Så har jag då varit ner till Köping för slutbesiktning hos Dr Jalal Amin!!! Det var alltså tack vare denna människa, som läkarna i Uppsala så småningom ändrade sig och ställde upp på att hjärtoperera mig. Det var HAN som talade med läkaren som operreade mig, så att dom ändrade sig. Som Jalal sa idag "annars hade det varit kört". Jag tackade honom verkligen ordentligt å han fick sig även en kram..... Såná läkare växer inte på trä´n minsann   

En ros till Jalal Amin....

Jag frågade och frågade under besöket. Och han menade, att jag kan betrakta mig som FRISK från hjärtsvikten    Men ju äldre jag blir, desto tröttare blir jag ju = helt normalt. Hjärtsvikten kommer däremot inte tillbaka!! Fast förmaksflimret är dock kvar - därför måste jag fortsätta med meduxinerna. Men det står jag väl ut med..... 

Minns när jag besökte honom sista gången före operationen. Jag hade rullatorn och gick genom den långa, långa korridoren - flåsade som en utsliten hund, blev som kokt spagetti i knäna, kunde inte prata med Jalal, som gick bredvid mig och sa "ta det lugnt, ta det lugnt". NU kunde jag gå hela den långa korridoren på en gång med raska steg utan det minsta snedsteg...... Livet e fantastiskt!!! En gul glädjeros till mig med, som nu idag klarat mig igenom 12 veckor efter operationen....

Och en riktig sommarbukett till var och en av er alla som hjälpt, stöttat och peppat mig hela tiden!!! Jag behöver väl inte säga, att jag verkligen uppskattat det....

Dr Jalal trodde liksom jag, att jag har B12 brist, eftersom jag tappar så mycket hår och naglarna går sönder hela tiden. Så han skrev ut ett piller om dagen för den skull. Däremot ville han INTE, att jag skulle äta Diklofenak för min onda axel. Några dagar, när det blir alltför besvärligt, kan jag göra det. Men inte kontinuerligt, eftersom den meduxinen spär på den blodförtunnande effekten av Waranet. Så det rådet får jag väl lyda.

Att jag blev psykotisk efter operationen, sa han oxå, att det berodde nog på syrebristen, som jag fick, när dom kopplade in hjärt-lungmaskinen. Likaså trodde han det var orsaken till, att jag fick flimmermigrän gång på gång efteråt. Och han menade oxå, att jag fick bättre tillförsel av syre till hjärnan efter operationen - därför försvann min dåliga balans. (inte att jag tappat känsel under fötterna som Dr G sa, att min obalans berodde på ..... ) Att jag sväller i benen och fötterna - mest i vänstra delen - har inte så stor betydelse, sa han. Jag ska tänka på, att sätta upp fötterna högt, när jag kan. Och ta xtra Furix, när jag bedömer att det behövs. Ooch så träna upp konditionen förstås - inte att förglömma.....

Så nu är det "bara" att fortsätta leva det liv som återstår. Jag blev ju 70 år - det trodde jag faktiskt inte före operationen...... Nu kanske jag kan bli 80 oxå   Och njuta av dagarna som kommer..... Bl a vid mina tre favoritsjöar   Och NU ska jag äta upp resten av krabban + lite kex å go ost