Så hamnade jag där till slut..... jag som har varit så stor i korken och berättat, att det var mer än fyra år sen jag var "intagen" sist..... I torsdax tyckte jag, att det var lite völ tung-andat. Ringde läkarstation och ville bara be om, att dom skulle lyssna lite på lungorna och hjärtat. Så jag eventuellt kunde får bekräftat, att det var dax, att stoppa i mig lite fler piller...                                         
   

"Ring 112" var sköterskans omedelbara uppmaning!! Naturligtvis tyckte jag, att det var väl ändå onödigt, "Om inte du ringer 112, så gör jag det" - "Jag ringer upp dig igen om en stund, så jag får veta, att du kommer iväg". Så jag var lydig och gjorde som hon sa. Och han som svarade på 112, frågade om än det ena och än det andra. Och sa sen, att tyvärr hade dom ingen ambulans ledig, men dom skulle se till, att det kom en sjuktransport = taxi "det går nog fortare än att vänta in ambulansen idag".

Ja jösses.... Fram med ryggan, packade i trosor, mediciner, min journalmapp, CD-spelare med bok. Det gick på gammal vana - inte för att jag TRODDE, att dom skulle hålla mig kvar - det fanns ju ingen anledning - utan bara för säkerhets skull - utifall att.... En läkare kom in till mig tämligen snabbt på akuten i Köping. Och hade jag varit 30 år yngre, så hade jag nog satt igång en storflört ;-) Han var perfekt skuren karl´n - vackra ögon med långa ögonfransar, perfekt klippt och ett alldeles lagom annsat helskägg ;-) ATT jag kunde tänka på så´nt, när jag låg där på en brits och knappt kunde prata mellan de xtra andetagen!!

Och han frågade och frågade - ville veta HELA min sjukdomshistoria - från A till Ö. Det tog ju sin rundliga tid minsann - han ruskade på huvét och höjde ögonbrynen allt emellanåt. Och jag flåsade på.... "Har du glömt, att berätta något mer du har varit med om?" Ja just ja - gallblåsan har opererats bort och - joo jag har ingen mjälte kvar - den råkade dom skära i vid en operation.... Sen skulle han rådgöra med sin chef och jag väntade på den obligatoriska Furixsprutan. Men han kom in sen och sa, att dom ville lägga in mig!!! Vafför då då???

Så helt plötsligt befann jag mig i en rullstol på väg upp på avdelning 1 !!! Okej då - över natten då.... Jag var helt övertygad om, att jag skulle åka hem på fredan igen, då jag hade blivit urvätskad. Men näääej - på ronden sa dom, att dom ville ha mig kvar över helgen!! Jag hade varit så pass "illa däran", att dom ville observera mig och vätska ut mig mera.... Så det var bara att tugga och svälja. Och börja ringa runt till alla och tala om, var jag befann mig - så inte folk skulle bli oroliga....

Tänkte på de gånger då jag har bönat, bett och gråtit, för att jag skulle få vara kvar lite längre på sjukan. Då jag varit så dålig, att jag visste, att jag inte skulle klara mig själv hemma. Och NU skulle jag vara kvar, fast jag orkade gå runt själv - utan "hjälpmedel" och kunde äta osv. Säger bara det - det kan verkligen bli olika bedömningar på olika ställen.

Fast idag fick jag lite av en förklaring av doktorerna. Om man samlar tillräckligt mycket vätska i kroppen, kan vätskan trycka upp hjärtat, så att ådrorna runt hjärtat kläms ihop!! Och DÅ är det tack och goodbye....

Ska försöka att dokumentera mer imorr´n.... Nu dax att sova i min EGEN säng!!!