir frisk och pigg igen.
Varm kram,
Lambergsfrua

 

Svärsonen

2 april 2013 22:13

http://www.youtube.com/watch?v=dVMD1-GU5tM
Vikingarna kan dom men så illa är det inte, att dom inte har tid är ju inte hela sanningen. Pappa sa samma sak men jag hade all tid i världen för honom, iof låg det på honom att ta kontakt. Han tyckte att jag inte hade tid men det var HAN som tyckte!! Så sluta ömka och tänk glada tankar och ring i stället!!!

 

Lambergsfrua

4 april 2013 19:23

Hm,en stilla frunning. Kära Svärsonen, som jag ju inte alls känner, men som jag tror är en ganska fantastisk svärson - varför inte greppa telefonen och slå en signa, när ni känner att ni har tid, så slipper svärmor känna att hon stör.
Vänliga tankar och hälsningar,
Lambergsfrua

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja inte vet jag..... det blev måånga knapptryckningar bara innan   jag kom hit!! Och hittade VAR jag skulle börja skriva nånstans.   Det tar allt ett tag, innan minnet poppar upp efter så många år.   så här nära ska ju t ex inte radern...

Så har julen kommit och försvunnit..... Den 22 dec åkte jag Riksfärdtjänst till fam Bergefur i Bennarby. Det är fantstiskt, att få åka taxi - 20 mil enkel resa!! Och xtra tacksam var jag på återresan den 27, då det var riktigt snöoväder!! Med många a...

Jaaa här är jag igen!!! Både jag och eventuella läsare har nog trott, att jag har slutat blogga.... Men det har jag ändå inte - även om det var ca tre månader sen jag skrev nå´t. Jag har känt mig så negativ, så det har jag inte velat dela med mig av....

Så blev det då en uppesittarnatt - igen.... Jag hade en "dejt" med Dr Amin i Köping idag. Och efter det kommer tankefjärilarna flygande. Och jag mitt nöt, ångrar att jag inte bad nå´n av döttrarna eller en vän att komma med - för att lyssna och ställ...

Ja nog har den där stora, lyckliga tacksamheten försvunnit. Men jag minns den som om alla möjligheter helt plötsligt öppnades!! Jag var frisk!!! Bara jag tränade upp konditionen nu, så skulle alla dörrar vara öppna för mig. Rent utav kanske jag skull...