Jag sitter här och fundrar för mig själv.... Tänker att jag var nog inte alls förberedd på, att bli gammal. Undrar förresten - KAN man bli det?? Kanske om man har umgåtts med många äldre - eller haft någon nära, som man följt tillräckligt länge.

När man är ung, är man ju odödlig. Det är klart, att man VET, att man kanske blir gammal en dag. Men det är väldigt svårt, att tänka sig in i det - verkligen förstå. I alla fall begrep inte jag, hur det skulle bli. När jag blir pensionär, DÅ ska jag resa runt i världen, paddla på Amazonfloden, då ska jag lära mig måla, lära mig jobba med lera, gå på fotokurser m m - tänkte jag..... Men hej vad det sket sig!! I och för sig är jag nu väldigt glad och tacksam, att jag har mitt syende. Men inte blev det nå´t av mina storvulna drömmar precis....

Och tänk så hela min värld har förändrats!! Att inte kunna göra små självklara saker, som jag alltid har kunnat tidigare. Inte klara att resa mig från en sten i skogen!!! Hela tiden tänka mig för - KAN jag göra det där, ORKAR jag det där. Just nu vågar jag inte ens åka ner till sjön till min badklippa. Vet inte om jag fixar det. Inser att jag behöver ha sällskap första gången - för säkerhets skull.... Jag som en gång slängde mig ut och paddlade i en stor fors - och blev överlycklig av det!!

Men jag vill inte vara en hel klagotant. Visst finns det ljusa sidor. Jag kan se ALLT det vackra i det lilla och verkligen njuta av det jag ser! Jag kan bli alldeles lycklig av små, små saker - en vacker tavla, en liten fantastisk blomma, en vacker sten. För att inte tala om, att träffa mina barnbarn!! Jag känner mig lyckligt lottad och stoltheten kan växa i bröstet på mig.....

Så blir jag lycklig av, att se hur väl mina barn har artat sig!!  Ibland blir jag t o m glatt överraskad över hur kloka dom är, hur inkännande dom är och omtänksamma!! Mina små barnrumpor är vuxna!! Dom har klarat sig i livet, trots att dom fick en del dåliga saker med sig i ryggsäcken. Eller kanske just därför...?? Visst inser jag hur lyckligt lottad jag är!!

Tänker oxå - var går gränsen mellan vuxen och barn? Mina barn kommer ju alltid, att vara mina BARN. Men dom ÄR ju inte barn!! Inte i förhållande till mig heller faktiskt. Det är ju inte längre jag, som vet hur det ska vara med saker och ting. Dom har ju liksom vuxit om mig!! JAG har blivit den, som får deras råd och omtanke. Liksom blivit barn till mina barn istället. Ibland kan jag komma med helt insnöade kommentarer till dom - som OM dom vore barn..... Och önskar att jag kunde radera då.

I den här övergången är det ju oxå ofta svårt för mig, att visa mig så eländig, som jag ju har blivit. Jag försöker hålla masken så långt jag kan. Jag vet inte, om det är rätt.... Kanske undanhåller jag dem hur mycket skit jag mår?? Men å andra sidan vill jag ju INTE vara en belastning för dom . Jag VILL inte vara nå´n jäkla gnällkäring. Fast kanske ÄR jag det?? Jag minns så väl hur min pappa var på ålderns höst. Gnällde på precis allting - INGENTING var bra. Och jag var så jäkla less på honom. Orkade inte med hans negativitet.

Ja, ja det var lite av de saker jag ibland grunnar över. Men för det mesta vill jag nog påstå, att jag är mycket ytligare i mina tankar. Plantar blommor på balkongen och åker ut och hämtar mossa i skogen. Och fotar allt mellan himmel och jord. Känner ibland hur tjatig jag blir med alla bilder. Men jag älskar ju all vackerhet!!!