Jag sitter här och fundrar för mig själv.... Tänker att jag var nog inte alls förberedd på, att bli gammal. Undrar förresten - KAN man bli det?? Kanske om man har umgåtts med många äldre - eller haft någon nära, som man följt tillräckligt länge.

När man är ung, är man ju odödlig. Det är klart, att man VET, att man kanske blir gammal en dag. Men det är väldigt svårt, att tänka sig in i det - verkligen förstå. I alla fall begrep inte jag, hur det skulle bli. När jag blir pensionär, DÅ ska jag resa runt i världen, paddla på Amazonfloden, då ska jag lära mig måla, lära mig jobba med lera, gå på fotokurser m m - tänkte jag..... Men hej vad det sket sig!! I och för sig är jag nu väldigt glad och tacksam, att jag har mitt syende. Men inte blev det nå´t av mina storvulna drömmar precis....

Och tänk så hela min värld har förändrats!! Att inte kunna göra små självklara saker, som jag alltid har kunnat tidigare. Inte klara att resa mig från en sten i skogen!!! Hela tiden tänka mig för - KAN jag göra det där, ORKAR jag det där. Just nu vågar jag inte ens åka ner till sjön till min badklippa. Vet inte om jag fixar det. Inser att jag behöver ha sällskap första gången - för säkerhets skull.... Jag som en gång slängde mig ut och paddlade i en stor fors - och blev överlycklig av det!!

Men jag vill inte vara en hel klagotant. Visst finns det ljusa sidor. Jag kan se ALLT det vackra i det lilla och verkligen njuta av det jag ser! Jag kan bli alldeles lycklig av små, små saker - en vacker tavla, en liten fantastisk blomma, en vacker sten. För att inte tala om, att träffa mina barnbarn!! Jag känner mig lyckligt lottad och stoltheten kan växa i bröstet på mig.....

Så blir jag lycklig av, att se hur väl mina barn har artat sig!!  Ibland blir jag t o m glatt överraskad över hur kloka dom är, hur inkännande dom är och omtänksamma!! Mina små barnrumpor är vuxna!! Dom har klarat sig i livet, trots att dom fick en del dåliga saker med sig i ryggsäcken. Eller kanske just därför...?? Visst inser jag hur lyckligt lottad jag är!!

Tänker oxå - var går gränsen mellan vuxen och barn? Mina barn kommer ju alltid, att vara mina BARN. Men dom ÄR ju inte barn!! Inte i förhållande till mig heller faktiskt. Det är ju inte längre jag, som vet hur det ska vara med saker och ting. Dom har ju liksom vuxit om mig!! JAG har blivit den, som får deras råd och omtanke. Liksom blivit barn till mina barn istället. Ibland kan jag komma med helt insnöade kommentarer till dom - som OM dom vore barn..... Och önskar att jag kunde radera då.

I den här övergången är det ju oxå ofta svårt för mig, att visa mig så eländig, som jag ju har blivit. Jag försöker hålla masken så långt jag kan. Jag vet inte, om det är rätt.... Kanske undanhåller jag dem hur mycket skit jag mår?? Men å andra sidan vill jag ju INTE vara en belastning för dom . Jag VILL inte vara nå´n jäkla gnällkäring. Fast kanske ÄR jag det?? Jag minns så väl hur min pappa var på ålderns höst. Gnällde på precis allting - INGENTING var bra. Och jag var så jäkla less på honom. Orkade inte med hans negativitet.

Ja, ja det var lite av de saker jag ibland grunnar över. Men för det mesta vill jag nog påstå, att jag är mycket ytligare i mina tankar. Plantar blommor på balkongen och åker ut och hämtar mossa i skogen. Och fotar allt mellan himmel och jord. Känner ibland hur tjatig jag blir med alla bilder. Men jag älskar ju all vackerhet!!!

 

Lambergsfrua

26 maj 2014 22:35

Jag känner så väl igen dina tankar och just att man försöker tränga undan dem för barnen. Man vill ju så gärna var prseis som förr och det är svårt att accpetera att det faktiskt inte är så.
Du är en fantastiskt person med stor kreativitet, som gläder nbde dig och andra. Det är en gåva att glädjas åt Stinalill.
Varm kramen,
Lambergsdfrua

 

Lambergsfrua

28 maj 2014 21:58

Det är tufft och inse, att man inte orkar som förr, inte kan som förr, att man över huvud taget inte är som förr. Eller rättate sagt, kroppen är inte kompatibel med hjärnan och viljan. Dín kreativitet känns ändå som den har utvecklats mer och det måste väl vara en stor glädje för dig. De saker du skapar är helt fantastiska.
Varma kramar,
Lambergsfrua

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja inte vet jag..... det blev måånga knapptryckningar bara innan   jag kom hit!! Och hittade VAR jag skulle börja skriva nånstans.   Det tar allt ett tag, innan minnet poppar upp efter så många år.   så här nära ska ju t ex inte radern...

Så har julen kommit och försvunnit..... Den 22 dec åkte jag Riksfärdtjänst till fam Bergefur i Bennarby. Det är fantstiskt, att få åka taxi - 20 mil enkel resa!! Och xtra tacksam var jag på återresan den 27, då det var riktigt snöoväder!! Med många a...

Jaaa här är jag igen!!! Både jag och eventuella läsare har nog trott, att jag har slutat blogga.... Men det har jag ändå inte - även om det var ca tre månader sen jag skrev nå´t. Jag har känt mig så negativ, så det har jag inte velat dela med mig av....

Så blev det då en uppesittarnatt - igen.... Jag hade en "dejt" med Dr Amin i Köping idag. Och efter det kommer tankefjärilarna flygande. Och jag mitt nöt, ångrar att jag inte bad nå´n av döttrarna eller en vän att komma med - för att lyssna och ställ...

Ja nog har den där stora, lyckliga tacksamheten försvunnit. Men jag minns den som om alla möjligheter helt plötsligt öppnades!! Jag var frisk!!! Bara jag tränade upp konditionen nu, så skulle alla dörrar vara öppna för mig. Rent utav kanske jag skull...