Tankarna fladdrar som fjärilar i huvét.... Till slut kom det tankar, som jag  vanligtvis gör allt för att skjuta undan..... Då tyckte jag det var lika bra, att lämna sänghalmen å kratta ner lite funderingar här istället.....

I fredax åkte jag alltså sjuktransport till Västerås, för att göra kärlkkrampsröntgen. Gick upp kl 5 - hutlöst tidigt!! Jag fick ett eget rum på hjärtavdelningen!! Med egen toa/dusch och egen stor platt-TV!! Alltså den nya delen av V-ås lasarett. Visst for tanken genom huvét - hjärtläkare står ju nästhögst i hirarkin (hjärnläkare står högst i kurs) - är det därför dom fått sina lokaler där......?

Jag fick byta om till operationsskjorta - som knyts i nacken. Så tog dom PK prov - med ett stick i fingret!! Så lite av tantens blod på en sticka, som sen sköts in i en handhållen apparat. Och nästan genast hade systern mitt värde - 2,6!! Jösses så gisvint!! Varför har dom inte så´na grejer på läkarstationerna...? Antagligen för dyrt, för att dela ut apparater till dem...

Jag hade ju min ajfåne med, så jag fördrev väntan med bok i örat. Slumrade nog till lite då och då oxå. Sen bar det av med tanten liggandes i sängen till röntgenavdelningen, där jag fick byta till en brits istället. Och där fanns några grönklädda varelser, som alla hade sina uppgifter. Tror det var två läkare och tre sköterskor. Eftersom dom inte fick in någon nål i armen uppe på avdelningen, så fick dom sätta den nu istället. Tydligen måste man ha en infart, utifall man skulle behöva nå´n meduxin eller om nå´t skulle gå snett.

Jag hade inte nå´n ångest över huvud taget!! Var förvånad över mig själv. Läkaren frågade, om jag ville ha lite Stesolid - men jag tackade nej!! Men så småningom kände jag, att jag var lite spänd i nacke och axlar, så då peta dom i mig lite ändå. Och det var bra, att jag sa till, sa doktorn. Om jag var avslappnad, så gick det lättare även för honom.

Så satte han lokalbedövning i högra handleden och stack sen in den stora nålen. Och DET gjorde ont minsann, men gick snart över. Sen sprutade han in kontrastvätskan och jag kunde se mina kärl som små svarta "ormar" på en skärm. Det kändes ingenting och var inte särskilt intressant egentligen. Då är det mer spännande att se, när dom gör ultraljud på hjärtat.... och man kan se den där fantastiska pumpen, som jobbar på år efter år.....

Jag fick av läkaren beskedet, att det fanns INGA förträngningar i mina kranskärl!! Mycket positivt besked!! Ett sorts tryckförband i plast med kardborreband sattes på min handled. Inuti "armbandet" fanns liksom en liten "kudde", som dom fyllde med luft, så det låg tight emot ingångshålet.

Det hela tog inte särskilt lång tid - sen fick jag "hoppa" upp i sängen igen och blev körd till avdelningen. Och där skulle jag dricka en och en halv liter saft och kissa minst en liter, innan jag var färdig för hemfärd. Så kom dom en gång i halvtimmen och släppte ut lite, lite luft i taget ur mitt tryckförband. Och jag fick stränga order om, att jag inte fick lyfta ens mobilen de första dagarna, inte köra bil på två dagar och inte lyfta tungt på en vecka. Jag skulle även dricka mer än vanligt det första dygnet - så att kontrastvätskan lämnade kroppen..... Jag for hemifrån 05.55 och var hemma 17.00 - en häftig arbetsdag!!!

Så var då den etappen klar på väg mot min hjärtoperation och sen är det dax att få en tid på tandkirurgen..... Och det var, när den tanken började snurra, som jag gav upp sovandet inatt..... En dag i taget, en dag i taget.....

Men jag ska inte förneka, att jag är rätt "nyfiken" på, om jag kommer att klara hjärtoperationen...... Tror nog att det blir rätt tufft. Minns hur jobbigt det var efter min senaste tarmvredsoperation - då var tanten nästan skrotfärdig. Men jag tog mig den gången..... 

Känner mig rätt tjatig med alla sjuka inlägg här på bloggen. Men jag skriver ju i första hand för mig själv - skriver av mig. Och allt detta sjuka upptar ju mina tankar. Nog skulle jag vilja skriva om mina barn och barnbarn - vad som händer dom, hur mycket jag tänker på dom, hur mycket dom betyder för mig och så stolt jag är över dom..... Dom lever sina liv - i både upp- och nedgång. Men det överlåter jag till dom, att skriva om själva - om dom skulle vilja det.....

 

Lambergsfrua

22 september 2014 11:12

Så levande och fint du beskriver din sjukhusdag, Stina! Ocj så vackra bilder har satt in också. Jag förstår verkligen att tankarna virvlar i huvudet inför det som komma ska, men läkarna idag är ju så skickliga.

Självklart ska du skriva om det som sker i ditt liv och om dina tankar. Dina barn och barnbarn vet säkert, att du älskar dem utan att du skriver om det på bloggen.
Varma styrkekramar,
Lambergsfrua

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja inte vet jag..... det blev måånga knapptryckningar bara innan   jag kom hit!! Och hittade VAR jag skulle börja skriva nånstans.   Det tar allt ett tag, innan minnet poppar upp efter så många år.   så här nära ska ju t ex inte radern...

Så har julen kommit och försvunnit..... Den 22 dec åkte jag Riksfärdtjänst till fam Bergefur i Bennarby. Det är fantstiskt, att få åka taxi - 20 mil enkel resa!! Och xtra tacksam var jag på återresan den 27, då det var riktigt snöoväder!! Med många a...

Jaaa här är jag igen!!! Både jag och eventuella läsare har nog trott, att jag har slutat blogga.... Men det har jag ändå inte - även om det var ca tre månader sen jag skrev nå´t. Jag har känt mig så negativ, så det har jag inte velat dela med mig av....

Så blev det då en uppesittarnatt - igen.... Jag hade en "dejt" med Dr Amin i Köping idag. Och efter det kommer tankefjärilarna flygande. Och jag mitt nöt, ångrar att jag inte bad nå´n av döttrarna eller en vän att komma med - för att lyssna och ställ...

Ja nog har den där stora, lyckliga tacksamheten försvunnit. Men jag minns den som om alla möjligheter helt plötsligt öppnades!! Jag var frisk!!! Bara jag tränade upp konditionen nu, så skulle alla dörrar vara öppna för mig. Rent utav kanske jag skull...