Om den första juni var en lyckodag, så var dagen efter raka motsatsen.. Jag hade avtalat med arbetsterapeuten på läkarstationen, att jag skulle hämta en rullsto,l att ha med mig på studentfirandet. Jag insåg ju, att det skulle bli för långt för mig att gå från parkering till firandet. Och smockfullt med folk i Uppsala denna studenternas dag.

Men att jag skulle reagera som jag gjorde, hade jag inte räknat med. Eftersom jag blev flåsig av att gå med Birgitta - arb.teraputten - till bilen, så föreslog hon, att jag skulle provsitta rullstolen. Allting inom mig skrek - jag vill inte, jag KAN gå själv. Men så satt jag där och jag kände en stor gråtklump i halsen. Är det så här det ska bli? Ingen koll på nå´nting, vara helt beroende av någon annans välvilja....

Och inte blev det bättre, när det visade sig, att den förbannade rullstolen med nöd och näppe gick in i baksätet på Pippi!! Vi skulle få lov, att åka i två bilar till studentfirandet. Varav jag skulle köra min bil inne i ett överbefolkat Uppsala.... Hur ända in i helsefyr skulle jag fixa det??

När jag kom hem, började tårarna trilla. Jag som ALDRIG kan börja gråta, om inte nå´n "sätter igång" mig. Och jag grät och grät, kunde inte stoppa mig. Kändes som flera års gråt bara svämmade över. Till slut ringde jag Annsan och bad, att hon skulle köra lite pep-talk med mig. Och den gulliga människan säger "jag kommer" och åkte från Riddarhyttan ner till Skinnsberg. Mera gråt, te och smörgås och väl balanserade ord till mig.

Som hon sa - det är ännu ett trappsteg för mig att ta, att acceptera att jag behöver mer och mer hjälp. Det hjälper inte med min vilja längre, kroppen skiter i vad jag vill och inte vill. Och sen det jag har tränat så mycket på : titta på vad jag klarar och inte på det jag inte klarar. Trodde jag hade lärt mig det - men inte..... Likaså att människor VILL hjälpa en, när man ber om det...

Goa, kloka Annsan, som hjälpte mig in på rätt stig igen...  

 

AnnE.

6 juni 2010 20:13

64 år ung är helt rätt tänkt, för det ÄR ju inte "gammalt" alls. Jag har själv varit sjuk länge, och på ett helt annat sätt än för dig, men jag vet ändå att det inte alltid räcker "med bara viljan" i alla fall.

http://elisannw.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja inte vet jag..... det blev måånga knapptryckningar bara innan   jag kom hit!! Och hittade VAR jag skulle börja skriva nånstans.   Det tar allt ett tag, innan minnet poppar upp efter så många år.   så här nära ska ju t ex inte radern...

Så har julen kommit och försvunnit..... Den 22 dec åkte jag Riksfärdtjänst till fam Bergefur i Bennarby. Det är fantstiskt, att få åka taxi - 20 mil enkel resa!! Och xtra tacksam var jag på återresan den 27, då det var riktigt snöoväder!! Med många a...

Jaaa här är jag igen!!! Både jag och eventuella läsare har nog trott, att jag har slutat blogga.... Men det har jag ändå inte - även om det var ca tre månader sen jag skrev nå´t. Jag har känt mig så negativ, så det har jag inte velat dela med mig av....

Så blev det då en uppesittarnatt - igen.... Jag hade en "dejt" med Dr Amin i Köping idag. Och efter det kommer tankefjärilarna flygande. Och jag mitt nöt, ångrar att jag inte bad nå´n av döttrarna eller en vän att komma med - för att lyssna och ställ...

Ja nog har den där stora, lyckliga tacksamheten försvunnit. Men jag minns den som om alla möjligheter helt plötsligt öppnades!! Jag var frisk!!! Bara jag tränade upp konditionen nu, så skulle alla dörrar vara öppna för mig. Rent utav kanske jag skull...