Ja nog har den där stora, lyckliga tacksamheten försvunnit. Men jag minns den som om alla möjligheter helt plötsligt öppnades!! Jag var frisk!!! Bara jag tränade upp konditionen nu, så skulle alla dörrar vara öppna för mig. Rent utav kanske jag skulle kunna åka på en sol o badresa, när kylan överfaller   

Men, men så blev det inte.... Jag har ju cyklat på en motionscykel, för att träna flåset. Började så försiktigt med streck 1 (av 8) Sen ökade jag lite vartefter. Veckan innan jag åkte till Ankie o Stefan, blev det alldeles galet. Jag hade cyklat först 5 minuter på 5:an, så 20 min på 4:an och de sista 5 minutrarna på 5an. Jag var svettig, jätteflåsig och hela kroppen blev alldeles matt och skakig.

Ja, ja men det kanske bara var tillfälligt..... Så dagen efter tog jag samma cykeltur. Och det blev likadant   Matt i kroppen som om jag gick runt med 40 graders feber, spagetti i bena - och det höll i sig hela dan.....

Hade glatt planerat, att jag skulle följa med Ankie o Stefan, när dom gick ut på promenad med hundarna. Men det vågade jag inte nu. Jag var inte precis nå´n muntergök under det efterlängtade besöket. Och jag kände mig så jäkla deppig. Hade jag pajat nå´t i hjärtat?? Var det förmaksflimret som hade stegrats?? Eller vad inni helsike hade hänt?? Är hela denna jävliga operation bortkastad?? Veckan därpå ringde jag medicinmottagningen i Köping och fick så småningom en telefontid till Dr Amin. Han frågade och frågade och jag berättade så gott jag kunde om förloppet. Men han ville, att jag skulle ta det lite lugnare - "du behöver inte ha så bråttom".

Han trodde inte jag hade gjort nå´t fel. Och han trodde inte att jag hade haft sönder nå´t. Men han föreslog en dubblering av en medicin. Så fick jag en tid hos honom den 20 oktober. Och mina tankar snurrar bakom den där svarta gardinen..... Med huvét begriper jag mycket väl, att ingenting blir bättre av att tänka svarta tankar. Fast dom går ju inte att stoppa - tänk om jag kommer att fortsätta må så här pestigt - igen!! Allt det där jag ville och trodde att jag skulle kunna göra - åka till Gävle och leka med Milou å prata lite med Maja   gå på konserter, kolla marknader o loppisar, kunna kliva runt ute i skogen m m.....

Men visst VET jag - jag ska inne kasta ut barnet med badvattnet. Ändå har jag åkt ner i en så´n där jäkla svacka igen. Då jag inte orkar prata med folk, vill inte visa mig ute, känner mig värdelös och hopplös.... Och jag tror oxå att mag-gitarren har gjort sig påmind igen. I alla fall kan jag viska liiite försiktigt - jag tror jag är på väg uppåt lite grand - hoppas det......