I torsdax åkte jag då iväg till Glädjen, för att fira Pontus, som gick ut 9:an. "Lilla" Pontus - som redan blivit en reslig karl! De är konsigt, att dom där småknytten, så snabbt har vuxit upp....

Och i Björklinge gör man så, att man hänger en blomma och något gosedjur runt halsen även på 9:orna. Och "utsläpp" har man oxå. Och vem kom springande allra först ut, om inte våran Pontus! Och tur med vädret hade vi oxå denna dag!

Här med en stolt och nöjd mamma!

Sen blev det fika och tårta i Gädjen, innan "lille herrn" bar iväg på fest med klasskompisar. Men före det hade jag en intressant diskussion med brorsan Dennis om invandrarpolitik och vårt s k "försvar". Riktigt roligt att bryta åsikter med honom! Den killen KAN snacka - blivande försäljare ??

Tyvärr hade jag tagit med mig nå´t virus fån Bennarby, så jag lät nog som om jag var i målbrottet. Och kände mig lite mer risig än vanligt. Det var nog tur, att jag tog mig hem redan på fredagen. Ankie och Stefan jobbade ju och pojkarna sov ut.  Men det blev ju verkligen en snabbvisit. Kanske är det så, att jag (och dom) får vänja sig vid det....

I Västerås stannade jag och bunkrade lite på Coop i Stenby. Vid ett tillfälle skulle jag fråga var krabburkarna fanns. Till min fasa kom det inte fram några ord! Rösten fanns helt enkelt inte!! Lyckades mima fram ordet "krabba" så hon till slut förstod mig. Lite läskigt att helt plötsligt vara STUM!!

Sen var det min tur att sova ut! Det gör jag ju gärna och länge.... Och idag sydde jag färdigt en kameraväska till Annsan, som jag påbörjat tidigare. Hon har köpt en ny kamera och det var ingen skyddande väska med.

Det är ju inte precis nå´t storverk, men lite tänk och pillande gick det allt åt, för att få det rätt. Den är ju vadderad och har alltså dubbelt tyg. Hoppas hon blir nöjd med den.... 

Så skulle jag ringa till henne, för att tala om, att den var klar. Visserligen hade jag inte pratat med någon på hela da´n, men det kändes som om det gick bra. Förkylningen hade förändrats från dagen innan. Nu har jag som taggtråd i halsen istället. Men det gick ta mig 17 inte att prata idag heller! Jag blev så förvånad, när jag inte kunde få orden att låta!! Lyckades väsa fram vem jag var och Annsan skrattade gott, när hon hörde mina försök att prata. Så vi fick prata över mejlen istället....

Klockan 22 var jag så trött och sömnig så jag la mig tillrätta i min sköna säng - och kunde INTE somna!! Lögn i hellskotta!! Hjärnan ville inte lägga av. Och hostan har börjat! Så vid 1.30 gav jag upp och sitter nu här och ser, att det är ljust som på da´n ute!! Tur att jag kan lägga mig, när jag vill imorr´n - inget jobb som väntar..... 

Avslutningsvis vill jag verkligen skicka ett stort TACK till Ruth, Annsan och Anita för era kommentarer!! Anita jag minns de där cellouiddockorna - jag hade oxå en! Och visst vore det praktiskt och eftersträvansvärt, om jag kunde lämnas in för "lagning"!! Kanske kommer det en dag, då det går. Jag såg på "Vetenskapens värld", att dom nu kan få stamceller att växa till vilka organ som helst. Men det blir nog inte aktuellt under min livstid.... Det jag kan hoppas på, är en mer verkningsfull medicinering.

Det är väl lika bra, att gå på i ullstrumporna - nu när jag äntligen kom igång att skriva....

Fredag den fjärde var det då den stora dagen!! De tre äldsta av mina barnbarn skulle ta studenten!! Ida och Johanna klockan 12 och Dennis klockan 13. Tanten sov som en stock med hjälp av insomningstablett. Och vaknade helt "självmant" redan vid 6-tiden!! Flickorna "fixade sig" och drack även bubbel"vatten" med jordgubbar på altanen, innan dom blev skjudsade till tåget. För att för sista gången åka till skolan!

Ann-Louise och Erik hade redan bestämt, att jag skulle sitta på passagerarsätet i min bil. Och det kändes skönt! Jag kunde faktiskt "lämna över" allt ansvar till dom och bara "hänga med". Sen kunde jag inte låta bli, att bli stressad i alla fall. Passa ett klockslag då vi måste vara på plats. Svårt, svårt att släppa ALLT ansvar. Men vi var framme i tid. och fick t o m vänta ett tag....

Så kom då de nybakade ut under tjo och tjim! Båda har gått en gymnasielinje med hästinriktning. Den första kullen på REALgymnasiet i Uppsala. Ingen skola att rekommendera tyvärr - mycket dålig planering och dåligt kunnig personal. Bara tjejer i klassen - så klart - och dom var allt lyckliga, att äntligen få avsluta skolan! Egentligen är det inte klokt att ungarna numera mer eller mindre måste gå 12 år i skolan!

Lyckliga var tjejerna så klart och även mormor, som fick vara med och vara stolt över härliga barnbarn!!

Och föräldrarna kan VERKLIGEN vara stolta över sina två goa, fina hästtjejer!!!

Moster Ankie kom stormandeför att fira systerdöttrarna, efter att ha varit i Tierp och tagit emot sin bonusdotter, som oxå tog studenten denna dag!! Verkligen en komprimerad firardag!! 

Sen for tjejerna iväg för att åka lastbilsflak runt stan undet sång, skrål och tjo och tjim. Och Erik grabbade svärmors rullstol och vi for iväg till bilparkeringen, in med rullstolen i bilen och vidare till Celciusskolan, där Dennis skulle flyga ut. Dom hittade parkeringsplats, ut med rullstolen, i med svärmor och iväg. Vid denna tidpunkt var jag nog rätt så kring-kring om man säger så. Jag BARA hängde med, kände mig som en bättre begagnad 90-åring.....

Dennis gick ut samhällslinjen med inriktning ??? och idrott i tillval tror jag det var. Och det var MÅNGA klasser som gick ut samtidigt!! MASSOR med folk och jag blev ännu mer rörig i roten. Men vi hann ta emot Dennis i alla fall - lillpöjken, som blivit så lång!! Och visst ser han nöjd ut, efter att ha släppts ut från skolvärlden! Även en nöjd och stolt mamma vid sin sida en stund, innan det bar iväg med traktor och vagn ut på stan. Med alla de andra tusentals ? studenterna.

Nästa punkt var Odinsborg i Gamla Uppsala. Dit tog sig alla vi anhörigfirare och väntade på, att våra tre studenter skulle höra av sig för hämtning. Tack och lov för mobiltelefoner!! Alla var vrålhungriga vid det här laget, t o m min mage sa till på skarpen. Och vid 16-tiden var vi alla samlade och kunde bänka oss vid ett långbord. Visst smakade det bra med buffén, även om jag hellre hade valt en säng ändå....

Men väl hemma i Bennarby parkerade jag i sängen och t o m slumrade till en stund. Johanna var bara hem och vände, innan hon for tillbaka till Uppsala för fortsatt firande. Ida stannade dock hemma. Och klockan FEM morgonen efter var Ann-Louise och Ida iväg med hästen Julia i hästtransport till Töreboda!! För att lämna henne för betäckning. Banne mig att man måste vara hästtokig, som tar sig till med såná "utflykter".... 

Tanten tog sig hem till Skinnsberg och som en urvriden disktrasa plakat i sängen. Jag klarade det hela - med nöd och näppe!! Sen sov jag tolv (12) timmar.... och dagen idag har jag gjort absolut ingenting.....

Torsdag den tredje juni for jag så iväg till Bennarbyborna. Efter att ha kollat och kollat så jag inte glömde nå´t. Det gjorde jag förstås i alla fall - nattlinne t ex. Men det var ju överkomligt. - Storkram av hela familjen - det var så länge sen jag träffade dom senast - kändes alldeles varmt inombords....  

Så fick jag då möta den nya familjemdlemmen - lilla Eddie! Systerson till Ankies vovve Seger. Alltså en liten howawart - en pigg, glad och väldigt social liten valpis. Blev så till sig, när han skulle hälsa, så han pinkade på sig!! Och söt som socker förstås - hjärtat smälter...

Den här lilla busen fixade till så att matte Ann-Louise rasade i backen, vid ett försök att fånga honom. Han har ju, som alla småbarn, svårt att lyssna, när han inte vill. Ann-Louise fick en justerad vänsterhand på köpet - ond, svullen och blå.... 

Så småningom fick jag även träffa nästa nya medlem i familjen lilla "Angelos Spinning Sparrow". Det lilla fölet som föddes den 30 april klockan 21.30 Mamma Julietta fick för några månader sen livmodersomvridning och var riktigt illa ute. Hon fick opereras inne på Ulltuna, där dom vände hennes livmoder "manuellt". Efter detta matvägrade hon och blev riktigt risig, innan hon så småningom till slut fick komma hem igen.

"Angelos" är Idas stuterinamn och "Spinning Sparrow" blev alltså namnet på den lille, som mot alla odds överlevde och föddes helt frisk!

Och visst är han söt den lilla snurrande sparven!! 

Så var det dax, att se de nästa djurungarna i Zoo Bennarby - de små kattungarna!! Fyra till antal och så ljuvligt söta!! Den här har en riktigt luddig päls och nog får man lust att kidnappa honom....

Han ? hade ett syskon i samma färg, men med kort päls - han såg ut att vara gjort av sammet. De båda var borttingade. De två övriga såg ut som "vanliga" bonnkatter - randiga i pälsen.   

Om den första juni var en lyckodag, så var dagen efter raka motsatsen.. Jag hade avtalat med arbetsterapeuten på läkarstationen, att jag skulle hämta en rullsto,l att ha med mig på studentfirandet. Jag insåg ju, att det skulle bli för långt för mig att gå från parkering till firandet. Och smockfullt med folk i Uppsala denna studenternas dag.

Men att jag skulle reagera som jag gjorde, hade jag inte räknat med. Eftersom jag blev flåsig av att gå med Birgitta - arb.teraputten - till bilen, så föreslog hon, att jag skulle provsitta rullstolen. Allting inom mig skrek - jag vill inte, jag KAN gå själv. Men så satt jag där och jag kände en stor gråtklump i halsen. Är det så här det ska bli? Ingen koll på nå´nting, vara helt beroende av någon annans välvilja....

Och inte blev det bättre, när det visade sig, att den förbannade rullstolen med nöd och näppe gick in i baksätet på Pippi!! Vi skulle få lov, att åka i två bilar till studentfirandet. Varav jag skulle köra min bil inne i ett överbefolkat Uppsala.... Hur ända in i helsefyr skulle jag fixa det??

När jag kom hem, började tårarna trilla. Jag som ALDRIG kan börja gråta, om inte nå´n "sätter igång" mig. Och jag grät och grät, kunde inte stoppa mig. Kändes som flera års gråt bara svämmade över. Till slut ringde jag Annsan och bad, att hon skulle köra lite pep-talk med mig. Och den gulliga människan säger "jag kommer" och åkte från Riddarhyttan ner till Skinnsberg. Mera gråt, te och smörgås och väl balanserade ord till mig.

Som hon sa - det är ännu ett trappsteg för mig att ta, att acceptera att jag behöver mer och mer hjälp. Det hjälper inte med min vilja längre, kroppen skiter i vad jag vill och inte vill. Och sen det jag har tränat så mycket på : titta på vad jag klarar och inte på det jag inte klarar. Trodde jag hade lärt mig det - men inte..... Likaså att människor VILL hjälpa en, när man ber om det...

Goa, kloka Annsan, som hjälpte mig in på rätt stig igen...  

Mycket har passerat i tantens värld sen sist. --- Den första juni tog jag mig ner till sjön för första (enda?) gången i år. Ska försöka ta till mig denna dagen så här i efterskott. Strålande solsken, packade ryggan med massäck och åkte med min Pippi till mitt smultronställe. Knatade sakta och försiktigt från vägen och ner till sjön. Och där låg klipporna!! Äntligen SOMMAR!!

Så ljuvligt att äntligen efter denna låånga vinter - av med kläderna - så satt jag där och gonade mig i värmen. Tusen glittrande pärlor i vattnet, en lagom sval vind då och då och plask med fötterna i vattnet....

Låg och lyssnade på bok, en kopp te, några smörgåsar och ägg. Kollade på formationerna av lavar på klippan och de vackra grånade plankorna i den gamla bryggan....

En planka som blev riktigt förvånad över att bli fotad!! 

En riktigt härlig dag - en dag att minnas.... en lyckodag. Det var en riktigt nöjd tant, som åkte hem framåt kvällningen    

Gårdagen var allt en dag för sig. Det var dax för PK-prov och diverse andra blodprover. En vik labsköterska gjorde ett försök - fick inte nå´t blod från mig. Så kom en sköterska till och provade - inte nå´t nu heller. Så kom Ola - doktorn - och provade - nej. Han hade oxå nå´n läkar"praktikant" med sig. Sen hissade dom upp mig i stolen, så jag satt och tittade ner på allihopa!! Tog av mig strumpor och skor och Ola satte en nål i foten - och dom FICK blod!!!

Samtidigt satt jag där uppe i höjden och försökte förklara för Ola hur min  "brist på luft" - mitt flåsande - kändes - att jag är uppblåst i diafragman liksom. Inälvorna får inte plats. Och jag var ju inte svullen i anklarna eller händerna och inget bubbel i lungorna. Försökte förklara, att jag  inte KAN fortsätta så här - jag har tre barnbarn som tar studenten och ett som går ut 9:an. Och jag SKA iväg och fira dom!! Och så började jag gråta - sällsynt - för att vara jag..... men det gick inte att hejda.

Sen "chansade" Ola och sprutade Furix intravenöst. Jag hissades ner och fick sitta i väntrummet sen, för att invänta eventuell kissning. Och visst kissade jag - ordentligt flera gånger efter varann och det värsta flåset gick över!! - Jag ska nog bli läkare i mitt nästa liv.... Det måste ju varit levern, som dragit i sig för mycket vätska.....

Så här efteråt, kan jag skratta lite åt scenen där inne i labrummet!! Där satt jag som på en hööög tron och tittade ner på mina "undersåtar", som försökte fixa till mig. Doktorn satt och höll min fot, en sköterska assisterade med nålar och provrör, en sköterska assisterade med administration och en läkare tittade på och pekade. Jag satt och grinade och nästan skrek åt Ola "måste du alltid skoja om allting". Tyckte ju själv, att det inte var det minsta roligt. Och han är alltid skojfrisk. Men jag fixade inte hans skämt just då.

Idag var jag med Annsan till Lindesberg. Var in i en rolig tygaffär - konstigt va ;) Sen var vi på en handelsträdgård och gick sakta runt och fikade gott oxå. Så mycket vackert det finns!! Tyvärr för tidigt och kallt för att ta hem petunior och andra balkongväxter. Åkte förbi en så´n där rolig affär sen, där det finns allt mellan himmel och jord. Men Annsan sa ifrån - "det orkar inte du nu". Och det hade hon ju väldigt rätt i faktiskt....

Detta är en framodlad vitsippa!! Ser faktiskt inte riktigt "normal" ut, men rätt häftig! Men vem 17 är normal.... ;)

En annan vacker sippa -  nå´n sorts backsippa tror jag. 

Så en backsippa så som dom "ska" se ut. Synd att dom blommar över så snabbt! Men det är härligt att se alla vitsippsbackar nu med sitt överflöd på vita stjärnor!! Och björkarna har börjat skifta i grönt!! Ljuvligt!! Fast inte för Annsan - hon får svid i ögona av dom tyvärr. Och visst saknar jag den riktiga vårvärmen ännu, men den kanske kommer....

TACK så mycket även idag för kommentarer!! Tyvärr Ruth klarar jag inte några långpromenade längre - p g a min hjärtsvikt.... Men snart har jag ett sömnadsprojekt på gång igen!! Ideérna sitter i huvét än så länge.....

Jösses vad segt det var att komma in på Bloggplatsen idag då! Lika seg som jag.... Och igår var det värre ändå - då gick det bara inte att komma in. Men, men - alla har vi väl våra downperioder ;)

Lena, Lena - om du visste vad ofta jag tänker på dig!! Även om vi inte har samma sjukdom, så är flåset "ur funktion". Du har KOL och jag har hjärtsvikt.... Och precis som du skriver - så brukar jag säga med andra ord:  "man får väl göra det bästa av skiten".  

Och Lambergsfrua - jag är nog lite av den depressiva sorten - har ätit antidepressiva piller i flera år. Men inte är det våren som påverkar mig negativt! Tvärsom - är det nå´t roligt, så är det att våren är här. Även om jag tycker den är lite trög just nu i alla fall. Kanhända brås mitt upp- och nerhumör på min pappa - han var inte nå´n lustigkurre, om jag säger så. Eller är det konsnärssjälen som lever vidare mån tro....

TACK alla ni för era kommentarer - de värmer gott!! Och Anita - jag vet - med huvét - att jag är värdefull.... kanske... Men det KÄNNS inte så ibland..... Tack för att ni finns!!!

I förmiddax, när jag låg i min säng och tänkte slumra lite, så gick det bara inte. Jag fick inte nog med luft - fick flåsa xtra djupa andetag hela tiden. Då härsknade jag till och gick upp o ringde läkarstation. Och jag fick komma ner på en gång och fick Ola som läkare till på köpet. "Vi blir ju oroliga för vår Stina"... Och Ola klev sen in i rummet "Det var länge sen Madame Starstream" !! Ekg hade inte förändrats sen tidigare, syresättningen låg på 99 % !! och inte skvalpade det nå´t i lungorna!! Imorr´n när jag ändå skulle dit och ta PK-prov, ska dom ta lite andra prover oxå. Men jag är väl så frisk jag kan bli, antar jag.....

Igår var jag i alla fall ut i skogen en liten, liten sväng. Det här är alltså Scillan som blommar för fullt alldeles bredvid min parkeringsplats. Tog ett flertal andra foton, men det var hart när omöjligt, att få in dom i bloggen idag. Tog med några kvistar från äppelträdet här utanför. Väntar ivrigt på, att de ska slå ut med blommor och blad.... 

Mitt huvudsakliga mål var, att ta med mossa från skogen till mitt älvlandskap. Så på eftermidda´n "lekte" jag lite på balkongen, när solen sken så skönt en stund.

Fy Fabian vad jobbigt det är att andas! Känns som om lungorna är för små - jag får inte tillräckligt med luft. Men jag får väl skylla mig själv. Det är nog för mycket fett där inne, så lungorna får nog inte plats ;(  Stoppar i mig allt fettbildande som finns .... Är det nå´n som har smakat GB:S nya glass "Magnum Gold" förresten - den har bara en liten bit kvar till himmelriket.....

Om jag nu ändå är igång med att gnälla, så kan jag lika bra fortsätta gnälla av mig. Känner mig deppig, Hittar inte riktigt meningen med livet.  Dag efter dag, vecka efter vecka försvinner bakom mig - till vilken nytta då..... Känns som om jag bara fördriver tiden - fram till avslutet, som kommer sen nå´n gång. Hoppas det går snabbt förresten - ingen långdragen pina..... Och framför allt, måtte jag inte bli en börda för omgivningen..... barn, barnbarn och vänner.....

Kanske är det så, att jag befinner mig mellan "projekten" - då brukar det ju kännas visset. Ända till jag har hittat nästa projekt och börjar spåna. Apropå spåna, så började mitt senaste projekt så här

Inte mycket för världen minsann - ska det där BLI nå´t??

Jo så här blev det så småningom

"Botten" i tavlan är ett lite randigt bomullstyg, som jag har knölat ner i ett blått färgbad. Sen har jag sytt på diverse skiftningar, fåglar och segelbåt. Ett ganska naivt motiv, men det jag sökte var de rätta färgnyanserna. För den skulle passa i min milda, blå hall. Sen målade jag ramen, som tidigare var träfärgad. Det blev lager på lager ända tills jag var nöjd med nyansen - blandade färger hej vilt.

Hallen ja - nu är den HELT avslutad. Fixar-Malte/Tom var hit och skruvade upp hyllan rakt. (Tyvärr blev den ju lite sned, när vicevärden tidigare skruvade upp den...) Telesladden är målad och uppsatt som den ska. Krokarna sitter där jag ville och ja - det projektet är slutfört! Till slut..... Och jag är så nöjd med hatthyllan - enkel och stilren! Tavlan ovanför kallar jag för "Mymlarna" - de är ett verk av min pappa. Den är gjord i mörkblå plast med silverfärgade mymlar från yttre rymden ;) Väggen ser nästan vit ut på fotot, men är milt gråblå i verkligheten.

Så väntar jag på den riktiga, VARMA våren. Den kom ju av sig lite. Jag såg i bloggen, att för ett år sen så här dax, var björkarna gröna, syrénen hade knoppar på gång och de var varmt ordentligt. Men nu är i alla fall all snö borta!! Och resten kommer väl..... Förresten för ett år sen idag, föddes lilla fölet Oki Doki i Bennarby.....

För att "skynda på" våren sydde jag några flygande, svarta fåglar, som kom upp på min balkongvägg. Det var lite trixande, för att få dom att sitta still på väggen. Jag har sytt fast blompinnar bakpå, för att hålla vingarna utbredda. Så har jag hängt dom med sytråd i de krokar som redan fanns där. Och näst fast dem lite med dubbelhäftande teip. Får väl de hur länge dom sitter kvar.....

Annsan ringde idag och frågade om jag skulle med på opera ikväll! Och det blir kanske ett lyft ur meningslösheten ..... Det är så´n där direktsändning från Metropolitan i vårt kulturhus Korpen. Det är gott med vänner, som drar lite i mig, så jag kommer ut lite bland folk.....

Så ska jag sist, men inte minst, TACKA alla er som har varit så snälla och skrivit kommentarer hos mig!! Stor kram till er!! Och till Lena vill jag bara säga, att visst syr jag emellanåt beställningar. Men utan tidspress och med önskemål typ "en duk ca 100 x 50 cm, som går i grönt". Jag måste ha lite "fria" händer liksom......