Förra månda´n skulle jag ut och uträtta lite måste-ärenden. Som vanligt hade jag soporna med mig, för att slänga på väg ut från gården. Men bilen betedde sig så konstigt?? När jag stannade såg jag - helplatt punktering!! Hade det varit förr, hade jag ju bytt till reservdäcket själv där jag stod. Men jag visste, att jag klarar inte så´na saker numera. VEM ska jag ringa?? Jag valde bort de närmaste kompisarna - några jobbade, några har nog inte kraften. Ringde till Strids Däck, där jag brukar få däcken bytta. Han hade ingen bil hemma!!   Men - han ordnade det och kom med domkraft och armkraft - han hade ringt efter sin pappa!!   Sen var ju resten snabbt avklarat... Jag berömmer mig själv ändå, för att jag inte blockerades av ångest!! Och vicken tur ändå, att det inte hände på onsdag morrón - då jag skulle åka till Uppsala för att fira Pontus student!! DÅ hade jag nog inte kunnat hålla ångesten i schack - med en tid att passa....

Det är konstigt för mig det där med att åka iväg numera. Jag är "på väg" en vecka före jag ska åka. Planerar och skriver listor..... inget får glömmas.... Samtidigt VET jag ju, att det ÄR inte hela världen, om jag glömmer något. Försöker och försöker att träna mig i att tänka "det där hinner jag fixa nästa dag - eller ännu nästa dag". Jag - som tidigare - t o m gillade att ha tio bollar i luften - samtidigt!! Nu klarar jag knappt EN boll i taget.... Faktiskt rätt jobbigt, men jag ska fortsätta träna.....

Ja så har då även lillpojken gått ut John Bauer-gymnasiet med inriktning "idrott och hälsa"!! Konstigt att faktiskt se dom som vuxna!! Som alla gamla tanter tycker jag - det var ju inte länge sen dom var små gryn   Och nu kom han ut med vita mössan på, stilig och reslig med nyinköpt kostym. Men en sak har inte förändrats - hans fina skrattgrop och fina hårfärg!!

Det var idel leenden från alla håll, studentskylt, blommor och "studentgosedjur" runt halsen, som sig bör.... Och sen iväg för att åka lastbilsflak Uppsala runt i två timmar tillsammans med ALLA andra studenter i sta´n. MASSOR med folk och mycket oväsen - skrik, biltutor och gräsliga hesa tutor som dom blåste i  Konstigt nog hörde jag ingen som sjöng studentsången....??

Senare blev det samling hemma hos Pontus pappa Thomas. Farfar, farmor, farbror, faster, storebror Dennis, moster Ann-Louise och kusin Johanna. Massor med gomat och sen hemgjord glass i tre smaker - mums!! (Pontus farbror är konditor på ett känt kondis i sta´n) Så lite presentöppning, innan det var dax för studenten att fara vidare att festa med kompisarna.....

Och hemresan gick rätt bra för tanten - tog lite längre tid bara p g a vägarbeten. Men sen var jag trött vill jag lova!! Det tar längre och längre tid för mig att återhämta mig någolunda efter så´na här utflykter. Men jag är så glad, att jag får vara med ännu.... Mina fina, goa barn, barnbarn och svärsöner   Jag känner mig riktigt rik..... 

 

Lambergsfrua

14 juni 2013 13:16

Så fin din Pontus är! Härliga bilder på en glad och lycklig grabb. Stort grattis till honom och den ljusnande framtid. För just när man är klar med gymnasiestudierna känns framtid ljus och full av möjligheter.
Varm kram,
Lambergsfrua

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja inte vet jag..... det blev måånga knapptryckningar bara innan   jag kom hit!! Och hittade VAR jag skulle börja skriva nånstans.   Det tar allt ett tag, innan minnet poppar upp efter så många år.   så här nära ska ju t ex inte radern...

Så har julen kommit och försvunnit..... Den 22 dec åkte jag Riksfärdtjänst till fam Bergefur i Bennarby. Det är fantstiskt, att få åka taxi - 20 mil enkel resa!! Och xtra tacksam var jag på återresan den 27, då det var riktigt snöoväder!! Med många a...

Jaaa här är jag igen!!! Både jag och eventuella läsare har nog trott, att jag har slutat blogga.... Men det har jag ändå inte - även om det var ca tre månader sen jag skrev nå´t. Jag har känt mig så negativ, så det har jag inte velat dela med mig av....

Så blev det då en uppesittarnatt - igen.... Jag hade en "dejt" med Dr Amin i Köping idag. Och efter det kommer tankefjärilarna flygande. Och jag mitt nöt, ångrar att jag inte bad nå´n av döttrarna eller en vän att komma med - för att lyssna och ställ...

Ja nog har den där stora, lyckliga tacksamheten försvunnit. Men jag minns den som om alla möjligheter helt plötsligt öppnades!! Jag var frisk!!! Bara jag tränade upp konditionen nu, så skulle alla dörrar vara öppna för mig. Rent utav kanske jag skull...