Efter en  veckas hostande natt som dag, tyckte jag att nu får det verkligen vara nog. Jag har sovit sittande små stunder och varit halvt bordomnad vissa stunder. Annars vaken och hostat och hostat.... Så idag ringde jag upp Läkarstationen på en gång kl 8, när dom öppnade. Och jag var välkommen dit kl 9.30 Till Dr Na kan vi kalla honom för. Jag brydde mig inte längre ett skit om vad det var för doktor - BARA JAG FICK HJÄLP!!!

Han förhörde sig om min status - feber? JA, gulfärgade upphostningar? - JA,  ont i halsen? JA osv osv. Dom tog BNP (visar hjärtats pumpförmåga) snabbsänka, gjorde EKG, lyssnade på lungor o hjärta. Även Dr Nä kom o lyssnade på lungona - dom var lite tveksamma till vad dom egentligen hörde och ville skicka mig till akuten i Köping . Sjuktransport beställdes till kl 12.35 och då var jag packad och klar. "Jag kunde bli inlagd", enligt Dr Na "men jag kunde oxå bli hemskickad igen"

Taxikillen ringde kl 12.45 och stod på Fagerstavägen och "det står 6 på en blå postlåda.... Men hur kommer jag till huset?". Vis av erfarenhet sa jag, att du befinner dig i Riddarhyttan och du ska till Fagerstavägen 6 i Skinnsberg..... GPS.....

Framme i Köping sa jag, att jag ska till röntgen. "Nej det stå akuten på min körorder". Så det fick väl bli så då. Och jag fick så småningom förklara varför jag var där för nå´n sköterska på akuten. "Ja med då måste du ju betala mellanskillnaden mellan läkarbesöket i Skbg och akutbesöket - har du remissen med dig?? Annars kan jag ju inte skriva i att du bara betalar mellanskillnaden!" Så lugnt jag kunde påpekade jag, att remissen finns säkert på röntgenavdelningen - du kanske kan skicka en förfrågan dit" - "Nej jag kan och får inte gå in i deras system" Till slut trodde dom mig ändå och skjudsade mig med undrande blickar i rullstol till röntgen. För Dr Na hade bestämt förklarat, att jag skulle till röntgen - han hade ju skickat remissen dit, sa han.

På röntgenavdelningen : "Vaddå remiss?? För Stina Stjernström?? Varför då?? Nåja till slut hittade dom väl på en remiss och jag blev röntgad - frys, frys... Så skulle det tas prover igen - BNP, sänka, blodtryck och hela baletten. "Ja men dom tog ju alla dom proverna i Skinnsberg,  framhöll jag. "Ja men vi har inte tillgång till deras datasystem - dom ville inte byta till vårt system" 

Nå´nstans finns ett systemfel!!! Fortsättning följer, när mitt system orkar....                                         

Till slut - efter många suckar och stönanden - kom jag till slut in på min blogg!! Datorer är som kaaarrar - går int o begrip sej på ;-) Och beter sig konstigt och nyckfullt gör dom oxå.....Är det månne någon som INTE längtar till våren?? Stackars dig i så fall - du är antagligen eskimå eller nå´t...... JAG längtar.....

Jösses vad skönt det ska bli, när man kan gå ut och plocka dessa ljuvliga blomster igen!!! Eller för all del - det räcker att kolla på dom :-))

I och för sig har det verkligen varit flera soliga dagar, då jag har setat på balkongen och sugit åt mig av strålarna. Utom de sista dagarna, som det har varit för kallt för en fryslort som jag.....

Joo det var allt länge sen jag skrev - inte för att det har hänt några revolutioner - men funderingar finns det ju alltid..... Härom dagen fick jag ett helt oväntat besök från M. Hon hade varit nere i Zimbabwe och gjort nå´n sorts slutrapport på Lärarförbundets projekt där!! OCH - hon hade träffat Petronella!! Den rektor som jag träffade, när jag var där år 2000 tror jag det var. Vi brevväxlade ju i flera år och hon bodde oxå hos mig, när dom var här nå´t år senare. Jag kom att tycka väldigt mycket om henne - hon var så levande och såå.... livfull. Hon hade ju HIV, även om hon inte talade om det. Gu bevars en "skamlig" sjukdom...

När M var dit en tidigare gång, så berättade hon att Petronella var så sjuk, så sjuk. Hon kunde knappt gå - dom ledde henne fram. Så då tog vi väl alla för givet, att hon hade avlidit, som så många andra där nere..... Men - icke sa Nicke!! Nu hade hon kommit springande emot M, omfamnat henne och varit lika livfull och glad som nånsin tidigare!! Dom hade haft nå´n fest på kvällen och hon hade lett sången - precis som förr!! Och hade sprudlat och varit så vacker!!

Så hade M med ett brev till mig från henne!! Hon berättade lite om hur hon levde nu och hur gamla hennes barn var - den äldsta skulle snart fylla 30 år!! Och den här tanten fick ju lite dåligt samvete, för att jag slutade skriva till henne. Men jag orkade inte leva mig in i hur eländigt allt var där nere. Då fanns det absolut ingenting där - ingenting att äta, inget att köpa och inga pengar..... Kände mig helt hjälplös i, att inget kunna göra för att hjälpa. Och - som sagt - sen var jag ganska säker på att hon inte fanns längre.....

M berättade, att nu fanns det mat igen, nu gick det att åka buss till jobbet - allt var mycket bättre igen. Och antagligen har Petronella fått bromsmedicin, så hon har blivit av med sina symtom!! Fantastiskt!! Hon kallar mig "MAI" - mamma och hon skrev hälsningar till sina "syskon" i Sverige - Ann-Louise. Ankie och Preben.... Så nu får jag allt sätta igång och försöka kratta ner nå´t brev på min knaggliga svenska. Synd att det ska ta så´n tid för mig..... Bara att skriva på svenska sitter ju långt inne numera ;-)

Visst har jag sytt lite oxå, även om det inte har varit full fart. Men alla foton kan jag inte ta in - eftersom det har blivit några presenter oxå, som inte har kommit till mottagaren ännu.....

"Ingångar och utvägar" heter denna dörrsida..... 70 X 56 cm stor.  Ganska nöjd faktiskt!!

Så har det blivit en tavla helt i maskinbroderi på fri hand + en träpinne på, som jag hittade på Solrosen, när jag gjorde mitt besök där. Den är 40 X 50 cm och jag tror den heter "Ödslighet"

Och nu orkar jag inte skriva mera - det tar tid för mig att skriva svenska..... oxå ;-) Allra helst som bloggplatsen är lite väl lynnig idag minst sagt.... 

Så var det då dax för en vaken natt igen. Men vad gör väl det för en pensionär    Det finns ju tid att sova dagtid oxå...... Och jag måste nog försöka ändra lite på mina sovvanor. Det är inte praktiskt att äta frukost, när andra äter lunch. .....  Och dagen blir så kort oxå. Jag hinner ju inte göra nå´t förrän det är kväll igen....   Men de där förmiddagarna är otroligt mysiga. Ligger och låter tankarna fladdra och snarkar till då och då. Och ideérna ploppar ofta upp då oxå.....

Ja inte har det blivit mycket sytt den sista tiden. Även om jag ändå är igång. Jag sydde det sista (??) grytlapps- och handdukssetet för lite sen till min granne. Jag fick nämnligen en stor kasse med förträffliga tyger av henne för ganska länge sen. Så har jag gått och smygtittat i hennes köksfönster och jag såg, att hon hade en grå fondvägg med lite orange i och en orangerandig gardin - därav färgvalet. Men det var bara det, att jag hade sett fel - det var inte orange utan rosa!! Men det fick gå ändå....

Så håller jag på med en tavla - som har tagit rätt lång tid. men snart är den klar! Jag fick en idé till upphängning av den då jag låg och vred och vände i sängen ikväll. Så var jag tvungen att gå upp och kolla om det skulle funka - och jag tror det blir bra.... När den är klar, ska jag allt sy några mindre projekt, som inte tar lika lång tid.

I höstas följde Lena med mig för en sista glutt på Solrosen - den förskola som jag började jobba i, när jag flyttade till Skinnsberg. Solrosen är nu omdöpt till Solgården och huserar numera i en nedlagd skola o fritidshem en bit ifrån (f d Sotvretsgården). Det var meningen, att den gamla förskolan skulle byggas om till äldreboende. Men vid närmare eftertanke såg visst politikerna att den var för nedsliten. Så sista budet är, att den ska rivas!! Sorgligt.... Många minnen finns där för mig - både roliga och jobbiga pesonalmöten, många skratt och även tårar. Men, men - man kan ju inte leva i det förflutna - det mesta förändras med åren.... Men lite foton tog jag vid besöket - som lite minnesstöd   

"Fram"sidan och "bak"sidan in emot gården.

Köket, en anslagstavla, som inte längre har nå´n funktion och ett tömt förråd....

Lekhallen med lite rester kvar, ett alldeles tomt rum på "Solen" och rum på avdelningen "Rosen". Brandkåren har använt lokalerna för rökdykningsträning och därför täckt fönstrena i en del rum. När vi var där, kom dom och satte igång rökmaskinen, för ännu en träningsomgång. Och tiden får väl visa, om det en dag blir nå´t äldreboende där. Kanske kommer jag tillbaka till Solrosen en vacker dag   

På ett vis är det knasigt, att bloggen är "officiell". Jag tänker ju väldigt ofta på mina barn och barnbarn och undrar hur dom har det. Många tankar och funderingar blir det. Som jag egentligen skulle behöva "skriva av" mig. Men det vill jag inte - jag vill ju inte lämna ut dom så klart. Men både dom och andra skulle ju kunna få för sig, att jag inte bryr mig om dom. Men det gör jag verkligen - tänker på dom både natt och dag. Och det allra tråkigaste med min "sjukdomsbild" är - att jag inte orkar resa till dom, så som jag skulle vilja    Och alla tre familjerna rusar på mitt i livet och har så klart svårt att få tiden att räcka till alla vardagliga plikter. Jag minns ju själv hur det var, när det begav sig.... Så glöm inte det, att er mamma, svärmor, farmor och mormor har er i tankarna väldigt ofta    

Så var det då snart slut på 2012.... Och tankarna flyger (som vanligt) som fjärilar runt i skallen. Både tankar på helgen som har varit och tider längre bakåt....

Hade tänkt att jag skulle försöka återge den senaste vändan på sjuka huset. Det är ju en lite konstig situation egentligen. Plötsligt befinner man sig i ett rum med tre andra - helt främmande - människor. Det absolut enda vi har gemensamt är, att vi ska sova i samma rum!!

 Och att sova i samma rum, får man väl ändå betrakta som ganska intimt.... ?

Jag hejade naturligtvis och talade om vad jag heter och de andra tre gjorde samma sak. I sängen till vänster om mig låg en kvinna, som var ganska hemma med svordomar - om man säger så.... Jag svär ju själv emellanåt, så jag är inte så kräsen på dylika uttryck egentligen. Men denna människa förmedlade långa haranger med svordomar och inte en enda mening utan nå´t "fult" ord. Hon var åtta år yngre än jag (man kan ju inte låta bli att höra bl a läkarnas samtal med patienterna - vadå tystnadsplikt??)

Hon hade underbett (det kan hon ju inte rå för) och det såg ut som om hon hade glömt löständerna hemma. Hon hade halvlångt, grått, stripigt, fett hår. Allt emellanåt talade hon högt och tydligt i telefon med sin "särbo". Och berättade otaliga gånger hur hennes lilla hund hade blivit så chockad av, att matte helt plötsligt hade åkt ifrån henne. Hon (kvinnan alltså) hade fått en akut hjärtinfarkt hemma och dessutom hade hon diabetes och hade ett amputerat ben. Och läkarna funderade, om dom inte skulle bli tvugna, att amputera det andra benet oxå - eftersom hon hade sår som inte ville läka.

Jaa - stackars människa!!! Men nu skulle hon "jävlar inte ta en enda jävla, förbannade cigarett till". Hennes särbo var oxå upp och hälsade på några gånger. En lite underlig kuf, som såg ut som hennes son - i ålder. Han tittade inte nå´n i ögonen och en dag satt han och grät i kvinnans säng, för han tyckte så synd om hennes hund, som hade blivit chockad..... Det framkom oxå (från kvinnan själv) att hon var alkoholist - numera nykter....?

Tvärs över rummet låg en äldre dam, som oxå hade diabetes och ett kapat ben. Hon sa inte mycket alls, men log vänligt ibland och hade varma, bruna ögon. Vid ett samtal med ett biträde framkom det, att hon var från Kroatien. Stup i kvarten satt hon i sin rullstol med händerna i knät, med huvudet nerböjt och mumlade enformiga ramsor. Jag tror att hon bad, för några gånger hörde jag henne säga "Jesus". Och ibland tog hon upp något från knät och kysste det - antar att det var ett krusifix.....

I sängen bredvid henne låg - eller egentligen satt - det en riktigt gammal kvinna. Hon var riktigt liten och krum och satt HELA tiden lutad med pannan mot sängbordet - även hela den natten hon fanns kvar på "vårt" rum!! Hon blev sondmatad och det framkom, att hon hade KOL och vågade inte lägga sig ner, för då fick hon panik och trodde hon skulle kvävas.... När hon hade besök av sin son (??) satt hon likadant. Och då han skulle gå skrek hon "gå inte ifrån mig". När hon skulle flyttas från salen till ett annat rum, fick en av personalen gå bredvid, så tanten kunde hänga mot henne. Huvva.....

Efter henne kom sen en dam, som var 84 år gammal. Hon berättade att hon hade KOL - och hade fått den sjukdomen p g a att hennes numera avlidna make hade rökt fyra (4) paket cigaretter om dan - inomhus!! Själv hade hon aldrig tagit ett enda bloss. Hon hade oxå diabetes och hade ramlat ihop hemma i hallen - troligvis av lågt blodsocker eller möjligtvis blodtrycksfall. Hon hade legat i flera, flera timmar i bara nattsärken, innan en väninna till henne hade slagit larm. Hon hade bara 32 grader i temp, när hon kom in med ambulansen!! Dessutom hade hon slagit sig illa i huvet..... Så småningom kom det fram, att hon hade arbetat som förskolelärare i Stockholm, innan hon blev pensionär.....

Ja så var det då den här tanten - som kände sig väldigt FRISK i detta sällskap!! Och jag var väldigt förvånad över, att dom över huvud taget tog in mig. Och DESSUTOM höll mig kvar även under helgen!! Jag - som vid tidigare tillfällen - har bönat och bett för att få stanna kvar. Men ändå blivit hemmotad.....

Ja tänk vilka öden man kan möta på sjuka huset.... Vilka människor av skilda slag, som delar rum under några dagar och nätter!! Vad många eländiga, trasiga liv det kan rymmas bara på en sal på ett sjukhus..... 

Så blev det så jul i år oxå!! Världen gick inte under som en del trodde ;-) För min del började julen med, att Ida och Johanna kom och hämtade mig. Såå skönt att bara sitta där i baksätet och "hänga med"! TACK så jättemycket för det intiativet Johanna!!

Väl framme i Bennarby, stod minsann Ann-Louis och Eriks säng bäddad för mig!! Dom tänker då på allt!!  Såå omtänksamt!! Och alltid, när jag skulle ta mig upp eller ner för trappen, fanns där en hjälpande hand    

På söndan tog sig tanten faktiskt ut på en liten fotorunda i vintern. Mycket mer snö där än i Skinnsberg minsann!! Och nog bor dom vackert allt!! Det allra sista huset på vägen....

Ett häftigt - och på sitt sätt - vackert överhäng på huset - alldeles randigt!

Och på altantaket fanns roliga formationer!! Och en av traktorerna stod stilla med "grädd"klickar både här och där ;-) Det är allt tur att husbonden kan meka traktorer, när dom går sönder. En - av tre - måste ju alltid kunna gå igång, när snön ramlar ner. Annars kommer ingen av dom iväg till jobbet....

Hästarna går ute i sina vinterhagar och ser till att varje strå hö, som har serverats, går åt.... Och tänk vad mycket tid och energi det går åt till dessa kusar!! Dom är allt envisa och duktiga de tre Bennarbykvinnorna, som orkar mocka, släppa ut och in i stallet, utfodra med hö, vatten och diverse tillskott - till nio hästar (även om en just nu är bortlämnad för inridning).... Men det är deras livsstil....

Och - som sagt - visst ärdet vackert.....  

Och julaftonen kom och gick den oxå. Granen kläddes av hela familjen, och mycken go julmat blev det!! Och senare godis oxå.... Men tanten tänkte sig allt noga för och åt sig inte alltför törstig. En snaps tillsammans med Erik gick ju ändå ner, som traditionen kräver ;-)

Kalle Anka sågs av hela familjen - åtminstone ett litet tag.... Så småningom var det bara jag och Johanna vaken, resten snusade gott hi hi.... Och den lilla mörkhyade dockan, som stämpades OK i baken, fanns inte längre med i tomtens julverkstad :-( Såå småfånigt, att hitta på "rasism" i en så´n tecknad filmtradition....

Dax för klapparna sen - och dom var av nå´n underlig anledning nästan lika många som vanligt...  Men från mormor kom det inte många - däremot FICK mormor många!! Tanten går nog i barndom ;-)

På juldagen var vi bjudna till Ankie och Stefan!! Och där fanns oxå Dennis, Pontus och Jennifer - Stefans dotter. OCH Preben, Linnea, Unni och lilla Milou!!! Det var en överraskning!! Tyvärr var inte Majan med :-( Och tyvärr hade jag ju inte med lilla julklappskassen till Gävleborna heller - den stod kvar i Bennarby.....

Mycket god mat igen - så klart..... Och hemgjort godis!! Preben hade fått för sig, att han var 20 år igen, tror jag ;-) "Jag kan visst få benet bakom huvét - det har jag alltid kunnat".... Sorry sonen min - nu är du 38.... och allt går inte lika lätt, när man blir äldre..... Tanten var minsann vindögd av trötthet, när jag blev fraktad tillbaka till sängen i Bennarby....

Och på annandagen körde Erik och Ann-Louise hem mig till Skinnsberg igen. Och Erik var oxå så snäll och skottade fram min bil till på köpet  

Jag vill verkligen TACKA mina barn och barnbarn som fixade till det, så jag fick träffa er allihopa!!   (utom Maja då....)  

Så hamnade jag där till slut..... jag som har varit så stor i korken och berättat, att det var mer än fyra år sen jag var "intagen" sist..... I torsdax tyckte jag, att det var lite völ tung-andat. Ringde läkarstation och ville bara be om, att dom skulle lyssna lite på lungorna och hjärtat. Så jag eventuellt kunde får bekräftat, att det var dax, att stoppa i mig lite fler piller...                                         
   

"Ring 112" var sköterskans omedelbara uppmaning!! Naturligtvis tyckte jag, att det var väl ändå onödigt, "Om inte du ringer 112, så gör jag det" - "Jag ringer upp dig igen om en stund, så jag får veta, att du kommer iväg". Så jag var lydig och gjorde som hon sa. Och han som svarade på 112, frågade om än det ena och än det andra. Och sa sen, att tyvärr hade dom ingen ambulans ledig, men dom skulle se till, att det kom en sjuktransport = taxi "det går nog fortare än att vänta in ambulansen idag".

Ja jösses.... Fram med ryggan, packade i trosor, mediciner, min journalmapp, CD-spelare med bok. Det gick på gammal vana - inte för att jag TRODDE, att dom skulle hålla mig kvar - det fanns ju ingen anledning - utan bara för säkerhets skull - utifall att.... En läkare kom in till mig tämligen snabbt på akuten i Köping. Och hade jag varit 30 år yngre, så hade jag nog satt igång en storflört ;-) Han var perfekt skuren karl´n - vackra ögon med långa ögonfransar, perfekt klippt och ett alldeles lagom annsat helskägg ;-) ATT jag kunde tänka på så´nt, när jag låg där på en brits och knappt kunde prata mellan de xtra andetagen!!

Och han frågade och frågade - ville veta HELA min sjukdomshistoria - från A till Ö. Det tog ju sin rundliga tid minsann - han ruskade på huvét och höjde ögonbrynen allt emellanåt. Och jag flåsade på.... "Har du glömt, att berätta något mer du har varit med om?" Ja just ja - gallblåsan har opererats bort och - joo jag har ingen mjälte kvar - den råkade dom skära i vid en operation.... Sen skulle han rådgöra med sin chef och jag väntade på den obligatoriska Furixsprutan. Men han kom in sen och sa, att dom ville lägga in mig!!! Vafför då då???

Så helt plötsligt befann jag mig i en rullstol på väg upp på avdelning 1 !!! Okej då - över natten då.... Jag var helt övertygad om, att jag skulle åka hem på fredan igen, då jag hade blivit urvätskad. Men näääej - på ronden sa dom, att dom ville ha mig kvar över helgen!! Jag hade varit så pass "illa däran", att dom ville observera mig och vätska ut mig mera.... Så det var bara att tugga och svälja. Och börja ringa runt till alla och tala om, var jag befann mig - så inte folk skulle bli oroliga....

Tänkte på de gånger då jag har bönat, bett och gråtit, för att jag skulle få vara kvar lite längre på sjukan. Då jag varit så dålig, att jag visste, att jag inte skulle klara mig själv hemma. Och NU skulle jag vara kvar, fast jag orkade gå runt själv - utan "hjälpmedel" och kunde äta osv. Säger bara det - det kan verkligen bli olika bedömningar på olika ställen.

Fast idag fick jag lite av en förklaring av doktorerna. Om man samlar tillräckligt mycket vätska i kroppen, kan vätskan trycka upp hjärtat, så att ådrorna runt hjärtat kläms ihop!! Och DÅ är det tack och goodbye....

Ska försöka att dokumentera mer imorr´n.... Nu dax att sova i min EGEN säng!!! 

Jag ska väl börja med det roliga.    Det har ju kommit rätt mycket snö. Inte för att JAG tycket att DET är så roligt, men det är ju, som det är och inget att göra nå´t åt. Jag får väl lyckönska alla vintermänniskor!! Men jag TÅL bara inte kylan med isbjörnarna som kommer farande genom luften   som min dotter skrev på Fb

Men visst - det ÄR vackert ute!! På min balkong ser det ut, som om man kan vänta sig, att tomten ska komma farande.... Fast han undviker nog i och för sig mig, för jag är inte på snällhumör....

I fredax för en vecka sen, bestämde jag mig för att åka TÅG till Gävle i detta hemska vinterväder (efter Prebens förslag). Mitt yngsta barnbarn fyllde ju ett år!! Jag satt vid datorn säkert en timme och knappade för att få fram en bilett. Men det sket sig - jag chansade med ett lösenord, som jag inte kom ihåg. Så jag blev nobbad.... Ringde Preben och han fixade fram en biljett åt mig på fem minuter   

Så tog jag mig flåsande ner till Station och stod med ångest o väntade in tåget - som KOM!! Och dessutom i rätt tid!! Och resan gick ju bra. Framme i Gävle fick jag - under mer ångest -  först gå en bra bit, sen leta mig fram och ner för en snöig och hal trappa genom en tunnel och sen en uppförsbacke - där Preben väntade med bilen. Jag trodde att hjärtat skulle sprängas och att jag skulle rasa ihop i en hög!! Fy för den lede!!!

Jag åkte ju på fredagen, för jag hade läst på Fb att Maja skulle komma dit då (hon hade mammavecka) Sen fick jag höra, att hon inte skulle komma..... Nåja - hon skulle komma till kalaset på lördan i alla fall. Men hon kom inte då heller - hade feber sa hon. Så visst blev det en lite besviken farmor, som inte fick träffa storasystern    

Men Milou träffade jag ju!! Och som vanligt blev det ju en massa foton!! På enda barnbarnet, som inte protesterar - ännu...

Och visst blev det paket, som ettåringen fick lite hjälp med att öppna. Och du pappa - jag har hittat bruksanvisningen, så nu kan du få ihop lära-gå-vagnen!!  Och gå med den - klart det gick bra!! Pappis la i några uppslagsböcker för att få lite tyngd på den. Nästa paket var bara en klänning - helt ointressant.....

Ja lite käk måste man ha mellan varven och det är sååå kul, att äta själv - ser du att det är fullt där nere nu farmor?? Att dricka är ännu roligare - för jag kan gurgla, så det låter jättemycket!!

Sen blev det lördag och födelsedagsfirandet tog fart!! Jag fick en födelsedagsklänning på mig och t o m ett halsband!! Och flera paket!! Många paket!! Bl a en stor jättemjuk, vit Nalle, som jag tyckte var så go att gosa med. Köksbordet blev fullt med folk runt om!! Lite tårta fick jag oxå smaka, annars höll jag mig till majskrokar och mariekex.... Och jag fick sitta på pappas axlar och gosade med hans mjuka kortklippta hår.

När gästerna hade gått och det var sovdax, så kräktes jag JÄTTEmycket!! Så det slutade precis som en riktig vuxenfest kan göra ibland - hi hi hi  

På söndagen hade farmor tänkt sig hem till Skinnsberg igen. Då skulle ju Preben kunna skjudsa mig till tåget, hjälpa mig bära väskan och se till, att jag kom på rätt tåg. Svärdotra fixade bilett denna gång. Men så kom det gäster igen och vi glömde bort tiden. Åtta minuter innan tåget skulle avgå, kom vi ihåg!! Linnea försökte genast att avbestääla biljetten på datorn - men hann inte. Så det blev en ny biljettbokning till måndagen... Åhå-ja-ja  - ångest, ångest...   

På måndan åkte Preben till jobbet - JÄTTE-mycket att göra. Han hade varit ledig flera dagar och dessutom var det 20 grader minus. Så han var inte alls säker på, att han skulle hinna skjudsa mig till tåget. Linnea och Milou försvann till dagmamman för inskolning och där satt jag - med min ångest..... Jag ringde efter en taxi, som skulle komma kvart i tolv. Tanten var naturligtvis klar och stod ute och väntade. Men ingen taxi kom - ringde upp igen - jodå den "var på väg". Ångesten växte....    Klockan tolv kom den. Och visst hann jag. Gick till spår 2 S (södra), samma vända som när jag anlände - flås, flås - ångest, ångest.   Alldeles i onödan - men det brydde sig inte ångesten om, att jag sa.....

Jag kan lova, att det kändes väldigt SKÖNT, när jag äntligen var hemma - hemma hos mig....

Det är svårt att tänka, att jag faktiskt har rest runt halva jorden - ensam!! Och klarat flygplatserna i både Bankok och Kuala Lumpur!! Snorklat bland hajar, paddlat till en öde ö på Lankawi och paddlat forspaddling med mera. Men det var då det....

Och nu har det blivit matdax för tanten....       

Jag KAN inte sy längre!! Det GÅR inte. Det blir fel, fel, fel. Jag har försökt och försökt och försökt. Men det skiter sig. Jag började med att sy en gardin till rummet, som jag har haft i huvét rätt länge. Men det gick inte!! Efter en vecka var jag bara tvungen, att ge upp. Jag vek ihop skiten och la undan den. Sen började jag på en löpare. En rätt enkel sak - men det gick inte det heller. Jag har hållit på i två dagar och det blir bara snett och vint och ser för jäkligt ut. Har sprättat och sytt om i det oändliga. Den ligger fortfarande helt ofärdig på strykbrädan - känns olustigt att fortsätta....

Så idag tog jag mig i hampan och for iväg till Fagersta - bara för att bryta av mitt humör lite. Jag var in på ELON och bestämde mig för att köpa en ny tvättmaskin. Den jag har, tar ca tre och en halv timme för att komma igenom ett 40 graders program!! Vattnet tar sig in i maskinen väldigt sakta, "rår" liksom att inte spola ner tvättmedlet i maskinen ens. Jag får hälla på vatten själv i tvättmedelsfacket. Och de sista gångerna har jag märkt, att den centrifugerar väldigt dåligt. Tilloppet av vatten är kollat - inget fel. Utan det är nå´nstans inuti maskinen. Vore säkert lätt för en händig karl, att fixa felet. Men nu har jag ingen så´n ... Utan betalar istället 4 500 pengar för en ny maskin. Då är den hemkörd , installerad och gamla maskinen borta....

Sen tänkte jag tvätta bilen - maskintvätt - så här inför vintern. Tjejen i kassan tyckta att jag skulle ta det mest omfattande programmet - 295:- Okej tänkte jag - det lär väl dröja innan min lilla Pippi får bada igen.... "Och så varsågod - du får ett kilo godis på köpet!!!" Ja vad säger en gammal snaskolist? Inte nej tack i alla fall.... och jag som hade diskuterat med mig själv ganska ingående om impulsköp av onödiga kalorier. När jag var och fikade, var jag så duktig och tog en macka till teet och INGENTING av allt som låg där frestande i glasmontrarna.... Efteråt tänkte jag, att jag skulle ha givit den glada kassörskan en spark på smalbenen - lura mig på detta viset   Men - jag begriper ju - det är på mig det hänger, att säga nej..... suck....

Nu ska jag bryta av med höstens sista färger, som jag fotade, när jag var på väg hem från Gävle den 22 oktober. Det var så vackert i ett kör, så jag var nära dikeskörning - bara för att hinna se så mycket vackert som möjligt....

Men nu är det vackra borta, allt är grått och stämmer väl med mitt humör just nu.... Nog försöker jag se så´nt som är positivt, men jag lyckas inget vidare.... "Min" Anita menar, att det är en reaktion efter att utställningen blev klar. Ett tomrum som det tar tid att fylla med nya idéer och kreativitet. "Det får alla konstnärer dras med".... Ja inte vet jag. Men nog vet jag att det brukar lätta.... så småningom....

T ex satt jag igår och kollade på fotona av Milou från när jag var där nu sist! Och visst tittade lyckan fram till mig och smilbanden drogs uppåt på tanten!!

Vad GÖR du farmor med den där grejen du har framför dig? Menar du, att du tänker fota mig, utan att fråga ens.... Men dockan var rolig, när hen hoppade upp och ner....

Jodå visst KAN jag äta själv - även om mamma sticker emellan med en sked då och då.... Och sen blir jag en riktigt go och glad tjej!! Och så får jag ett päron från vår egna trädgård att gnaga på till mellanmål...

Sen får jag hjälpa mamma att hänga tvätten - jag sprider ut tvätten på golvet, så torkar den nog fortare.... Och min älsklingströja ska man ta på så här, eller hur? Men vad GÖR du nu igen farmor?? Jag tycker INTE om, när du tar av dig glasögonen - då ser du inte ut som min farmor längre....

Hörrö farmor, sätt påre brillerna!! Åååå va kul det är att dricka själv!! Även om jag håller på att drunkna på köpet - hi hi Tjohej, nu hamnade muggen på golvet - så vare me de...

   Så fick jag lite torra kläder på mig och sitter här och funderar över livet - tänk hur det kan va.... Farmor tänker visst åka hem snart.... och lämna mig.....

Javisst blir jag glad i magen av att se det det där smailet!! Ett lyckligt litet knytt, som kan busa och roa omgivningen och locka fram kärlek hos alla runt omkring. Och denna lilla fröken är mitt sjätte barnbarn - jag är oändligt rik!!! De andra är ju i princip vuxna nu - även Maja har växt om sin farmor nu!! Och hon är en fena på att teckna - såå in i bomben duktig!! Mest blir det hästar och hon skuggar fram djup, får rätt proportioner - kan stilisera och rita i Photoshop.... Där blir/är det en konstnär, om hon fortsätter, vilket jag hoppas att hon gör!!

Ja sen lite hälsorappaport - härom dagen fick jag ett gallstensanfall!! Visserligen har jag ingen gallblåsa kvar, men jag lovar, att det gör lika ont i gallvägarna, när dom krampar!! Jag åt ett äpple, som jag brukar göra flera gånger i veckan. Men denna dag gick det inte. Turligt nog har jag ju fått lite erfarenhet, så jag visste vad det var frågan om. Fort in med en Diklofenak, letade i mina medicin lådor efter en supp och jag hittade en enda!! Vetekudden i mikron och sen på magen, ner i sängen och väntade. Och jäklar vad ont det gjorde!! Ångrade att jag glömt ta med telefonen till sängen. Ambulans - himmel o pannkaka - HJÄLP!! Stönade högt för mig själv. Och jösses vad SKÖNT, när det släppte så småningom!!

Då brydde jag mig inte ett skit, om mitt blod hade blivit tunt som vatten av Diklofenaken - bara så härligt, när värken släppte!! Senare märkte jag ju, att blodet VAR tunnare. Jag råkade få in spetsen på sprätten i tumgreppet och det rann blod både högt och lågt. Men jag är verkligen glad för mitt "lilla" husapotek, så jag kan klara av en del själv utan sjuka huset!!

I torsdax var jag på den årliga besiktningen hos Dr G på läkarstation. Alla värden var i princip oförändrade sen förra året. Så det går inte uför med tanten i alla fall    Han tyckte däremot att mitt blodtryck var lite för lågt 120/80!! Och fast jag sa, att det är mitt "normal" tryck, så ville han sätta ut Furixen helt. "Normalt får man lite högre blodtryck med åldern". Och jag som trodde, att det var bra, att ha lågt blodtryck! Men jag tar då gärna ett piller mindre.... Och han menade, att jag har två andra meduxiner, som är blodtryckssänkande och urindrivande.

Så nu väntar jag bara på, att kreativiteten ska komma springande.... Men i stort är jag allt rätt nöjd med livet ändå