Nu är det verkligen hög tid att dokumentera hjärtoperationen, som jag gick igenom den 25 maj. Skulle nå´n säga åt mig, att dom måste göra om operationen, så skulle jag definitivt säga NEJ.

Ann-Louise skjutsade mig från Bennarby in till Akademiska sjukhuset i Uppsala på söndagen. Sen kom hon dit på morgonen dagen efter. Kändes tryggt, att hon kom. och var med mig. Sen är mitt minne svart. Fick veta sen, att jag sov redan, när dom skjutsade iväg mig till op!!)Efteråt fick jag veta, att operationen tagit sex timmar. Och ja - dom stannade mitt hjärta och kopplade in hjärt- och lungmaskin under operationen. Ett mysterium för mig, att det bara går..... På en gång efter op ringde kardiologen till Ann-Louise o berättade, att det hela hade gått bra. Jag hade t o m klarat op "bättre än förväntat"!!

Mina barn och barnbarn kom och hälsade på mig på hjärtintensiven. Dom fick gå in två och två och jag var ingen vacker syn.... Ankie tog några foton av mig, som jag senare fått se - huvva!! Jag hade oxå berättat, att en journalist från UNT hade varit där och gjort en intevju med mig. Och det skulle alltså bli ett helt uppslag om mig och min operation i tidningen!!! Där var allt min fantasi igång för fullt!! Och jag hade skällt på sköterskorna, för att dom tjatade på mig så förbaskat, att jag skulle dricka (tror jag det var)

Sen började den riktiga mardrömmen, som jag ännu kommer ihåg - jag och några andra gamlingar låg i våra sängar på ett äldreboende. Personalen var oroliga såg jag. Den ena efter den andra öppnade olika dörrar och tittade ut. Det hördes ljud som att dom höll på att skjuta möbler - för att barrikadera oss. Jag frågade vad som hände? Jo det fanns en hotbild mot oss!! Någon man hade hotat att skjuta mot oss. Jag var fruktansvärt rädd - hjärtat fick nog jobba ordentligt och när det var matdax kunde jag bara inte äta nå´n ting.

Så kom dom och sa, att vi skulle evakueras. Dom plockade ihop mina grejer till min säng och körde ut mig till hissarna. Jag såg flera sängar, som kördes ut och in i hissarna av förklädda poliser. Dom var alltså utklädda till patienter och sköterskor och hade pistolerna skjutklara under täckena. Vi mötte även en polis, som var svartklädd och såg väldigt bister ut - med ena handen med pistolen under jackan. Jag var så fruktansvärt rädd - helt skräckslagen....

Så kom vi till en annan avdelning och till ett rum med bara två sängar. (I verkligheten flyttades jag från IVA till en vanlig avdelning) Vid det laget hade jag förstått, att dom inte trodde på min oro, så jag vågade inte säga nå´nting mer. Min säng stod närmast dörren och jag såg  och hörde hur dom flyttade möbler, för att barrikadera och försöka skydda oss där oxå. Och jag förberedde mig på, att jag skulle slänga mig ner på  golvet, när någon började skjuta. Jag visste, att det skulle göra fruktansvärt ont, att slänga mig ner. Men bättre det - om jag bara kunde ungå att bli skjuten....

Utsikt från min säng.   Här hade dom skjutit fram "bänkar", som barrikad. (I verkligheten fanns sköterskemottagningen där bakom)

Senare, när jag hade kommit tillbaka till verkligheten igen, fick jag veta, att jag hade blivit psykotisk. Det hade varit så stor påfrestning för mig med operationen, att hjärnan liksom "överreagerade". Det kunde bli så, om man tidigare hade varit utsatt för trauman. Och det bidrog nog oxå, att jag hade fått en tillfällig syrebrist i hjärnan, när dom kopplade in hjärt- lungmaskinen. "Den pumpar ju inte lika effektivt, som det riktiga hjärtat". Jag minns även att dom kom med en tablett, som jag visste, att jag inte skulle ha. Och jag frågade vad den hette - Haldol!! Och det visste jag, att det är en tablett, som man får vid psykoser. Så jag vägrade ta den..... Jag var minsann inte psykotisk!!!

Det här är kardiologen, som opererade mig - Anders Albåge. Så här efteråt känner jag mig väldigt tacksam över, att han var så skicklig och var villig att operera mig - trots vissa betänkligheter.....

Fortsättning följer......

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja inte vet jag..... det blev måånga knapptryckningar bara innan   jag kom hit!! Och hittade VAR jag skulle börja skriva nånstans.   Det tar allt ett tag, innan minnet poppar upp efter så många år.   så här nära ska ju t ex inte radern...

Så har julen kommit och försvunnit..... Den 22 dec åkte jag Riksfärdtjänst till fam Bergefur i Bennarby. Det är fantstiskt, att få åka taxi - 20 mil enkel resa!! Och xtra tacksam var jag på återresan den 27, då det var riktigt snöoväder!! Med många a...

Jaaa här är jag igen!!! Både jag och eventuella läsare har nog trott, att jag har slutat blogga.... Men det har jag ändå inte - även om det var ca tre månader sen jag skrev nå´t. Jag har känt mig så negativ, så det har jag inte velat dela med mig av....

Så blev det då en uppesittarnatt - igen.... Jag hade en "dejt" med Dr Amin i Köping idag. Och efter det kommer tankefjärilarna flygande. Och jag mitt nöt, ångrar att jag inte bad nå´n av döttrarna eller en vän att komma med - för att lyssna och ställ...

Ja nog har den där stora, lyckliga tacksamheten försvunnit. Men jag minns den som om alla möjligheter helt plötsligt öppnades!! Jag var frisk!!! Bara jag tränade upp konditionen nu, så skulle alla dörrar vara öppna för mig. Rent utav kanske jag skull...