Det är väl lika bra, att gå på i ullstrumporna - nu när jag äntligen kom igång att skriva....

Fredag den fjärde var det då den stora dagen!! De tre äldsta av mina barnbarn skulle ta studenten!! Ida och Johanna klockan 12 och Dennis klockan 13. Tanten sov som en stock med hjälp av insomningstablett. Och vaknade helt "självmant" redan vid 6-tiden!! Flickorna "fixade sig" och drack även bubbel"vatten" med jordgubbar på altanen, innan dom blev skjudsade till tåget. För att för sista gången åka till skolan!

Ann-Louise och Erik hade redan bestämt, att jag skulle sitta på passagerarsätet i min bil. Och det kändes skönt! Jag kunde faktiskt "lämna över" allt ansvar till dom och bara "hänga med". Sen kunde jag inte låta bli, att bli stressad i alla fall. Passa ett klockslag då vi måste vara på plats. Svårt, svårt att släppa ALLT ansvar. Men vi var framme i tid. och fick t o m vänta ett tag....

Så kom då de nybakade ut under tjo och tjim! Båda har gått en gymnasielinje med hästinriktning. Den första kullen på REALgymnasiet i Uppsala. Ingen skola att rekommendera tyvärr - mycket dålig planering och dåligt kunnig personal. Bara tjejer i klassen - så klart - och dom var allt lyckliga, att äntligen få avsluta skolan! Egentligen är det inte klokt att ungarna numera mer eller mindre måste gå 12 år i skolan!

Lyckliga var tjejerna så klart och även mormor, som fick vara med och vara stolt över härliga barnbarn!!

Och föräldrarna kan VERKLIGEN vara stolta över sina två goa, fina hästtjejer!!!

Moster Ankie kom stormandeför att fira systerdöttrarna, efter att ha varit i Tierp och tagit emot sin bonusdotter, som oxå tog studenten denna dag!! Verkligen en komprimerad firardag!! 

Sen for tjejerna iväg för att åka lastbilsflak runt stan undet sång, skrål och tjo och tjim. Och Erik grabbade svärmors rullstol och vi for iväg till bilparkeringen, in med rullstolen i bilen och vidare till Celciusskolan, där Dennis skulle flyga ut. Dom hittade parkeringsplats, ut med rullstolen, i med svärmor och iväg. Vid denna tidpunkt var jag nog rätt så kring-kring om man säger så. Jag BARA hängde med, kände mig som en bättre begagnad 90-åring.....

Dennis gick ut samhällslinjen med inriktning ??? och idrott i tillval tror jag det var. Och det var MÅNGA klasser som gick ut samtidigt!! MASSOR med folk och jag blev ännu mer rörig i roten. Men vi hann ta emot Dennis i alla fall - lillpöjken, som blivit så lång!! Och visst ser han nöjd ut, efter att ha släppts ut från skolvärlden! Även en nöjd och stolt mamma vid sin sida en stund, innan det bar iväg med traktor och vagn ut på stan. Med alla de andra tusentals ? studenterna.

Nästa punkt var Odinsborg i Gamla Uppsala. Dit tog sig alla vi anhörigfirare och väntade på, att våra tre studenter skulle höra av sig för hämtning. Tack och lov för mobiltelefoner!! Alla var vrålhungriga vid det här laget, t o m min mage sa till på skarpen. Och vid 16-tiden var vi alla samlade och kunde bänka oss vid ett långbord. Visst smakade det bra med buffén, även om jag hellre hade valt en säng ändå....

Men väl hemma i Bennarby parkerade jag i sängen och t o m slumrade till en stund. Johanna var bara hem och vände, innan hon for tillbaka till Uppsala för fortsatt firande. Ida stannade dock hemma. Och klockan FEM morgonen efter var Ann-Louise och Ida iväg med hästen Julia i hästtransport till Töreboda!! För att lämna henne för betäckning. Banne mig att man måste vara hästtokig, som tar sig till med såná "utflykter".... 

Tanten tog sig hem till Skinnsberg och som en urvriden disktrasa plakat i sängen. Jag klarade det hela - med nöd och näppe!! Sen sov jag tolv (12) timmar.... och dagen idag har jag gjort absolut ingenting.....

Torsdag den tredje juni for jag så iväg till Bennarbyborna. Efter att ha kollat och kollat så jag inte glömde nå´t. Det gjorde jag förstås i alla fall - nattlinne t ex. Men det var ju överkomligt. - Storkram av hela familjen - det var så länge sen jag träffade dom senast - kändes alldeles varmt inombords....  

Så fick jag då möta den nya familjemdlemmen - lilla Eddie! Systerson till Ankies vovve Seger. Alltså en liten howawart - en pigg, glad och väldigt social liten valpis. Blev så till sig, när han skulle hälsa, så han pinkade på sig!! Och söt som socker förstås - hjärtat smälter...

Den här lilla busen fixade till så att matte Ann-Louise rasade i backen, vid ett försök att fånga honom. Han har ju, som alla småbarn, svårt att lyssna, när han inte vill. Ann-Louise fick en justerad vänsterhand på köpet - ond, svullen och blå.... 

Så småningom fick jag även träffa nästa nya medlem i familjen lilla "Angelos Spinning Sparrow". Det lilla fölet som föddes den 30 april klockan 21.30 Mamma Julietta fick för några månader sen livmodersomvridning och var riktigt illa ute. Hon fick opereras inne på Ulltuna, där dom vände hennes livmoder "manuellt". Efter detta matvägrade hon och blev riktigt risig, innan hon så småningom till slut fick komma hem igen.

"Angelos" är Idas stuterinamn och "Spinning Sparrow" blev alltså namnet på den lille, som mot alla odds överlevde och föddes helt frisk!

Och visst är han söt den lilla snurrande sparven!! 

Så var det dax, att se de nästa djurungarna i Zoo Bennarby - de små kattungarna!! Fyra till antal och så ljuvligt söta!! Den här har en riktigt luddig päls och nog får man lust att kidnappa honom....

Han ? hade ett syskon i samma färg, men med kort päls - han såg ut att vara gjort av sammet. De båda var borttingade. De två övriga såg ut som "vanliga" bonnkatter - randiga i pälsen.   

Om den första juni var en lyckodag, så var dagen efter raka motsatsen.. Jag hade avtalat med arbetsterapeuten på läkarstationen, att jag skulle hämta en rullsto,l att ha med mig på studentfirandet. Jag insåg ju, att det skulle bli för långt för mig att gå från parkering till firandet. Och smockfullt med folk i Uppsala denna studenternas dag.

Men att jag skulle reagera som jag gjorde, hade jag inte räknat med. Eftersom jag blev flåsig av att gå med Birgitta - arb.teraputten - till bilen, så föreslog hon, att jag skulle provsitta rullstolen. Allting inom mig skrek - jag vill inte, jag KAN gå själv. Men så satt jag där och jag kände en stor gråtklump i halsen. Är det så här det ska bli? Ingen koll på nå´nting, vara helt beroende av någon annans välvilja....

Och inte blev det bättre, när det visade sig, att den förbannade rullstolen med nöd och näppe gick in i baksätet på Pippi!! Vi skulle få lov, att åka i två bilar till studentfirandet. Varav jag skulle köra min bil inne i ett överbefolkat Uppsala.... Hur ända in i helsefyr skulle jag fixa det??

När jag kom hem, började tårarna trilla. Jag som ALDRIG kan börja gråta, om inte nå´n "sätter igång" mig. Och jag grät och grät, kunde inte stoppa mig. Kändes som flera års gråt bara svämmade över. Till slut ringde jag Annsan och bad, att hon skulle köra lite pep-talk med mig. Och den gulliga människan säger "jag kommer" och åkte från Riddarhyttan ner till Skinnsberg. Mera gråt, te och smörgås och väl balanserade ord till mig.

Som hon sa - det är ännu ett trappsteg för mig att ta, att acceptera att jag behöver mer och mer hjälp. Det hjälper inte med min vilja längre, kroppen skiter i vad jag vill och inte vill. Och sen det jag har tränat så mycket på : titta på vad jag klarar och inte på det jag inte klarar. Trodde jag hade lärt mig det - men inte..... Likaså att människor VILL hjälpa en, när man ber om det...

Goa, kloka Annsan, som hjälpte mig in på rätt stig igen...  

Mycket har passerat i tantens värld sen sist. --- Den första juni tog jag mig ner till sjön för första (enda?) gången i år. Ska försöka ta till mig denna dagen så här i efterskott. Strålande solsken, packade ryggan med massäck och åkte med min Pippi till mitt smultronställe. Knatade sakta och försiktigt från vägen och ner till sjön. Och där låg klipporna!! Äntligen SOMMAR!!

Så ljuvligt att äntligen efter denna låånga vinter - av med kläderna - så satt jag där och gonade mig i värmen. Tusen glittrande pärlor i vattnet, en lagom sval vind då och då och plask med fötterna i vattnet....

Låg och lyssnade på bok, en kopp te, några smörgåsar och ägg. Kollade på formationerna av lavar på klippan och de vackra grånade plankorna i den gamla bryggan....

En planka som blev riktigt förvånad över att bli fotad!! 

En riktigt härlig dag - en dag att minnas.... en lyckodag. Det var en riktigt nöjd tant, som åkte hem framåt kvällningen