Jag begriper inte riktigt vad det är med mig. Våren är här och solen skiner och det är helt underbart!! Äntligen!!! Ändå har en grå filt svept in mig och jag känner mig riktigt deppad.... Jag känner igen sättet jag beter mig på - drar mig undan - gör ingenting. Saknar att prata med folk, men eftersom jag är så tråkig, tar jag inte kontakt. Den kontakt jag vet att jag egentligen skulle behöva. Ja, ja det löser väl sig - sa han som sket i vasken.....

Bara härom dagen tog jag mig en tur ut i skogen. Nästa ALL snö är helt plötsligt borta!! Både tussilago, blåsippor och vitsippor blommar!! Jag gick genom skogen ner till "min" sjö. Och jag bara förundrades över vad allt var vackert!! Isen var på gång att gå på sjön, det var en murken issörja kvar. Men det var vackert!!

Det gnistrade i isen, när solen lyste. Och det lät om den - liksom knastrade och sprakade!! Och emellanåt hördes det som en sorgesång... Isen var tvungen att ge upp för den här säsongen....

Och bara på den korta biten jag gick, hittade jag allt möjligt vackert!

  Nå´n sorts små, små svampar, som växte vid ett murket träd nere i en grop.

En gren som var full med lav - förunderligt mönster!

  En liten röaktig växt, som jag inte vet vad det var...

  ...och förra årets blomster, som har blivit en så vacker stjärna med sina spröt.... Egentligen utgår allt det vackra från naturen. Och människan försöker på alla möjliga och omöjliga sätt att återge i foto, målningar, sömnader och diverse skulpturer. Minns att när jag gick där i skogen, kände jag mig så förundrad. Tänk att varenda vår återkommer livet till växterna och naturen!! Jag VET ju att det ÄR så. Men ändå är det liksom en överraskning varje vår!! Och det känns, som det blir en större och större märkvärdighet för varje år som går!!

Och ändå har deppigheten överfallit mig.....