Jag bara måste skriva av mig. Har varit i nå´n sorts undergångskänsla ända sen Dr Amin ringde mig vid 5-tiden idag. Frågan är ju alltså, OM jag kommer att få min hjärtoperation..... Men före det studsade jag upp kl 9 och ringde Akkis. Lyckades till slut tala in ett meddelande och dom ringde upp mig strax efter 10. Sköterskan svarade, att min remiss hade kommit från Dr Amin. Och imorrón skulle dom ta upp mitt fall på ronden!!! Så skulle jag få ett skriftligt svar i nästa vecka......

Så ringde alltså Dr Amin från Köping. Han frågode om mina stroke, när jag hade haft dom och vilka symtom jag hade haft. Om jag hade gjort något ultraljud på halspulsådrorna efter det - vilket jag har gjort - utan anmäkning. Sen lät han väldigt tveksam - jag hade ju sänkt lungkapacitet vid spriometrin. SÅ JAG KANSKE INTE SKULLE FÅ NÅ´N OPERATION!!!! Det berodde inte på dålig kondition, KOL, astma eller lungembolin, sa han.  På torsdag skulle han diskutera mitt fall med andra läkare i Västerås..... Och jag skulle få besked efter det......

Nå´nstans har jag ju faktiskt TROTT på, att det SKULLE bli en operation. Så jag skulle kunna börja LEVA igen - åka och hälsa på barn och barnbarn - lära känna Milou,   gå ut i skogen, gå på konserter, gå på marknader, loppisar, utställningar, affärer och inte minst - kunna orka fara till sjön nästa sommar. Det är ju därför jag har stått ut med alla jäkla undersökningar den här hösten. Åkt som en jojo mellan Skbg och Västerås. Och dragit ut tänder (som jag hade kunnat ha kvar i många år till), eftersom det var ett krav för operationen.

Efter samtalet med doktorn, kröp ångesten upp i halsen och blev bara värre och värre. Till slut tog jag faktiskt några Stesolid. Men tankarna och känslorna snurrade. Försökte avleda med TV..... Känns just nu, som om jag bara skulle vilja ge upp - vad fan är det för idé, att tro att livet ska bli bättre   Kanske är det meningen, att jag ska dö långsamt, och till slut bli sittande och behöva hjälp med ALLT..... ett icke-liv. På ett vis skulle jag vilja prata med nå´n. Men å andra sidan vill jag gå under jorden och inte prata med en enda människa. Om jag åtminstone kunde gråta.... Försöker prata förnuft med mig själv - jag HAR ju faktiskt inte fått ett slutgiltigt beslut ännu. KANSKE kommer dom fram till, att lägga mig under kniven i alla fall.... Men känslorna tror nog inte riktigt på det. Nå´n gång ska du väl få så du tiger Stina Stjernström - mycket skit har jag mött i livet - det är väl bara att fortsätta försöka få ner mig i skorna ordentligt....

Nääe, jag vill INTE bli en bitter och grinig gammal kärring..... Kanske känns det bättre imorr´n....

Jag hoppas verkligen, att det inte blir fler läkarbesök nu - före operationen.... I förrgår var jag till Köping och träffade Dr Amin. Men först ett EKG - det är nog snart en ingångsbiljett för den här tanten   Gick med min rullator en lååång korridor med doktoren bredvid, som försökte gå så sakta han kunde. "Ta det lugnt, ta det lugnt"...... och såg väldigt medkännande ut. Jag har märkt, att när jag är stressad, blir det ännu svårare att andas.

Ja - för att försöka att inte brodera mera, så kom han att tänka på - att blev jag så flåsig, så kanske jag hade KOL!!! Och han hittade inte resultatet av min förra spirometri. Så han skrev - och ringde till Västerås. Och i taxin på väg hem, ringde dom därifrån och gav mig en tid till idag!!! Suck   Men Dr Amin lovade skicka remissen till Uppsala omedelbart och skriva i den, att jag vill opereras så fort som möjligt. Äntligen i mål!!!..... nästan....

Och det blev alltså en resa till Västerås i arla morgonstund för tanten. Och jag fick sitta i en "telefonkiosk" och andas in och andas ut - sakta och fort (i ett munstycke) Sen ut ur kiosken och fortsätta andas in och ut. Sen var hon bort till läkaren, som tittade på resultatet. Tydligen hade jag lite för liten lungvolym.... Så fick jag andas in typ Brikanyl i en inhalator, för att se om luftrören kunde vidga sig (för att utesluta astma)

Sen fick jag sitta ner i väntrummet en stund. Och jag började skaka hel och hållen - först i händerna, sen i hela kroppen!! Hon hämtade in mig och jag fick göra nya blåsningar. Så skakade jag så mycket, så hon gick och talade med läkaren igen. Och han ville, att jag skulle ligga och vila ett tag. Fy 17 vad läskigt det var!! Hjärtat rusade oavbrutet i 300 knyck - kändes som det skulle sprängas. Jag frågade till slut, om inte en läkare kunde komma o lyssna på hjärtat. Det blev ett EKG igen, blodtrycksmätning m m. Doktoren kom och lugnade mig - inte nå´t farligt - skulle snart gå över. Och han gav mig infon, att nå´n KOL hade jag inte   Inte astma heller.... Efter en och en halv timme lugnade hjärtat och skakningarna ner sig. Men det var en riktigt läskig upplevelse.....

Så nu är jag näästan i mål - bara att vänta på, att Akkis i Uppsala ska höra av sig......  Jag är så urless på alla förbannade läkarbesök - känns som livet bara bestått av min sjuka kropp, läkarbesök, prover och taxiresor..... Nu har jag i alla fall fått högkostnadsskydd för både läkarbesök, mediciner och sjukresor. Men drygt 5000 pengar har det kostat mig. Naturligtvis är jag tacksam för, att det FINNS högkostnadsskydd!! Tänk om jag skulle ha betalat allt detta ur egen kassa - det hade ju bara inte gått. I Amerika eller Afrika hade jag väl bara fått lägga mig ner och självdö..... Eller om jag hade levat för 100 år sen....

Apropå 100 år sen - ännu har jag inte "hunnit" göra rent min nygamla maskin. Men visst är hon vacker - vilka dekorationer och smyckningar dom la ner på en trampmaskin förr!!

T o m vid hjulet fanns det dekoration målad!! Och sidstycket på själva maskinen är i dekorerat "silver" - ävenså en öppningslucka på baksidan!! Nog kan jag undra - hur fanns det tid och ekonomiskt utrymme, att dekorera och försköna en symaskin då ??

Men rengjord i spolhuset har hon blivit och fått olja både här och där. Allt det här luddet och trådarna fanns i spolhuset - gammalt och legat länge, antar jag..... Det fanns tre stycken xtra spolar till i en låda. Om jag bara får tag i en ny rem, så kan jag nog få igång henne - hoppas jag. Inte för att hon skulle få bli min huvudsymaskin förstås - men det vore kul... 

Nu ska jag välan äntligen komma till skott och dokumentera några hemska dagar på tandkirurgen i Västerås...... Den 22 september kl 16.45 ringde tandis och frågade, om jag skulle kunna komma in följande dag på morgonen..... (för att göra tandoperationen) Men hon ville ha snabbt svar, eftersom hon slutade kl 17 och dessförinnan oxå måste ringa återbud till en annan patient. Dessutom måste jag ha någon med mig - hon ville inte, att jag skulle åka den vanliga sjuktransporten. Jag ringde snabbt upp Annssan - som sen ringde tillbaka till mig, när hon ordnat ledigt. Redan innan hon ringt, hann tandis ringa upp två gånger!!

Så den 23 kl 5.45 ringde väckarklockan..... bara det var hemskt   Till saken hör, att jag måste ha ett färskt PK-prov taget samma morron. På hjärtmottagningen visste jag ju, att dom hade en apparat, som visade resultatet väldigt snabbt. Men den var "upptagen".... Alltså vidare till akutlabbet. Efter det väntan - vi fikade och åt medhavd frukost och jag tog en tia Stesolid (på uppmaning av tandis).

Sen upp till käkkirurgen och tandis sa, att tyvärr kunde dom inte genomföra operationen, eftersom mitt PK var 3,1 och det måste vara under 3..... Tanten kunde inte hejda gråten. - tårarna rann och Annsan tröstade   Förra gången grät jag för beskedet ATT dom måste dra ut tänder. Nu grät jag, för att dom INTE kunde dra ut dom!! Här hade jag laddat för att eländet skulle komma ur världen och så funkade det inte!!!   När jag lugnat mig, gjorde dom sen  tandavtryck. Dom stoppade nå´n sorts ljusblå specialgips i en form, sen fick jag bita med den i munnen ett tag, innan dom tog ut den. Den skulle skickas till en tandtekniker, som skulle tillverka nya bissingar åt mig.

Ja det var den dagen det.....

Den 1 november var det dax för nästa omgång. Annsan fixade ledigt igen och sen var det upprepning. Men - denna gång låg PK värdet under 3!! Så vi förflyttade oss in till operationsavdelningen. Snacka om att vara nervös - spänd som en fiolsträng. Så fick jag nå´t i en liten mugg att svälja - det var väl lite tillägg till Stesoliden. Dom satte en nypa på ett finger, så dom kunde se hur mycket syre jag fick i mig och hur pulsen låg. Annsan höll mig i handen och sa åt mig "andas nu Stina" - "ta ett djupt andetag ända ner i magen nu Stina". Jag var nog mer eller mindre borta, men jag hörde ju, vad dom sa.

Efteråt fick jag se tänderna, när jag frågade. Bläää.... Annsan brättade sen, att en av tänderna hade hon hållit på med i 40 minuter, innan hon fick ut den!! Just den tanden hade jag plöjt ner årskilliga tusenlappar i och till slut satte tandis  här i Skbg en krona på den - för dyra pengar. Sen dess har den hållit sig hel och bra..... tills nu då..... Så fick jag förhållningorder - tandis hade ju sytt ihop tandköttet med små stygn. Jag skulle inte borsta tänderna samma kväll. Och jag fick en flaska med nå´t bakteriedödande, som jag skulle skölja munnen med varje kväll. Jag skull oxå se till att ta smärtstillande regelbundet. Tur att jag har mina dunderpiller......

Och Annsan då - hon är den perfekta vännen, att ha med på så´na här "äventyr". Lugn och trygg - inte rädd för fan själv. Hon är verkligen en äkta pärla - en så´n vän har jag aldrig tidigare haft.....

Efter någon dag svällde jag upp på högersidan. Jag såg ut som om jag hade påssjuka, alternativt blivit misshandlad. Och "misshandlad" hade jag ju i och för sig blivit..... Sen var ju det där med ätandet. Det blev soppa, potatismos, te och smörgåskex. Men jag var inte  alls sugen på att äta nå´t heller. Så jag tappade allt några kilon - utan att det gjorde ont   Fast jag tror allt, att jag kommer att ta igen det ganska snart - tyvärr.....

Efter två veckor var jag tillbaka på käkkirurgen och hon tog bort stygnen. Men inte alla, för det hade inte läkt helt. Efter ytterligare två veckor var jag dit ännu en gång och hon tog resterande stygn. Plus att hon provade in mina "nya" tänder. Och dom såg då inte mycket ut för världen!! Dessutom skulle en "krok" sitta runt en tand innanför - en tand som jag påtalade från början, att den inte var okej. Jag har en ficka bakom den, där det brukar kunna göra ont emellanåt.

Hon informerade mig om, att om det gjorde ont av dom nya, så skulle jag ta ut dom. För det kunde lätt bli sår. som blev svårläkta. Jag fick lära mig, att ta ut dom och sätta in dom. Och varje gång jag hade ätit något, måste jag ta ut dem och skölja av dom!! Jag fick inte borsta dom med tandkräm, utan istället använda t ex diskmedel!!!

När jag så äntligen knallade ut därifrån, så skulle jag äta en banan till "frukost". Och det gjorde ont på första tuggan!!! Och så småningom kom jag fram till, att dom där xtratänderna kommer jag nog inte att använda..... Känner att jag blev lite syrak - kunde dom inte ha haft något, som jag fick provtugga på, innan jag for därifrån??? Väl hemma åkte dom ut fortare än kvickt. Sen hade jag ont både här och där i munnen - små knölar (ungefär som finnar) både i gommen och bredvid tandgarnityret. Så det blev IG från min sida..... Men trevliga, snälla och omtänksamma har dom varit annars minsann   

Den här senaste gången (i förrgår) blev en riktigt sne dag. Jag satte klockan på ringning till 6.30 Naturligtvis for jag genast ur sängen, så jag inte skulle somna om. Gjorde mig iordning och kollade på klockan - jag hade gått upp redan kl 5.30 En hel timme "till godo".... Tog äggklockan och satte den på en timme och la mig sen i sängen med kläderna på - inte sova - bara vila.... Äggklockan tickade som den värsta bomb - så till slut la jag en kudde över den. Vaknade sen av att telefonen ringde!!! Det var taxichaffisen som stod o väntade på mig!! Snabbt på med skor och jacka och sen iväg. När jag var framme, skulle jag borsta tänderna före besöket hos tandis. Men jag hade glömt tandborsten - hade bara tandkräm och tandborstfodralet med mig!!! Ja, ja det fick gå ändå.....

Så HELA dagen gick i gäspningar. Äggklockan låg där under kudden och skämdes..... Nya tänderna var kass....  Och jag var/är så inni hellskotta TRÖTT på alla sjukresor, alla läkarbesök och - till syvende och sist - har jag gått igenom nålsögat, så jag får min hjärtoperation??? Antagligen får jag veta på tisdag, då jag ska till Dr Amin i Köping..... Om inte.......???

Denna dag har jag tillägnat forskningen   Väckarklockan ringde redan kl 6.00 - huvva..... Men vad gör man inte för framtidens överviktiga. Jag har alltså varit på 20-årskontroll - 20 år sedan jag gjorde min misslyckade magsäcksförminskning. Om jag hade vetat då, det jag vet nu - så hade jag absolut inte bidragit till överviktsforskningen   

På "dagmedicin" i Köping tog dom emot mig med sprutorna i högsta beredskap kl 8.45 Och - tro´t eller ej - dom tog 17 (sjutton) rör blod från mig!! Helt otroligt skickligt!! Därav 12 rör från samma ställe och sen blev det två stick till för de övriga fem. Resultatet av alla dessa prover skickas till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg - till det s k SOS-projektet - Swedish Obese Subjects.

Sen blev det blodtryck, vägning, mätning av längd och omfång på alla tänkbara ställen - dom använde t o m vattenpass för att få centimetrarna rätt!! Påklädning och skjuds i rullstol ner till medicinmottagningen för EKG. Därefter blev jag serverad frukost med te, smörgåskex och ost - underbart - eftersom jag varken ätit eller druckit något sedan 20.00 kvällen före. Och de två sköterskorna, som hade hand om mig, var så gulliga och omtänksamma hela tiden - kände mig riktigt ompysslad. När dom såg att jag frös - som jag ju gör hela tiden - fick jag två täcken på mig   

Sen blev det väntan till kl 13.30, då jag fick träffa en läkare. Och hon fortsatte med en massa enkätfrågor om allt mellan himmel och jord - nästan i alla fall. Hon var väl förberedd och hade läst mina journaler !!! både från Västerås och Köping. Och var väldigt tacksam för min egenhändiga "minijournal" och läkemedelslista, som jag avyttrade till henne.

Undrar hur många enkätfrågor som dom har producerat i SOS-projektet..... Först svarade ju jag på flera papperscentimetrar med frågor hemma. Så hade sjuksköterskorna flera enkäter och sen läkaren ännu fler enkäter. Ja - sen sammanställs allt detta till statistik. Och som läkaren sa - det är ett väl omtalat projekt och dom är väldigt stolta över att ha genomfört det. Och det är ju ovanligt lång tid dom har hållits - 20 år. Men nu var detta sista gången som jag blev kallad. Sen ska jag visst få svar hem på alla resultat av mina prover.

Hemma sen vid 15.30 Jösses vad skönt det var att lägga mig i sängen sen med mina varma vetekuddar och slumra lite!!

Jag har varit rätt dålig på, att dokumentera mina besök på tandkirurgen - men jag tror det kommer, när jag får smälta den pärsen lite. Så fick jag ju helt oväntat besök av mina två äldsta barnbarn - Ida och Johanna - i söndags!!     Så gulligt av dom, att titta till sin gamla mormor!! Johanna hade med sig soppa oxå!! Och så kul och givande, att sitta och prata ostört med dom!! Konstigt att mina småtjejer nu är vuxna kvinnor som redan har bildat sig en uppfattning om livet och världen..... Så fick Johanna ta med sig duk, grytlappar och spishandduk, som jag hade sytt till henne. Hoppas hon har användning för dem.....

Och min goa vän Annsan tittade in med hemlagad soppa till tanten   Och i lördax hjälpte hon och hennes trevliga "svärson" mig, att bära hem matkassarna till mig. Plus att sätta in kupevärmaren i bilen och bära ut en säck med avfall från mina sommarväxter..... Känner mig nästan lite bortskämd....

Igår så kom då äntligen familjen Larsson-Holm och hälsade på farmors-tanten - som jag har längtat och väntat!! Tyvärr var inte tonåringarna med - men Maja hade jag haft lite SMS-konversation med innan   

Tänk att det kan vara så ljuvligt för en farmor att se yngsta barnbarnet!! Jag tror den damen har en sol inombords.... De förutseende föräldrarna hade tagit med sig modellera, som vi kunde baka lite med. Och då kunde ju farmor försöka titta sig mätt på solstrålen   

Sen blev det ju en liten inspektionsrunda i lägenheten, för att kolla på farmors alla pryttler. Och vi hittade en regnbågs-vetekudde till Milou, en vetekudde till mamma Linnea, en till pappa Preben, en till syster Maja och en till syster Unni.

Regnbågskudden med små fjärilar på = glädje.... Färgerna till Linneas kudde hämtade jag från en tavla, som jag fick av henne förut. Preben fick en i orange nyanser, eftersom jag vet att han gillar den färgen. Maja fick en med frihetens fåglar, som flyger över himmel och hav och även genom natten.    Unni känner jag egentligen inte, men hon fick en i ljus- och mörklila - så som jag uppfattar henne...... 

Så blev det ju mat oxå förstås - det enklaste enkla. Potatisgratäng (från ICA), från hemmafrysen - tidigare tillagad fläskfile och likaså broccoli. Tanten vimsade i vanlig ordning runt och skulle hämta än det ena, än det andra. Fast ögona gick i kors och benen knappt bar. "Säg till vad vi ska göra"..... jovisst..... Men jag fanns i mammarollen ända tills någon av dom nästan röt fram "SITT"!! Då reagerade tanten omedelbart som en strykrädd hund och satte sig lydigt!!      Till efterrätt blev det likaså det enklaste enkla - kladdkaka (ICA) med vispgrädde. Fröken Holm ville hjälpa till med vispgrädden - stod sen och höll för örona, när pappa väsnades med maskinen.... "Titta farmor, jag har gräddskägg".....

Efter matintaget gick Milou och farmor in till rummet (medan pappa och mamma diskade) och hälsade på Lilla Pip, vita Nallen och bruna Nallen och lilla musen Little Stuart. Och vi kollade igenom farmors smyckskrin och stora syskrinet, som rymmer allt utom sygrejer!! Vi tittade även på foton från när pappa var lika liten som Milou. Och farmor njöt av varje sekund, varje minut.....

Så småningom blev lilla damet trötter och gosade en stund hos mamma med den uppvärmda vetekudden. Och snart så var det då dax, att styra näsan hem till Gävle igen..... Efter att pappa värmt upp några flera vetekuddar.....

Mamma hjälpte på med dom söta små skorna och en likadan luddtröja som farmor hade på sig - fast svart. Farmor frågade efter en hej-då-kram och visst fick hon det - lilla goa unge - jag skulle kunna sitta här ännu och krama dig    

När det var ordentligt hej-då-vinkat till slut och farmor lika slut - återstod bara sängen för tanten. Jag kände mig tacksam och glad och även lite sorgsen.... Men inom mig sjöng det "kom farmor så leker vi" och "Jag vill tacka livet..... "

Tankarna fladdrar som fjärilar i huvét.... Till slut kom det tankar, som jag  vanligtvis gör allt för att skjuta undan..... Då tyckte jag det var lika bra, att lämna sänghalmen å kratta ner lite funderingar här istället.....

I fredax åkte jag alltså sjuktransport till Västerås, för att göra kärlkkrampsröntgen. Gick upp kl 5 - hutlöst tidigt!! Jag fick ett eget rum på hjärtavdelningen!! Med egen toa/dusch och egen stor platt-TV!! Alltså den nya delen av V-ås lasarett. Visst for tanken genom huvét - hjärtläkare står ju nästhögst i hirarkin (hjärnläkare står högst i kurs) - är det därför dom fått sina lokaler där......?

Jag fick byta om till operationsskjorta - som knyts i nacken. Så tog dom PK prov - med ett stick i fingret!! Så lite av tantens blod på en sticka, som sen sköts in i en handhållen apparat. Och nästan genast hade systern mitt värde - 2,6!! Jösses så gisvint!! Varför har dom inte så´na grejer på läkarstationerna...? Antagligen för dyrt, för att dela ut apparater till dem...

Jag hade ju min ajfåne med, så jag fördrev väntan med bok i örat. Slumrade nog till lite då och då oxå. Sen bar det av med tanten liggandes i sängen till röntgenavdelningen, där jag fick byta till en brits istället. Och där fanns några grönklädda varelser, som alla hade sina uppgifter. Tror det var två läkare och tre sköterskor. Eftersom dom inte fick in någon nål i armen uppe på avdelningen, så fick dom sätta den nu istället. Tydligen måste man ha en infart, utifall man skulle behöva nå´n meduxin eller om nå´t skulle gå snett.

Jag hade inte nå´n ångest över huvud taget!! Var förvånad över mig själv. Läkaren frågade, om jag ville ha lite Stesolid - men jag tackade nej!! Men så småningom kände jag, att jag var lite spänd i nacke och axlar, så då peta dom i mig lite ändå. Och det var bra, att jag sa till, sa doktorn. Om jag var avslappnad, så gick det lättare även för honom.

Så satte han lokalbedövning i högra handleden och stack sen in den stora nålen. Och DET gjorde ont minsann, men gick snart över. Sen sprutade han in kontrastvätskan och jag kunde se mina kärl som små svarta "ormar" på en skärm. Det kändes ingenting och var inte särskilt intressant egentligen. Då är det mer spännande att se, när dom gör ultraljud på hjärtat.... och man kan se den där fantastiska pumpen, som jobbar på år efter år.....

Jag fick av läkaren beskedet, att det fanns INGA förträngningar i mina kranskärl!! Mycket positivt besked!! Ett sorts tryckförband i plast med kardborreband sattes på min handled. Inuti "armbandet" fanns liksom en liten "kudde", som dom fyllde med luft, så det låg tight emot ingångshålet.

Det hela tog inte särskilt lång tid - sen fick jag "hoppa" upp i sängen igen och blev körd till avdelningen. Och där skulle jag dricka en och en halv liter saft och kissa minst en liter, innan jag var färdig för hemfärd. Så kom dom en gång i halvtimmen och släppte ut lite, lite luft i taget ur mitt tryckförband. Och jag fick stränga order om, att jag inte fick lyfta ens mobilen de första dagarna, inte köra bil på två dagar och inte lyfta tungt på en vecka. Jag skulle även dricka mer än vanligt det första dygnet - så att kontrastvätskan lämnade kroppen..... Jag for hemifrån 05.55 och var hemma 17.00 - en häftig arbetsdag!!!

Så var då den etappen klar på väg mot min hjärtoperation och sen är det dax att få en tid på tandkirurgen..... Och det var, när den tanken började snurra, som jag gav upp sovandet inatt..... En dag i taget, en dag i taget.....

Men jag ska inte förneka, att jag är rätt "nyfiken" på, om jag kommer att klara hjärtoperationen...... Tror nog att det blir rätt tufft. Minns hur jobbigt det var efter min senaste tarmvredsoperation - då var tanten nästan skrotfärdig. Men jag tog mig den gången..... 

Känner mig rätt tjatig med alla sjuka inlägg här på bloggen. Men jag skriver ju i första hand för mig själv - skriver av mig. Och allt detta sjuka upptar ju mina tankar. Nog skulle jag vilja skriva om mina barn och barnbarn - vad som händer dom, hur mycket jag tänker på dom, hur mycket dom betyder för mig och så stolt jag är över dom..... Dom lever sina liv - i både upp- och nedgång. Men det överlåter jag till dom, att skriva om själva - om dom skulle vilja det.....

Ännu en dag i Västerås - Taxi till ingång 27 käkkirurgen. Ännu en gång till tandhygeinisten. Denna gång tog hon bort tandsten - "men det var inte så mycket". Förr när tandsten har blivit borttagen på mig, kändes det som hela garnityret skulle lossna, när dom skrapade   Men inte nu!! Jag fick rött grejs på tänderna och hela tiden fick jag titta i spegeln. Dessutom fick jag skölja munnen med nå´n bedövningsvätska innan. Det hade inte behövts egentligen, för det hela var rätt snabbt avklarat!! Och jag fick beröm - "det märks väldigt väl, att du har använt småborstarna mellan tänderna"!!

Frågade henne varför man hade sagt mig, att jag skulle borsta både tänderna OCH tandköttet? "På den punkten har man kommit fram till, att om man borstar tandköttet, BLIR det fickor av tandborsten"!!! Så råkade jag se ett litet anslag med Listerine och andra "munsköljare". Det ska man absolut inte använda, för det torkar ut slemhinnorna!! OM man vill skölja munnen, ska man använda något som heter FLUX - vit eller blå.... för i dom finns det 2% fluor - som skyddar tänderna mot karies. "Men du är inte så kariesbenägen, så det behöver du inte alls".....

Tänk så olika dom kan vara dom där tandhygeinisterna!!! Den här damen var det ju en ren fröjd att gå till   Det bästa på allt var, att hon berättade hela tiden - förklarade. Och det uppskattas ju verkligen av en så´n kontrollfreak som jag är   

Men att det ska ta fem timmar fram och tillbaka Skbg - V-ås - Skbg med sjuktransport tycker jag känns rätt lång tid (inklusive en timme för besöket) Men det är ju så klart bra, att det finns och det kostar bara tvåhundra pengar. Och när man sammanlagt har betalat 1800, får man frikort.

Imorr´n ska jag bara till Läkarstation och lämna ett prov. Men på fredag kl 05.50 (huvvaligen!!) bär det av igen. Då ska jag in på kranskärlsröntgen. En hel del förberedelser hemma kvällen före och sen fastande efter 24.00 Det ska bli "spännande" att vara med om... Hoppas hjärtats egna kärl är till belåtenhet..... Om inte, ska dom göra ballongvidgning samma dag och sen sätta in stent. Eventuellt sova över natt på sjukan efter det. 

SEN ska dom "diskutera ihop" sig och komma fram till hjärtoperation - eller inte.... Om jag DÅ har kommit igenom nålsögat, så ska sen FEM tänder dras ut - UTAN sövning - MED lugnande..... hej och hå..... Hygienisten berättade, att när dom dragit ut mina bissingar, kommer dom att sy ihop tandköttet med små, täta stygn!! Det känns ju bra - jag hade ju gjort mina bilder av hur blodet skulle rinna ur munnen utan stopp nerför halsen på mig efteråt....

Jag mår ju pest och pyton egentligen. ALLTID knäsvag och matt och orkar ibland inte gå från balkongen till köket, utan att stanna och andas xtra. Två gånger har jag varit iväg och handlat själv och är gråtfärdig, när jag kommer hem. Men jag VET ju, att jag har vänner, som jag KAN be om hjälp. Men VILL ändå försöka klara mig själv så mycket som går. En dag lessnade jag på den här sjuka kroppen och bestämde mig för, att sy den där vetekudden, som jag hade lovat. Och det var nyttig terapi!! Sen har jag sytt FYRA (enkla utan lappar) till. Och fått en beställning av Johanna !! på en bordslöpare!! Det blev jag jätteglad för   Hoppas bara att jag kan knåpa ihop nå´t som hon gillar    

Egentligen är det ju fantastiskt, att dom kostar på en gammal tant allt denna sjukvård!!!Tänk vad allt detta KOSTAR tillsammans!! Men det är jag ju bara tacksam för så klart!! Och då kommer jag ju osökt in på valet som var i helgen. Jag har inte lusläst eller lyssnat på valpropagandan, som har vällt in över landet. Lite har jag väl sugit åt mig och så klart har jag röstat - fattas bara!! Och jag har INTE röstat på SD   Men nog förundras jag över hur stort utrymme dom har givits både före och efter - på alla sätt och vis?? Ja det finns mycket att säga och analysera - men det skiter jag i. Känns som jag nu har en del viktigare saker att lägga min energi på faktiskt. Även om jag försöker låta bli att tänka på tiden som kommer framöver..... EN dag i taget, EN dag i taget.....

I almanackan min ser det nästan ut som om jag har börjat jobba igen   1 sept var jag iväg och tog PK-prov - (mitt värde var 1,6 - ska ligga mellan 2 och 3), 2 sept sjuktransport till käkkirurgen i Västerås där dom röntgade mina tänder både i vidvinkel och tand för tand. Och så noga har jag väl aldrig blivit undersökt i matintaget..... Och dom kom fram till, att dom måste dra ut vissa tänder. Jag måste oxå gå till tandhygienisten..... Jag som hatar tandhygenister med sina pekpinnar. Tanten överraskade sig själv, genom att brista ut i storgråt, när jag satt där i stolen. Jag försökte och försökte hålla emot, men det gick bara inte..... Gråten bara vällde fram....

Så ringde tandläkaren upp mig, när jag kommit hem och berättade, att hon hade diskuterat med sina kollegor och kommit fram till, att dom måste dra ut FEM tänder!!! Kände då, att jag MÅSTE prata med nå´n, innan jag blev en blöt fläck. Det fanns bara elände, elände och mer elände.... Och Annsan kom till undsättning, lät mig gråta klart och pratade ner mig till verkligheten - "en dag i taget" Så tog hon tag i en väldigt eftersatt städning hos tanten (som oxå har hängt över mig eftersom min Rut är sjukskriven) och fixade sen en god omelett till oss. Stort TACK!!

Fredagen den 5 sept var jag då till hygeinisten på samma mottagning. Hon VAR faktiskt utan pekpinnar!! Och riktigt hyfsad!! Hon var pensionär, men jobbade xtra. Hon förklarade varför min mun MÅSTE vara ren från alla eventuella infektioner. Om jag inte skulle opereras, skulle tänderna ha kunnat vara kvar i många år till. Och hon menade, att fyrtiotalisterna genomgående hade sämre tandstatus än yngre generationer, eftersom det då inte var så vanligt med tandvård. Hon visade och berättade, att jag skulle INTE borsta tandköttet!! Som jag tidigare har blivit uppmanad att göra - för att hålla blodcirkulationen igång. Så fick jag borsta med små, små tunna borstar emellan mina trånga tänder. Och på onsdag ska jag tillbaka dit..... Då ska tandstenen väck.....

Eftersom dom i Köping upptäckte att mitt blodvärde hade sjunkit en hel del, så fick jag tre rör där att lämna avföringsprov i - tre olika dagar..... Kul, kul.... Nu blir jag ta mig 17 undersökt både utan och innan   Den 15 är det dax för PK-prov igen. Och den 19 ska jag till hjärtmottagningen i Västerås, där dom ska göra kranskärlsröntgen. Om så behövs blir det även ballongvidgning och en stent insatt. Den undersökningen tar hela da´n och eventuellt får jag sova kvar en natt.

Så damp det ner en kallelse till 20-årskontroll efter min magsäcksförminskningsoperation - den 22 sept!!! Och före det besöket ska jag samla urin i ett dygn och fylla i flera mastodontenkäter. Jag blev med i en stor forskningsundersökning genom Sahlgrenska i Göteborg då för 20 år sen - SOS = Swedish Obese Subjects. Så har jag blivit kollad först varje år sen vartannat och nu vart femte år. I den undersökningen har jag en "kompis", som i det mesta ska vara lik mig - ålder, vikt, längd m m, men som inte blivit opererad. Så ska dom jämföra våra olika resultat och sjukdomar. Fast man blir ju så klart avindentifierad, när sammanställningarna görs. Men mina personliga värden skickas till mig som info. 

Nå´n tid för själva hjärtoperationen är ännu inte inbokad. Men jag hoppas det blir så snart som möjligt. Just nu känns det som hela livet enbart är en väntan. Jag måste påverka mina tankar så gott det går - en dag i taget - tänk positivt - lita på läkarna - nästa sommar blir det nog sjön igen och hälsa på barn och barnbarn....  

Ska oxå passa på att hälsa till Birgitta och Gunnel (min mammas kusiner) Jag fick ett för mig, uppskattat mail från Birgitta, där hon berättade, att hon brukar läsa min blogg. Och Gunnel - jag ÄR minsann inte så glad och positiv alltid. Men försöker.....