Torsdag den tredje juni for jag så iväg till Bennarbyborna. Efter att ha kollat och kollat så jag inte glömde nå´t. Det gjorde jag förstås i alla fall - nattlinne t ex. Men det var ju överkomligt. - Storkram av hela familjen - det var så länge sen jag träffade dom senast - kändes alldeles varmt inombords....  

Så fick jag då möta den nya familjemdlemmen - lilla Eddie! Systerson till Ankies vovve Seger. Alltså en liten howawart - en pigg, glad och väldigt social liten valpis. Blev så till sig, när han skulle hälsa, så han pinkade på sig!! Och söt som socker förstås - hjärtat smälter...

Den här lilla busen fixade till så att matte Ann-Louise rasade i backen, vid ett försök att fånga honom. Han har ju, som alla småbarn, svårt att lyssna, när han inte vill. Ann-Louise fick en justerad vänsterhand på köpet - ond, svullen och blå.... 

Så småningom fick jag även träffa nästa nya medlem i familjen lilla "Angelos Spinning Sparrow". Det lilla fölet som föddes den 30 april klockan 21.30 Mamma Julietta fick för några månader sen livmodersomvridning och var riktigt illa ute. Hon fick opereras inne på Ulltuna, där dom vände hennes livmoder "manuellt". Efter detta matvägrade hon och blev riktigt risig, innan hon så småningom till slut fick komma hem igen.

"Angelos" är Idas stuterinamn och "Spinning Sparrow" blev alltså namnet på den lille, som mot alla odds överlevde och föddes helt frisk!

Och visst är han söt den lilla snurrande sparven!! 

Så var det dax, att se de nästa djurungarna i Zoo Bennarby - de små kattungarna!! Fyra till antal och så ljuvligt söta!! Den här har en riktigt luddig päls och nog får man lust att kidnappa honom....

Han ? hade ett syskon i samma färg, men med kort päls - han såg ut att vara gjort av sammet. De båda var borttingade. De två övriga såg ut som "vanliga" bonnkatter - randiga i pälsen.   

Om den första juni var en lyckodag, så var dagen efter raka motsatsen.. Jag hade avtalat med arbetsterapeuten på läkarstationen, att jag skulle hämta en rullsto,l att ha med mig på studentfirandet. Jag insåg ju, att det skulle bli för långt för mig att gå från parkering till firandet. Och smockfullt med folk i Uppsala denna studenternas dag.

Men att jag skulle reagera som jag gjorde, hade jag inte räknat med. Eftersom jag blev flåsig av att gå med Birgitta - arb.teraputten - till bilen, så föreslog hon, att jag skulle provsitta rullstolen. Allting inom mig skrek - jag vill inte, jag KAN gå själv. Men så satt jag där och jag kände en stor gråtklump i halsen. Är det så här det ska bli? Ingen koll på nå´nting, vara helt beroende av någon annans välvilja....

Och inte blev det bättre, när det visade sig, att den förbannade rullstolen med nöd och näppe gick in i baksätet på Pippi!! Vi skulle få lov, att åka i två bilar till studentfirandet. Varav jag skulle köra min bil inne i ett överbefolkat Uppsala.... Hur ända in i helsefyr skulle jag fixa det??

När jag kom hem, började tårarna trilla. Jag som ALDRIG kan börja gråta, om inte nå´n "sätter igång" mig. Och jag grät och grät, kunde inte stoppa mig. Kändes som flera års gråt bara svämmade över. Till slut ringde jag Annsan och bad, att hon skulle köra lite pep-talk med mig. Och den gulliga människan säger "jag kommer" och åkte från Riddarhyttan ner till Skinnsberg. Mera gråt, te och smörgås och väl balanserade ord till mig.

Som hon sa - det är ännu ett trappsteg för mig att ta, att acceptera att jag behöver mer och mer hjälp. Det hjälper inte med min vilja längre, kroppen skiter i vad jag vill och inte vill. Och sen det jag har tränat så mycket på : titta på vad jag klarar och inte på det jag inte klarar. Trodde jag hade lärt mig det - men inte..... Likaså att människor VILL hjälpa en, när man ber om det...

Goa, kloka Annsan, som hjälpte mig in på rätt stig igen...  

Mycket har passerat i tantens värld sen sist. --- Den första juni tog jag mig ner till sjön för första (enda?) gången i år. Ska försöka ta till mig denna dagen så här i efterskott. Strålande solsken, packade ryggan med massäck och åkte med min Pippi till mitt smultronställe. Knatade sakta och försiktigt från vägen och ner till sjön. Och där låg klipporna!! Äntligen SOMMAR!!

Så ljuvligt att äntligen efter denna låånga vinter - av med kläderna - så satt jag där och gonade mig i värmen. Tusen glittrande pärlor i vattnet, en lagom sval vind då och då och plask med fötterna i vattnet....

Låg och lyssnade på bok, en kopp te, några smörgåsar och ägg. Kollade på formationerna av lavar på klippan och de vackra grånade plankorna i den gamla bryggan....

En planka som blev riktigt förvånad över att bli fotad!! 

En riktigt härlig dag - en dag att minnas.... en lyckodag. Det var en riktigt nöjd tant, som åkte hem framåt kvällningen