Jaa - ni som är vinterälskare - kolla på dessa bilder, så behöver ni inte kliva ut i kylan o frysa häcken av er, för att se hur vintern ser ut ;-)

Visst är det vackert!! Joo nog är det så - MEN - alldeles för jäkligt hemskt KALLT!!! Stackars Pippi har jag placerat i tvätthallen vid Shell över natten.... Det var ju snällt av killen, som rår om et - han skulle sätta på värmefläkten, så hon skulle bli fri från is. Jag har alltså inte sopat av henne, när det har snöat, sen har jag satt på motor- och kupévärmare, sen har det snöat igen o s v. Till slut fungerade inte vindrutetorkarna för all hård is som lagrats. Och förhoppningsvis kan jag efter denna avisning komma åt snösopborsten, som legat infrusen i bagagen.... Och som killen på macken sa "om 10 dagar vänder det och sen blir det ljusare"....

Jag har funderat hit och dit och fram och tillbaka sen jag kom hem från Gävle. Jag orkar inte längre företa några resor!! Åtminstone inte i vinterväder. Såå mycket ångest och oro innan jag kommer iväg. Ångest - kommer tåget?? orkar jag gå dit?? hinner jag?? osv osv. Och såå orkeslös jag har blivit och slut för minsta lilla!! Jag var tvungen ut och handla idag och bara det är ett dagsverke - för mig!! Jag har ju alltid tänkt "jo men det fixar sig" - tidigare - förut.

Jag har ju klarat av tidigare att ensam hitta rätt på storflygplatser som i Bankok och Kuala Lumpur. Jag har snorklat bland hajar, jag har forspaddlat och vågat göra saker som inte andra kanske vågat. Jag har litat till min egen förmåga och tagit det som en utmaning, att t ex åka taxi med en äcklig taxichaufför på småvägar i Malaysia. Men det skulle jag aldrig i livet våga göra IDAG!! Jag kan inte lita på mitt minne numera, inte lita på att min kropp ska orka, inte lita på att paniken håller sig borta, inte lita på att det går att svälja ångesten....

Detta känns som en dåres försvarstal.... Men jag vill förklara - jag vill att mina barn och barnbarn ska förstå varför jag inte kommer i jul. Det gör mig ont, om mina barn och barnbarn blir besvikna över, att jag inte kommer. Men jag KAN inte göra annorlunda..... En stor ångest har oxå varit att handla julklappar. Visst - man kan beställa på nätet. Men VAD?? Jag vill ge - framför allt mina barnbarn - fina julklappar, roliga presenter, som dom verkligen blir glada över. Jag har alltid tyckt, att det har varit roligt både att köpa och ge presenter. Och såå roligt att se dom glada och lyckliga   Men inte ens det förmår jag längre. Pengar i ett kuvert - trist, tråkigt, oinspirerat....

Sen kanske ni tycker "inte ska väl mormor/ farmor/svärmor sitta alldeles ensam i jul" Jo tänk att det kan jag göra - det klarar jag att göra!! Har jag kunnat vara ensam den 24 september, den 24 oktober, den 24 november, så kan jag vara själv oxå den 24 december!!

Jag har allt lite svårt att förklara, att jag "plötsligt" blivit så gammal och orkeslös. Det är väl så, att den här tanten inte har VELAT visa hur jobbigt det har varit - och är. "Duktigsyndromet" sitter allt där och hackar fortfarande....

Några andra tanter som jag pratat lite med, har samma upplevelser som jag - att inte orka längre, att inte minnas, att inte klara av.... Och det är ju svårt för t o m mig, att förstå, att så här är det att bli gammal. Hur ska då andra förstå, de som är mitt i livet och fulla med ork....

Jag kan inte låta bli att rannsaka mig själv över, hur lite förståelse jag visade för min pappa, när han blev gammal. När han var orolig för att hitta t ex tyckte jag bara "jag men det är ju bara att svänga vänster och när du kommer dit så tar du höger" och tänkte för mig själv att han var allt riktigt kring-kring i huvet. När han lyfte upp vänsterbenet, när han skulle sätta sig i bilen tänkte jag "men jösses gubbe lilla". När han berättade samma sak som han tidigare hade berättat - tänkte jag "gubben är ju för 17 senil". Men NU förstår jag även honom.....