Jag bara måste skriva av mig. Har varit i nå´n sorts undergångskänsla ända sen Dr Amin ringde mig vid 5-tiden idag. Frågan är ju alltså, OM jag kommer att få min hjärtoperation..... Men före det studsade jag upp kl 9 och ringde Akkis. Lyckades till slut tala in ett meddelande och dom ringde upp mig strax efter 10. Sköterskan svarade, att min remiss hade kommit från Dr Amin. Och imorrón skulle dom ta upp mitt fall på ronden!!! Så skulle jag få ett skriftligt svar i nästa vecka......

Så ringde alltså Dr Amin från Köping. Han frågode om mina stroke, när jag hade haft dom och vilka symtom jag hade haft. Om jag hade gjort något ultraljud på halspulsådrorna efter det - vilket jag har gjort - utan anmäkning. Sen lät han väldigt tveksam - jag hade ju sänkt lungkapacitet vid spriometrin. SÅ JAG KANSKE INTE SKULLE FÅ NÅ´N OPERATION!!!! Det berodde inte på dålig kondition, KOL, astma eller lungembolin, sa han.  På torsdag skulle han diskutera mitt fall med andra läkare i Västerås..... Och jag skulle få besked efter det......

Nå´nstans har jag ju faktiskt TROTT på, att det SKULLE bli en operation. Så jag skulle kunna börja LEVA igen - åka och hälsa på barn och barnbarn - lära känna Milou,   gå ut i skogen, gå på konserter, gå på marknader, loppisar, utställningar, affärer och inte minst - kunna orka fara till sjön nästa sommar. Det är ju därför jag har stått ut med alla jäkla undersökningar den här hösten. Åkt som en jojo mellan Skbg och Västerås. Och dragit ut tänder (som jag hade kunnat ha kvar i många år till), eftersom det var ett krav för operationen.

Efter samtalet med doktorn, kröp ångesten upp i halsen och blev bara värre och värre. Till slut tog jag faktiskt några Stesolid. Men tankarna och känslorna snurrade. Försökte avleda med TV..... Känns just nu, som om jag bara skulle vilja ge upp - vad fan är det för idé, att tro att livet ska bli bättre   Kanske är det meningen, att jag ska dö långsamt, och till slut bli sittande och behöva hjälp med ALLT..... ett icke-liv. På ett vis skulle jag vilja prata med nå´n. Men å andra sidan vill jag gå under jorden och inte prata med en enda människa. Om jag åtminstone kunde gråta.... Försöker prata förnuft med mig själv - jag HAR ju faktiskt inte fått ett slutgiltigt beslut ännu. KANSKE kommer dom fram till, att lägga mig under kniven i alla fall.... Men känslorna tror nog inte riktigt på det. Nå´n gång ska du väl få så du tiger Stina Stjernström - mycket skit har jag mött i livet - det är väl bara att fortsätta försöka få ner mig i skorna ordentligt....

Nääe, jag vill INTE bli en bitter och grinig gammal kärring..... Kanske känns det bättre imorr´n....