Inte kan jag väl påstå, att jag mår bra precis..... Men ändå har jag varit till läkarstation och tagit Pk-prov, besökt apoteket, röstat och handlat lite på ICA.... Utan att falla död ner   Det är ju så, att man orkar (nästan) alltid mer än man tror.... Begärde och fick kopia på journalerna på mina sista två besök på läkarstation! Men inte 17 var mina provsvar med, som Dr Mohammed ringde mig för att berätta!! Och inte heller hans sista ordination per telefon. Förhoppningsvis är det hon som kopierade, som missade det sista bladet.... Ringer imorr´n.....

Usikt från mitt sjukhusfönster. Första kvällen var det en så´n vacker solnedgång - jag låg och saknade min kamera. Några dagar senare kom jag på - jag kan ju fota med ajfånen!! Och även om det inte blev nå´t höjdarfoto, så var det vackert med molnformationerna. Även den runda byggnaden med sitt koppartak och vackra fönster tilltalade mig..... Och skorstenen med kyrktornet bredvid. Och när det hade regnat hela da´n, speglade sig alltihop i vattnet på det platta sjukhustaket....

Jag vill berätta lite mer om mina "kompisar" från sjukan. Förutom stockhomstanten och undertecknad, låg det även en finsk kvinna på vårt rum. Lite allmänt trevlig - ingen högljudd sort - även om hon själv hörde dåligt. Lite svårt att kommunicera då.... Sen var det en annan tant oxå, som efter vad jag förstår - bodde tillsammans med sina två vuxna söner. Ja dom störde ju inte mina hörselnerver i alla fall.....

I korridoren träffade jag på ännu en kvinna. Man kan väl säga, att hon gjorde ett visst intryck på mig. Hon var 59 år och hade opererat hjärtat i Uppsala. Och det var ju spännande att höra om hennes erfarenheter. Hennes operation hade gått otroligt bra!! Hon hade inte behövt få någon blodtransfusion alls och läkaren hade sagt, att hon hade klarat operationen väldigt bra. Denna kvinna hade så´na ögon, som många troende har - öppna och glada. Men så hade hon ju oxå haft Jesus med sig..... host.... Så den här kvinnan uppmanade mig verkligen, att ta chansen att opereras.

Några dagar senare kom vi att sitta vid samma bord vid kvällsfikat. Hon frågade, om det var så, att jag hade undvikit henne. "Ja lite grand kanske" Men hon menade, att jag verkligen skulle försöka öppna mitt hjärta för Jesus. "Han är med dig genom alla svårigheter och han hör bön..... Du ska veta, att jag kommer att be för dig...." osv. Men inte 17 kände jag nå´n Jesus i faggorna   Så hon ödslade allt pärlor för svinen..... Men tanken var ju god.....

Och en så´n här säng skulle jag inte ha nå´t emot att ha här hemma   

Imorr´n ska jag iväg till sjukhustandläkaren i Västerås!!! Snabba ryck!! Dom ska "sanera tänderna"   Jag ser inom mig en tandläkare i full säkerhetsdräkt, som sprutar nå´t starkt och giftigt bakteriedödande in i min mun - hua..... Det ska ju bli "intressant" att se hur det går till i verkligheten. Men allt tandsten ska väck och dom ska se efter, så jag inte har nå´n dold infektion, som kan spridas i blodbanorna och sen hamna i hjärtat. Man får väl vara glad, att dom gör allt dom kan för säkerheten.....

Så ringde jag upp hjärtmottagningen i Västerås idag, för att fråga hur lång tid det tar, innan jag blir kallad för kranskärlsröntgen på hjärtat. Passade oxå på, att meddela att jag gärna tar en återbudstid. Nu minns jag inte, om hon sa, att dom skulle skicka kallelsen, eller om jag skulle bli kallad i vecka 38. Men det visar sig.....

Ännu en kallelse - det är 20 år !!! sen jag gjorde min magsäcksoperation och dom vill träffa mig för uppföljning den 22 september på medicinmottagningen i Köping!!! Helt plötsligt öppnas alla sjukhusdörrar för tanten!!! Jag få väl sätta det på plus"kontot" även om det inte känns så..... Idag har jag mått mer än vanligt pestigt. Infernaliskt törstig och illamående - höll på att spy två gånger, när jag borstade tänderna   Och inte har jag kunnat förmå mig, att äta nå´t heller.... Ja, ja - jag vet, jag måste äta för att kroppen ska orka..... Så jag SKA försöka....

Vet inte om dom visste, att jag knäppte foton på dom - men det här är tre bilder av tre av mina fina, fina tjejer - på besök hos tanten       

Tänk så många tankar som kan fladdra i skallen!! Fast jag inte vill det..... Alla VET vi ju att vi SKA dö. Vi vet inte när och inte hur. Egentligen är det ju det enda säkra vi vet om livet.... "Det är livsfarligt att leva, för man kan ju dö". Och rimligtvis ska jag dö före mina barn och barnbarn.... förhoppningsvis.....

Jag intalar mig, att jag väljer livet nu, när jag har sagt ja till operation. Men jag VET ju, att det är en stor operation. Och att mitt liv kan avslutas där på operationsbordet..... eller i komplikationer som tillstöter. Känner mig så lessen, när jag tänker på ungarna och barnbarnen..... Även detta måste dom gå igenom förr eller senare.....

Men klarar jag operationen, så kan jag kanske leva i tio år till.... Kanske kan jag få lära känna Milou närmare och få leka och gosa med henne   Kanske kommer jag rent av att kunna paddla lite igen!! Hälsa på ungarna, plocka svamp, gå i skogen, ta promenader, köra bil.... Jag måste nog försöka tänka lite fatalistiskt - inpränta i skallen, att livet ÄR ett lotteri. Varför skulle inte jag kunna få vinna en storvinst.....

Tänkte mig oxå, att skriva ner lite om min vistelse på sjuka huset. Jag blev inskjudsad på ett fyrabäddsrum med tre andra tanter. Kände mig allt lite omtumlad, när jag klämde fram ett "hej" till mina rums"kompisar". Men så småningom pratade vi ju faktisk en del. En tant, 83 år, var så söt och go. Hon fick besök av barn och barnbarn allt som oftast. Och varje gång dom kom, blev hon så livfull, skrattade och pratade på. När dom hade gått, så slocknade hon och sov snart. Ingen mat alls ville hon ha. Innan jag skrevs ut, blev hon flyttad till IVA. Ja hann säga hej då till henne och höll hennes hand - hon orkade knappt öppna ögonlocken.....

En annan tant - bara 61 år!! höll låda för jämnan!! Hon berättade om hela sitt liv - hon hade varit med om stora trauman de sista åren. Hennes dotter hade blivit mördad - skjuten - för några år sedan. Sen hade hennes son hängt sig och nå´n annan oxå hade avlidit. Och sen hade dom haft inbrott hemma. Hon skrek och svor till nå´n advokat i telefonen. Maten var jätteäcklig och det var AJ med stora bokstäver, när dom tog prover på henne. Hon hade varit flygvärdinna i 27 år och varit gift med en stridspilot - talade stockholmska med överklassaccent..... Och hon medgav, att hon hade druckit "lite för mycket" de sista åren. Och det visste ju jag, innan hon själv sa nå´t. Ryckig, orolig och ständigt upp och ner i sängen, ut och rökte, sparade sobril för kommande behov. Henned f d man - piloten - hade rätt nyligen avlidit och hon hade fått en miljon testamenterade av honom + ett månatligt underhåll på 11.000 tills hon dog. Ja jösses vilka människor man kan råka på   

Fortsättning följer en annan dag....

Om man inte känner mig, skulle man kunna tro, att jag älskar läkarbesök och sjukhus. Tisdag den 20 kändes det som om jag hade en stor platsbrist för lungorna - tog några xtra Furix o tänkte - det blir nog bättre imorr´n. Men se det blev inte bättre - jag kunde omöjligt få ner så mycket luft som behövdes i lungorna. Till slut var jag nära panik och ringde 112!! 

Jag vet ju, att när jag åker in så där akut, brukar jag snabbt packa ryggan med det viktigaste. Det - försökte - jag göra denna gång oxå. Men hjärnan var nog överbelastad. Jag stoppade ner medicinlådan, ett par trosor och - en banan!! Sen var det stopp..... Tänk så man kan bära sig åt i en krissituation!!

Ambulansen kom verkligen snabbt!! Jag gick själv nerför trappen hemma. Och sen hade dom hittat på nå´t nytt - dom tog fram en tvåstegspall och ställde bredvid båren!! Där fick jag klättra upp och sätta mig på båren - utan nå´t handtag att hålla i!! Men iväg kom vi - kändes som låång väg till Köping. Tänkte det skulle bli som "vanligt" på akuten - Furix intravenöst och sen kissilera länge och mycket....

Men dom satte rätt snart på mig ett "sjukhusband" på handleden - förutom att dom gav mig intravenöst Furix!! Dom ville behålla mig ett tag..... Att dom skulle behålla mig en hel vecka, hade jag bara inte kunnat tänka mig!! Jag som bara hade ett par trosor och en banan med mig   Men himla bra, att man numera får använda mobilen på sjuka huset! Så det blev till att ringa hittan och dittan. Lotta åkte ner till mig med det nödvändigaste...... Tack Lotta för de!!

Så blev det prover, prover och ännu mer prover. Rör efter rör med blod tog dom från mig - det blev allt blåmärken både här och där. Men det gjorde ju inte mig nå´t. Ett ultraljud gjordes oxå på hjärtat. Då upptäckte dom, att det nu var en till klaff som läckte. Så var det Dr Amin som gick ronden på torsdan!! Och han sa som det var - jag hade blivit sämre i min hjärtsvikt. Även förmaksflimret har blivit sämre. Och tyvärr - det blir sämre och sämre vartefter..... Så sa han nå´t om operation. Jag har ju sagt blankt nej till operation tidigare - eftersom jag inte tror, att jag skulle klara det..... Men NU sa jag JATACK!!!

Tänker som så - det kan ju hända att jag lever i två år till.... Men vilket jäkla liv!! Jag har ju märkt, att jag orkar mindre och mindre. Och det skulle bara bli värre och värre. Mer och mer begränsad och mer och mer hjälp skulle jag behöva. NEEJ - det VILL jag INTE!! Då är det faktiskt bättre att ta chansen, att en operation blir lyckad och att jag kan leva ett skapligt liv - i kanske tio år till...... Och jag får stöd av både mina barn och mina vänner i mitt beslut!! Det känns bra   

Solnedgång från min balkong i Vätterbo

Så remiss för kranskärlsröntgen är skickad till Västerås - fick bekräftelse idag. Dom måste kolla att hjärtats egna kärl är okej. Plus att jag måste göra en "tandsanering" - dom måste kolla, att jag inte har några infektioner i munnen.  För dom bakterierna kan gå genom blodet ner till hjärtat och ställa till det..... "Om vi har tur, så kan du vara opererad före jul" sa Dr Amin. Men såå snabbt tror jag i och för sig inte, att hjulen rullar inom landstinget....

Men visst - jag kommer att ha dunderångest före operationen. Det VET jag. Och jag kommer att må pest och pyton efteråt - innan jag är rehabiliterad. Men det är ju övergående ändå. Om jag nu kommer så långt.... Egentligen tycker jag, att det är fantastiskt, att sjuka vården satsar så mycket på en snart 70-årig tant!! En så´n tur jag ändå har, som bor i Sverige!! Trots Reinfeldt och kompani.....

Och det kändes så bra, att Ankie, Ann-Louise och Ida kom och hälsade på mig i lördax   Tur hade vi oxå, att Dr Amin tog sig tid, att prata med dom. Berättade och förklarade. Misstänker att dom kommer säkert ihåg mer, vad han sa, än jag gör.....

Det känns som om jag har massor att skriva ner. Men det får nog räcka så här för närvarande....

Det här nätet fanns på min balkong igår - häftigt!!

Det måste ha varit den 31 juli, som branden började. Väster om Sala - Salabranden kallades den då. Efter att några gubbs hållit på med "markbearbetning". Sen tog branden sig ordentligt och gick västerut. Tror det var mer eller mindre panik både här och där. Det blev svårt att få nå´n riktigt samordnad brandbekämpning.

Och torrt som snus i markerna, varmt, varmt väder och så blåst till det. Det blev evakuering både här och där. På måndagen den 4 blåste röken in över Skinnsberg - det var minsann inte lång sikt - då började även den här tanten fatta hur stort det var!!!

Johanna kom åkande - hon hade handlat vätskeersättning, flaskor med vatten, frukt, barnkläder o leksaker för åtskilliga hundralappar. Detta lämnade hon på en uppsamlingsplats vid Vallby i Västerås kl 10. Det är Johanna med det stora hjärtat i ett nötskal..... Sen kom hon hit o hälsade på sin mormor, innan hon åkte tillbaks till Västerås, för att hjälpa till med ilastning av flera grejer, som sedan forslades till Ramnäs. Hela vägen härifrån hade det varit tjock rök. Den här operationen med att få ut grejer till brandmän och evakuerade tog fart på Facebook!! Det var olika - helt frivilliga - Facebookgrupper som samlade in, packade och fördelade.... 

Det talades om, att folk i Norberg skulle förbereda sig för evakuering!! Jösses Amalia!! Jag kan jämföra med alla stackars svältande barn med flugor i ögonen , som man ser på TV i olika sammanhang. Visst är det gräsligt att se, men 10 minuter senare är bilderna borta ur huvét. Men när jag såg tiggande trashankar till barn i Indien, fanns bilderna kvar länge, länge + en stor klump i magen. Likadant med denna brand - och nu satte oron in - detta var verklighet!!! Bara några mil härifrån!!! Här fanns en tant, som kollade varenda väderkarta, för att se vindriktningen..... Och på nyheterna berättades att branden "hoppade" flera kilometer!!

Jag började konkret tänka på, vad skulle jag ta med mig vid en evakuering?? Fotoalbum,  externa hårddisken, pärmar med papper, lite kläder - och medicinerna så klart. Sen pappas konst, mina tavlor - ja det blev en väldig massa grejer, som bara inte GÅR att ersätta..... Oron för Anita, som bor i Norberg.... Jag ringde henne så klart. En natt kom en väninna till henne och hämtade för övernattning. Senare kom hennes bror och hämtade henne.

Vattenbombningsplan kom från Italien och Frankrike, en massa helikoptrar släppte vatten över lågorna. Länsstyrelsen tog över organisationen och ledarskapet. Och alla dessa bilder och berättelser på Fb och nyheterna. Nog 17 blev man matad med information!! Ändå hände det tydligen, att folk fick fly hals över huvud!!

Efter ca en vecka hade man branden "under kontroll" Men man beräknar, att det kommer att dröja till i vinter, innan allt kommer att vara släckt. Och det är livsfarligt att vistas i skogen där. Trädens rötter kan ha brunnit och då kan träden falla när som helst utan förvarning. Och det har bildats "glödhål", som inte syns ovan mark, där man kan kan kliva ner sig och bränna sig illa. Men av de människor som varit evakuerade - ca 1000 pers - har de flesta fått återvända hem nu. Ja - utom dom som inte har nå´t hem längre förstås....

I söndax - den 9 augusti - kom både Ida och Johanna och hälsade på igen. Dom hade varit i Heby och sorterat grejer och sen lämnat dem i Ramnäs. Och då var det ju bara några mil hit. Och det var roligt att träffa dom så klart!! Många skämt och skratt!! Och lite speciellt att se Ida, som har blommat upp ordentligt!!! Gjort slingor i håret, handlat en massa kläder och höjt sin glädjenivå åtskilligt!! Och jag gläds med henne förstås!!

Javisst har jag mycket att vara tacksam för!! Även om kroppen prövar mitt tålamod gång på gång. Igår kväll ringde T - vi hade ett låångt samtal. Lite konstigt med den tjejen - man kan tala om världens alla eländen - men sen kommer ett befriande skratt, som löser upp skiten!! Det är verkligen en tjej med mycket hjärna och stort hjärta.....

Idag har H varit hem hit och tagit upp mitt önskemål om ett larm. Ca 260:- för installation och sen 100:- per månad. Sen skulle hon skicka hit en arbetsteraputt, för att kolla in vad jag behöver för "bostadsanpassning". Så har jag pratat med E (en gammal"kändis" från Kungsör) på medicinkliniken i Köping. Hon skulle undersöka vad som behövs, för att jag ska kunna flytta över mitt behov av vård för mitt hjärta till Köping. Och jag har ringt Tom, som kommer hit på söndag och fixar bort sladden till datan + återupptar bildandet av min hemsida. Kort sagt - tanten är igång igen   

Fast så mycket sömnad har det minsann inte blivit i sommar.... Spishandduk o grytlappar till Dennis och en vetekudde..... Så det är väl snart dax, att sätta igång igen....

Och så här ser ena änden av min balkong ut nu!! Bara att vänta på, att hösten kommer och rödfärgar den väggen   

Om jag börjar med det som hänt sist - först. Jag fick ju ner svullnaden i benen tidigare. Varje kväll i en veckas tid, lindade jag fötterna och benen - hårt - med elastisk binda. Och dubblade även dosen med Furix. Så den svullnaden gick ner!! Men så småningom blev buken större och hård. Och det blev tungt att andas. Vatten, vatten, vatten.... Efter hejarop på Fb, ringde jag snällt läkarstation och fick komma till en Dr Mohammed. Jag hade med mig min "snabbjournal" (där jag kortfattat skrivit in sjukhändelser av vikt) och den började karl´n skriva av!!! Allt som står där, finns ju utförligt i den riktiga journalen.....

Sen kände han på magen och konstaterade, att jag var öm på höger sida (levern) "ja där går ju nedersta delen på magsäcken o ut i tolvfingertarmen - jag skriver ut Omeprasol, så får du äta dom i en vecka" Jag förstod ju, att den doktorn var körd, så jag tog i hand artigt och sammanbitet. Så tog dom en massa rör med blod, innan jag stegade ut.

Dagen efter ringde han - stressad - å sa att snabbsänkan var förhöjd, BNP låg på 3625, sköldkörtelprovet u a, njurvärdet var bra, leverprovet förhöjt, salterna låg bra. Så lyckades jag avbryta honom - jag hade ju ändå inget att förlora. "Jag har VÄTSKA i levern - jag VET att det är så. Jag har ingen magkatarr". Det lilla utbrottet, förvånade nog både mig och honom. Han sa, att han skulle ringa upp en kiurg "jag BEHÖVER inget utlåtande från nå´n kirurg"!!! Då ändrade han sig snabbt och skulle ringa upp en kardiolog istället och sen återkomma till mig.

Och när han återkom, ville han, att jag skulle dubbla dosen med Losartan + dubbla dosen med Emconcor!!! Då gav jag upp och sa tack och adjö. Dubbla dosen av TVÅ mediciner samtidigt - det GÖR man bara inte. Hur ska man då veta vilken medicin som hade effekt eller inte har effekt. Dessutom HAR jag redan lågt blodtryck och dessa mediciner sänker blodtrycket.

Efter detta kände jag mig rejält förbannad och lessen och uppgiven. Att det ska vara så förbannat svårt, att få den hjälp man behöver   Imorrón ska dom ringa från sjukan i Köping. (på min begäran) Jag vill försöka bli överflyttad dit med mina hjärtbesvär. Sen ska en kvinna från äldreomsorgen komma hit imorr´n (oxå på min begäran), för att informera om larm (som jag bestämt mig för att beställa) sen ska hon kolla igenom - jag har tänkt mig, att jag behöver ett stadigt handtag vid badkaret t ex..... Så ska jag försöka sätta igång och cykla lite på motionscykeln. Kanske kan jag få upp konditionen lite. Och det skulle säkert gynna hjärtat oxå. Nu har jag legat i sängen i princip två dagar och deppat. Men nu JÄVLAR ska jag igång igen!!! Det gäller ju att LEVA så länge man lever......

Ett stort TACK till alla ni runt omkring mig, som har legat på mig, peppat mig och fått mig vidare!!  Efter ett långt och värmande samtal från en go vän, är det nu dax för sängen. Imorr´n kommer det en annan dag!!!

Jaa - jag tror jag har hittat mina rötter   Många rötter, trassliga rötter, gamla rötter, vackra rötter.....

Ja det blev en riktig rotpromenad, när jag var ut för nå´n vecka sen ,för att ta ny mossa till mitt älvlandskap!! Tidigare hade jag ju ett inlägg om stammisar, men nu blev det ett steg närmare underjorden.....

Inte blir det precis några långpromenader i skogen - även om jag flåsar som efter en språngmarsch.... Men emellanåt MÅSTE jag bara ut och kolla i naturen!! Jag blir emellanåt så förb...at less på att sitta inne. Blir totalt lustlös och kommer mig inte för, att sätta igång med nå´nting. Riktig tråktant    Å sola ho skiner å skiner da efter da. Och det är medelhavsvärme, så man knappt tror det är sant!! En behöver ju inte några kläder längre   

Det blev lite vackerfoton oxå på min skogsdag

Vad det är för röda bär på den här busken har jag inte en aning om - men nog är det vackert med lite rött i spenaten. Så hälsade jag på herr skalbagge i sin blanka, svarta kostym.....

Om jag talar om, att Skinnsberg ligger på andra sidan sjön, så finns det kanske någon, som känner igen sig.....

Invid den stora, vackra stenen lyckades jag ta mig ner för att plaska med fötterna i vattnet och svalka dom lite. Allra mest hade jag lust, att stjälpa mig hel och hållen ut i vattnet. Men det går ju inte för sig - nå´n anständighet lär väl gamtanten iaktta. Och detta är ju ett välbesökt ställe. För att inte tala om, att jag måste ju kunna ta mig upp så småningom oxå   

Ja det blev en rysligt varm sommar i år - vet inte om jag upplevt nå´n så´n värme förr. Och ändå såg det ju lite dystert ut med regn och regn i juni. Öster om Ramnäs pågår det en stor skogsbrand som brunnit i några dagar nu. Försvaret vattenbombar med fyra helikoptrar bl a. Igår blåste röken ända till både Nylunda och Bennarby. Och i förmiddax hade väl vinden vänt, för då kom den in över Skinnsberg. Jag var ut en liiten stund på balkongen och hann dra på mig huvudvärk av röklukten. Lite svårt att förstå hur brandmännen står ut. Men man får ju verkligen vara glad att dom finns.....

Men nu önskar jag att inspirationen ramlar över mig snart, så jag kommer igång att sy.... Då borde livet bli lite mer meningsfullt   

Tänk att man kan göra absolut ingenting under en hel dag!!! Jag har setat och lyssnat på "Rövardotter" av Jackie Ferm. (Svartenbrands dotter) Är inte färdig med den ännu - kände att jag måste ta en paus. Verkligen en bok jag kan rekommendera!! (tack för tipset Ankie!!)  Lite obegripligt hur en unge kan vara utsatt för så mycket - och ändå överleva. Även obegripligt att inte socialen ingrep tidigare och att dom till slut omhändertog ungarna på ett så oproffsigt sätt.... Man kan bli mörkrädd för mindre....

Fick ett foto av lilla Milou på Facebook idag!! Med texten "farmorsklänning"..... På min födelsedag skickade jag nämnligen en liten tjejig klänning till henne och hoppades att hon skulle kunna ha den. Hade tänkt att sy en till likadan men i andra färger till henne, men jag gav upp det. Är inte övertygad om, att så´na klänningar går hem.....

Hon är ju så himla söt och go lilla Milou - drygt 2,5 år numera.   Men nå´t konstigt hände  mig, när jag såg fotot - jag fick så´n jäkla ångest!!! Antar att det är, för att jag på grund av sjukdom och skit, missar även detta barnbarns uppväxt - liksom jag gjort med Majas. Jag kan längta så det värker..... Och tiden går så fort....

Att det har varit riktigt ordentligt sommarväder, kan ju ingen ha missat. Det har varit så varmt, att inte ens jag har kunnat sitta på balkongen annat än korta stunder. Till slut lessnade jag och åkte till sjön, (den 23 juli) fast jag inte visste hur det skulle gå. Men dit kom jag   Ljuvligt skönt!!! Tanten badade t o m!! Men mina fötter såg ju helt vanskapta ut!! Tog t o m ett foto på den ena.... och satte sen in på Fb tillsammans med vackerfoton. Och den ena efter den andra "beordrade" mig, att söka läkarvård....  

  Ja foten såg ju onekligen lite grotesk ut. Men svullnaden hade ju kommit undan för undan, så jag tyckte väl inte att det var så farligt. Men foglig som jag är, ringde jag nästa morron till Läkarstationen och fick en tid kl 13 till nå´n Dr Johan. På läkarstation blev dom lite förskräckta och jag fick två sprutor Furix. Och sen blev båda fötterna och underbenen lindade med elastisk binda!! Dom bekräftade att fötterna kunde spricka upp i sår, som skulle kunna bli väldigt svårläkta. Precis som T hade sagt mig på Fb..... Sen fick jag en tid till nästa dag oxå, då jag fick Furix i spruta igen + att doktorn ordinerade mig 2 + 2 Furix per dag - alltså dubblerade dosen.....

Så en del av min födelsedag tillbringade jag alltså på Läkarstationen!! Rätt typiskt den här tanten   Men nästa morron var fötterna så tunna, som dom inte har varit sen i vintras tror jag!! Och där den mest svullna bulan har varit, är nu en tom, skrynklig "påse". Så på kvällen hårdlindar jag nu mina ben och dom känns så lätta, så lätta på morron. Sen vägrar jag ha på mig de där varma lindorna dagtid..... Efter allt lindande har jag fått en hel del små blåmärken här och där. Men det är ju skit samma - bena duger att gå på i alla fall  

När jag ändå hade kontakt med en rätt social läkare, frågade jag en del. Bl a om lungblåsorna, som jag fick proppar i förut, återhämtar sig eller ej?? Det gör dom inte - dom är för alltid förstörda..... Så frågade jag, vad som kan hända, om jag tar ut mig fysiskt till max?? Då det känns som om hjärtat ska sprängas. "Du faller ihop, precis som alla andra som tar ut sig till max". Så hjärtat brister alltså inte - å det var skönt att höra   

När jag ändå är inne på min skröpliga kropp, kan jag konstatera, att det är nå´t knepigt med min hals. Då och då får jag så himla ont i halsen och blir alldeles röd. Och då tänker jag - nu är det kokta fläsket stekt - dax för en rejäl förkylning!! Dax att bunkra Fishermans friend..... Men det går över varje gång efter några dagar - och det är jag ju tacksam för så klart!! Fast lite konstigt är det ju.....

Sen har jag ju mina funderingar - var går gränsen - när jag inte har nå´t utbyte av livet längre..... Okej - jag kan sköta mig själv ännu. Jag kan åka ut på små utflykter med Pippi, jag kan sy och jag kan lyssna på böcker. Jag kan dela barns och barnbarns upplevelser lite grand   Även om det inte alls blir i den omfattning jag skulle vilja..... Fan - om jag ändå inte blev så förbaskat trött av allting!!! När jag blir tillräckligt trött, kan jag liksom inte uppskatta de goa människor (barn, barnbarn, vänner) jag har omkring mig ens. Det är så förb....t frustrerande, att inte orka leka med Milou ens - som jag så gärna skulle vilja.....

Dax för sinnesrobönen igen tror jag.....

Det finns mycket att kratta ner - nu när jag skriver så sällan..... T ex om ajfånen, Ip-telefoni, trådlöst fibernät, Wifi och allt vad det heter. Jag har haft en lång och omfattande kommunikation med Kundtjänst på Telia. Teleteknikern (en ung man som såg ut som tonåring) ingav mig inte särskilt stort förtroende. Det "fattades" ett nätverkskort i paketet, som kom skickat till mig - sa han. Så efter att ha grejat en del o provat med en gammal telefonsladd, som jag hade liggande(!!) fick han till slut igång telefonen i alla fall!! Hurra!! Sen tänkte ha dra. Men den här tanten ger sig inte. Han fick väl absolut fixa, så datan går in på fiber - Wifi - så jag kunde ladda hem ljudböcker. Det var ju det som var vitsen med den här cirkusen.

Så han gnuggade sina geniknölar och var till slut ut till bilen och hämtade kabel. Sen kopplade han helt sonika en kabel som nu ligger tvärs över hallen och in till datan!! Sen uppmanade han mig, att köpa ett nätverkskort och installera det. Tack och ajö..... Jag hör säkert till en av hans besvärliga kunder. Men Telia tycker jag är ännu besvärligare. Dom lovade runt, men höll tunt....

Sen kom min goa bror Hans och hälsade på i söndax!!! Han hjälpte mig att beställa ett nätverkskort på nätet!! Så nu är det bara att vänta på det. Sen kanske Hans kan instruera mig per telefon, så det blir rätt...... Över mailen har jag blivit lovad 500:- avdrag på nästa faktura från Telia. Sen som en liten bonus, skulle jag få 200:- i en samtalspott.... Men - skulle det inte vara gratis att ringa med detta arrangemang?? Bara en månadsavgift..... Ja, ja....

Som sagt så kom bror o hälsade på. Det var så roligt, att träffa honom. Och visst hade vi en hel del att prata om. Vi har ju vår barndom gemensam. Och åldern till det. Det är minsann inte ofta vi ses. Han såg så ungdomlig ut - trots att hans hår blivit vitt   Han hade sin söta hund Sigge med sig också. Det var faktiskt också befriande, att han sa som det var sen : att han längtade hem. Det har ju jag all förståelse för - det är jobbigt, att vara borta. När han ringde idag, berättade han, att han i princip sovit hela gårdagen. Och det känns ju också igen av den här tanten.....

Igår var jag iväg och tog PK prov. Den vanliga labsköterskan var tillbaka - skönt. Hon fick blod på första försöket. Så var jag in på Runes och köpte de dyraste skor jag nå´nsin inhandlat!! 899:- för ett par Ecco-sandaler!! Exakt likadana som jag redan har! Det var därför jag ville ha ett par likadana, eftersom jag vet hur bra dom är. Så nu blir det inga mer sandaler i denna livstid för den här tanten!!

Eftersom solen står som spön i backen och det är riktigt sommarvarmt, ville jag igår kolla in ett ställe där jag vet, att jag kan köra bil ända ner. Inget trevligt ställe egentligen - ett nödställe   om man säger så..... Men vatten fanns det och jag gick ut en bit med sandaler på, eftersom det var stenigt. Och jag låg på min solmadrass ett tag - gick runt och fotade lite. Men jag hade inte ro, att vara kvar särskilt länge.....

Så lite blomster från Annsans trädgård

I fredax var jag hem till Annsan och vi satt i trädgården och fikade: Hennes gamla mamma var ännu kvar hos henne. Sen visade Annsan mig, hur jag skulle ta mig till en tjärn för eventuella kommande bad i relativ avskildhet. Ett ljuvligt ställe med sandstrand!! Tyvärr liite långt att gå - men med rullatorn så.....

Där var det massor med små Blåvingefjärilar!!! Måånga.... Och rätt svåra att fånga på bild, eftersom dom dansade runt nästan hela tiden.... Men såå många har jag aldrig sett förut - hundratals!!!

För övrigt mår jag inte särskilt bra fysiskt. Och det påverkar det psykiska välbefinnandet också så klart. Under en tid har jag svullnat om underbenen och fötterna. Fötterna ser ut som välgräddade vetebullar. Och vänsterfoten har ändrat lite färg - mörknat lite liksom. Men det är absolut inte så illa, att jag behöver träffa nå´n läkare!! Eva på labbet igår tyckte jag skulle gå in på apoteket och fråga efter stödstrumor - usch   Men jag gjorde som hon sa. Och dom hade många olika kvaliteer och sorter. Så mätte dom mina ben. Sen ruskade han på huvét - tyvärr, så stora strumpor fanns inte...... suck..... Det är inte lätt att vara vanskapt...... Sovandet har blivit lite rubbat - vaknar tidigt på mornarna!! Och jag försöker och försöker somna om - ibland lyckas det. Men visst - jag somnar som klubbad på kvällen   

Ätandet har även det spårat ur. Inte för att jag äter såå mycket bakverk och glass precis. Men det blir väldigt sällan riktig mat. Och ingen ordning på tider precis. Lite te och mackor, när andan faller på, varierat med smörgåsrån och hårdbröd mackor och lite frukt. Kanske kan det bli nå´n ordning , när sommaren går mot sitt slut. Helt klart mår inte kroppen bra av den oordning jag har nu i alla fall.... Och det påverkar orken negativt tror jag....

Sytt har jag gjort minimalt. Ett köksförkläde med tillhörande handduk och grytlappar till Harry, som har hjälpt mig med så mycket i lägenheten. Det var han som fixade köket åt mig, satte upp torkställningen, satte upp TV:n och draperiskenan i rummet. Dessutom slet han med björken till balkongen!! Ja han är verkligen värd ett stort tack!!

Sen har jag sytt en tavla sen sist - inte särskilt nöjd med den..... Den yttre rymden har säkert alla hört talas om. Men den här heter "Den inre rymden".... vad nu den kan innehålla