Så blev det så jul i år oxå!! Världen gick inte under som en del trodde ;-) För min del började julen med, att Ida och Johanna kom och hämtade mig. Såå skönt att bara sitta där i baksätet och "hänga med"! TACK så jättemycket för det intiativet Johanna!!

Väl framme i Bennarby, stod minsann Ann-Louis och Eriks säng bäddad för mig!! Dom tänker då på allt!!  Såå omtänksamt!! Och alltid, när jag skulle ta mig upp eller ner för trappen, fanns där en hjälpande hand    

På söndan tog sig tanten faktiskt ut på en liten fotorunda i vintern. Mycket mer snö där än i Skinnsberg minsann!! Och nog bor dom vackert allt!! Det allra sista huset på vägen....

Ett häftigt - och på sitt sätt - vackert överhäng på huset - alldeles randigt!

Och på altantaket fanns roliga formationer!! Och en av traktorerna stod stilla med "grädd"klickar både här och där ;-) Det är allt tur att husbonden kan meka traktorer, när dom går sönder. En - av tre - måste ju alltid kunna gå igång, när snön ramlar ner. Annars kommer ingen av dom iväg till jobbet....

Hästarna går ute i sina vinterhagar och ser till att varje strå hö, som har serverats, går åt.... Och tänk vad mycket tid och energi det går åt till dessa kusar!! Dom är allt envisa och duktiga de tre Bennarbykvinnorna, som orkar mocka, släppa ut och in i stallet, utfodra med hö, vatten och diverse tillskott - till nio hästar (även om en just nu är bortlämnad för inridning).... Men det är deras livsstil....

Och - som sagt - visst ärdet vackert.....  

Och julaftonen kom och gick den oxå. Granen kläddes av hela familjen, och mycken go julmat blev det!! Och senare godis oxå.... Men tanten tänkte sig allt noga för och åt sig inte alltför törstig. En snaps tillsammans med Erik gick ju ändå ner, som traditionen kräver ;-)

Kalle Anka sågs av hela familjen - åtminstone ett litet tag.... Så småningom var det bara jag och Johanna vaken, resten snusade gott hi hi.... Och den lilla mörkhyade dockan, som stämpades OK i baken, fanns inte längre med i tomtens julverkstad :-( Såå småfånigt, att hitta på "rasism" i en så´n tecknad filmtradition....

Dax för klapparna sen - och dom var av nå´n underlig anledning nästan lika många som vanligt...  Men från mormor kom det inte många - däremot FICK mormor många!! Tanten går nog i barndom ;-)

På juldagen var vi bjudna till Ankie och Stefan!! Och där fanns oxå Dennis, Pontus och Jennifer - Stefans dotter. OCH Preben, Linnea, Unni och lilla Milou!!! Det var en överraskning!! Tyvärr var inte Majan med :-( Och tyvärr hade jag ju inte med lilla julklappskassen till Gävleborna heller - den stod kvar i Bennarby.....

Mycket god mat igen - så klart..... Och hemgjort godis!! Preben hade fått för sig, att han var 20 år igen, tror jag ;-) "Jag kan visst få benet bakom huvét - det har jag alltid kunnat".... Sorry sonen min - nu är du 38.... och allt går inte lika lätt, när man blir äldre..... Tanten var minsann vindögd av trötthet, när jag blev fraktad tillbaka till sängen i Bennarby....

Och på annandagen körde Erik och Ann-Louise hem mig till Skinnsberg igen. Och Erik var oxå så snäll och skottade fram min bil till på köpet  

Jag vill verkligen TACKA mina barn och barnbarn som fixade till det, så jag fick träffa er allihopa!!   (utom Maja då....)  

Så hamnade jag där till slut..... jag som har varit så stor i korken och berättat, att det var mer än fyra år sen jag var "intagen" sist..... I torsdax tyckte jag, att det var lite völ tung-andat. Ringde läkarstation och ville bara be om, att dom skulle lyssna lite på lungorna och hjärtat. Så jag eventuellt kunde får bekräftat, att det var dax, att stoppa i mig lite fler piller...                                         
   

"Ring 112" var sköterskans omedelbara uppmaning!! Naturligtvis tyckte jag, att det var väl ändå onödigt, "Om inte du ringer 112, så gör jag det" - "Jag ringer upp dig igen om en stund, så jag får veta, att du kommer iväg". Så jag var lydig och gjorde som hon sa. Och han som svarade på 112, frågade om än det ena och än det andra. Och sa sen, att tyvärr hade dom ingen ambulans ledig, men dom skulle se till, att det kom en sjuktransport = taxi "det går nog fortare än att vänta in ambulansen idag".

Ja jösses.... Fram med ryggan, packade i trosor, mediciner, min journalmapp, CD-spelare med bok. Det gick på gammal vana - inte för att jag TRODDE, att dom skulle hålla mig kvar - det fanns ju ingen anledning - utan bara för säkerhets skull - utifall att.... En läkare kom in till mig tämligen snabbt på akuten i Köping. Och hade jag varit 30 år yngre, så hade jag nog satt igång en storflört ;-) Han var perfekt skuren karl´n - vackra ögon med långa ögonfransar, perfekt klippt och ett alldeles lagom annsat helskägg ;-) ATT jag kunde tänka på så´nt, när jag låg där på en brits och knappt kunde prata mellan de xtra andetagen!!

Och han frågade och frågade - ville veta HELA min sjukdomshistoria - från A till Ö. Det tog ju sin rundliga tid minsann - han ruskade på huvét och höjde ögonbrynen allt emellanåt. Och jag flåsade på.... "Har du glömt, att berätta något mer du har varit med om?" Ja just ja - gallblåsan har opererats bort och - joo jag har ingen mjälte kvar - den råkade dom skära i vid en operation.... Sen skulle han rådgöra med sin chef och jag väntade på den obligatoriska Furixsprutan. Men han kom in sen och sa, att dom ville lägga in mig!!! Vafför då då???

Så helt plötsligt befann jag mig i en rullstol på väg upp på avdelning 1 !!! Okej då - över natten då.... Jag var helt övertygad om, att jag skulle åka hem på fredan igen, då jag hade blivit urvätskad. Men näääej - på ronden sa dom, att dom ville ha mig kvar över helgen!! Jag hade varit så pass "illa däran", att dom ville observera mig och vätska ut mig mera.... Så det var bara att tugga och svälja. Och börja ringa runt till alla och tala om, var jag befann mig - så inte folk skulle bli oroliga....

Tänkte på de gånger då jag har bönat, bett och gråtit, för att jag skulle få vara kvar lite längre på sjukan. Då jag varit så dålig, att jag visste, att jag inte skulle klara mig själv hemma. Och NU skulle jag vara kvar, fast jag orkade gå runt själv - utan "hjälpmedel" och kunde äta osv. Säger bara det - det kan verkligen bli olika bedömningar på olika ställen.

Fast idag fick jag lite av en förklaring av doktorerna. Om man samlar tillräckligt mycket vätska i kroppen, kan vätskan trycka upp hjärtat, så att ådrorna runt hjärtat kläms ihop!! Och DÅ är det tack och goodbye....

Ska försöka att dokumentera mer imorr´n.... Nu dax att sova i min EGEN säng!!! 

Jaa - ni som är vinterälskare - kolla på dessa bilder, så behöver ni inte kliva ut i kylan o frysa häcken av er, för att se hur vintern ser ut ;-)

Visst är det vackert!! Joo nog är det så - MEN - alldeles för jäkligt hemskt KALLT!!! Stackars Pippi har jag placerat i tvätthallen vid Shell över natten.... Det var ju snällt av killen, som rår om et - han skulle sätta på värmefläkten, så hon skulle bli fri från is. Jag har alltså inte sopat av henne, när det har snöat, sen har jag satt på motor- och kupévärmare, sen har det snöat igen o s v. Till slut fungerade inte vindrutetorkarna för all hård is som lagrats. Och förhoppningsvis kan jag efter denna avisning komma åt snösopborsten, som legat infrusen i bagagen.... Och som killen på macken sa "om 10 dagar vänder det och sen blir det ljusare"....

Jag har funderat hit och dit och fram och tillbaka sen jag kom hem från Gävle. Jag orkar inte längre företa några resor!! Åtminstone inte i vinterväder. Såå mycket ångest och oro innan jag kommer iväg. Ångest - kommer tåget?? orkar jag gå dit?? hinner jag?? osv osv. Och såå orkeslös jag har blivit och slut för minsta lilla!! Jag var tvungen ut och handla idag och bara det är ett dagsverke - för mig!! Jag har ju alltid tänkt "jo men det fixar sig" - tidigare - förut.

Jag har ju klarat av tidigare att ensam hitta rätt på storflygplatser som i Bankok och Kuala Lumpur. Jag har snorklat bland hajar, jag har forspaddlat och vågat göra saker som inte andra kanske vågat. Jag har litat till min egen förmåga och tagit det som en utmaning, att t ex åka taxi med en äcklig taxichaufför på småvägar i Malaysia. Men det skulle jag aldrig i livet våga göra IDAG!! Jag kan inte lita på mitt minne numera, inte lita på att min kropp ska orka, inte lita på att paniken håller sig borta, inte lita på att det går att svälja ångesten....

Detta känns som en dåres försvarstal.... Men jag vill förklara - jag vill att mina barn och barnbarn ska förstå varför jag inte kommer i jul. Det gör mig ont, om mina barn och barnbarn blir besvikna över, att jag inte kommer. Men jag KAN inte göra annorlunda..... En stor ångest har oxå varit att handla julklappar. Visst - man kan beställa på nätet. Men VAD?? Jag vill ge - framför allt mina barnbarn - fina julklappar, roliga presenter, som dom verkligen blir glada över. Jag har alltid tyckt, att det har varit roligt både att köpa och ge presenter. Och såå roligt att se dom glada och lyckliga   Men inte ens det förmår jag längre. Pengar i ett kuvert - trist, tråkigt, oinspirerat....

Sen kanske ni tycker "inte ska väl mormor/ farmor/svärmor sitta alldeles ensam i jul" Jo tänk att det kan jag göra - det klarar jag att göra!! Har jag kunnat vara ensam den 24 september, den 24 oktober, den 24 november, så kan jag vara själv oxå den 24 december!!

Jag har allt lite svårt att förklara, att jag "plötsligt" blivit så gammal och orkeslös. Det är väl så, att den här tanten inte har VELAT visa hur jobbigt det har varit - och är. "Duktigsyndromet" sitter allt där och hackar fortfarande....

Några andra tanter som jag pratat lite med, har samma upplevelser som jag - att inte orka längre, att inte minnas, att inte klara av.... Och det är ju svårt för t o m mig, att förstå, att så här är det att bli gammal. Hur ska då andra förstå, de som är mitt i livet och fulla med ork....

Jag kan inte låta bli att rannsaka mig själv över, hur lite förståelse jag visade för min pappa, när han blev gammal. När han var orolig för att hitta t ex tyckte jag bara "jag men det är ju bara att svänga vänster och när du kommer dit så tar du höger" och tänkte för mig själv att han var allt riktigt kring-kring i huvet. När han lyfte upp vänsterbenet, när han skulle sätta sig i bilen tänkte jag "men jösses gubbe lilla". När han berättade samma sak som han tidigare hade berättat - tänkte jag "gubben är ju för 17 senil". Men NU förstår jag även honom.....          

Jag ska väl börja med det roliga.    Det har ju kommit rätt mycket snö. Inte för att JAG tycket att DET är så roligt, men det är ju, som det är och inget att göra nå´t åt. Jag får väl lyckönska alla vintermänniskor!! Men jag TÅL bara inte kylan med isbjörnarna som kommer farande genom luften   som min dotter skrev på Fb

Men visst - det ÄR vackert ute!! På min balkong ser det ut, som om man kan vänta sig, att tomten ska komma farande.... Fast han undviker nog i och för sig mig, för jag är inte på snällhumör....

I fredax för en vecka sen, bestämde jag mig för att åka TÅG till Gävle i detta hemska vinterväder (efter Prebens förslag). Mitt yngsta barnbarn fyllde ju ett år!! Jag satt vid datorn säkert en timme och knappade för att få fram en bilett. Men det sket sig - jag chansade med ett lösenord, som jag inte kom ihåg. Så jag blev nobbad.... Ringde Preben och han fixade fram en biljett åt mig på fem minuter   

Så tog jag mig flåsande ner till Station och stod med ångest o väntade in tåget - som KOM!! Och dessutom i rätt tid!! Och resan gick ju bra. Framme i Gävle fick jag - under mer ångest -  först gå en bra bit, sen leta mig fram och ner för en snöig och hal trappa genom en tunnel och sen en uppförsbacke - där Preben väntade med bilen. Jag trodde att hjärtat skulle sprängas och att jag skulle rasa ihop i en hög!! Fy för den lede!!!

Jag åkte ju på fredagen, för jag hade läst på Fb att Maja skulle komma dit då (hon hade mammavecka) Sen fick jag höra, att hon inte skulle komma..... Nåja - hon skulle komma till kalaset på lördan i alla fall. Men hon kom inte då heller - hade feber sa hon. Så visst blev det en lite besviken farmor, som inte fick träffa storasystern    

Men Milou träffade jag ju!! Och som vanligt blev det ju en massa foton!! På enda barnbarnet, som inte protesterar - ännu...

Och visst blev det paket, som ettåringen fick lite hjälp med att öppna. Och du pappa - jag har hittat bruksanvisningen, så nu kan du få ihop lära-gå-vagnen!!  Och gå med den - klart det gick bra!! Pappis la i några uppslagsböcker för att få lite tyngd på den. Nästa paket var bara en klänning - helt ointressant.....

Ja lite käk måste man ha mellan varven och det är sååå kul, att äta själv - ser du att det är fullt där nere nu farmor?? Att dricka är ännu roligare - för jag kan gurgla, så det låter jättemycket!!

Sen blev det lördag och födelsedagsfirandet tog fart!! Jag fick en födelsedagsklänning på mig och t o m ett halsband!! Och flera paket!! Många paket!! Bl a en stor jättemjuk, vit Nalle, som jag tyckte var så go att gosa med. Köksbordet blev fullt med folk runt om!! Lite tårta fick jag oxå smaka, annars höll jag mig till majskrokar och mariekex.... Och jag fick sitta på pappas axlar och gosade med hans mjuka kortklippta hår.

När gästerna hade gått och det var sovdax, så kräktes jag JÄTTEmycket!! Så det slutade precis som en riktig vuxenfest kan göra ibland - hi hi hi  

På söndagen hade farmor tänkt sig hem till Skinnsberg igen. Då skulle ju Preben kunna skjudsa mig till tåget, hjälpa mig bära väskan och se till, att jag kom på rätt tåg. Svärdotra fixade bilett denna gång. Men så kom det gäster igen och vi glömde bort tiden. Åtta minuter innan tåget skulle avgå, kom vi ihåg!! Linnea försökte genast att avbestääla biljetten på datorn - men hann inte. Så det blev en ny biljettbokning till måndagen... Åhå-ja-ja  - ångest, ångest...   

På måndan åkte Preben till jobbet - JÄTTE-mycket att göra. Han hade varit ledig flera dagar och dessutom var det 20 grader minus. Så han var inte alls säker på, att han skulle hinna skjudsa mig till tåget. Linnea och Milou försvann till dagmamman för inskolning och där satt jag - med min ångest..... Jag ringde efter en taxi, som skulle komma kvart i tolv. Tanten var naturligtvis klar och stod ute och väntade. Men ingen taxi kom - ringde upp igen - jodå den "var på väg". Ångesten växte....    Klockan tolv kom den. Och visst hann jag. Gick till spår 2 S (södra), samma vända som när jag anlände - flås, flås - ångest, ångest.   Alldeles i onödan - men det brydde sig inte ångesten om, att jag sa.....

Jag kan lova, att det kändes väldigt SKÖNT, när jag äntligen var hemma - hemma hos mig....

Det är svårt att tänka, att jag faktiskt har rest runt halva jorden - ensam!! Och klarat flygplatserna i både Bankok och Kuala Lumpur!! Snorklat bland hajar, paddlat till en öde ö på Lankawi och paddlat forspaddling med mera. Men det var då det....

Och nu har det blivit matdax för tanten....       

Jag väntar och väntar på, att min energi och lust ska börja visa sig igen. Och jag försöker verkligen tänka positiva tankar. Varje morgon när jag vaknar, försöker jag frammana något jag vill göra den kommande dagen. Jag försöker tvinga mig, att göra saker - för då kanske lusten poppar upp av sig själv. Men neeej.... Tankar far genom skallen - varför ska jag gå upp ur sängen - jag kan lika gärna ligga där, somna om så långt det går.

Just nu går livet ut på att sova och äta... Och vänta på det stora avslutet - och hoppas det går fort..... Det låter ju väldigt drastiskt, nu när jag skriver det och OBS!! jag har verkligen ingen som helst avsikt, att avsluta livet för egen hand. Men känslan finns där - den stora meningslösheten....

Som sagt var - jag har försökt att sy. Men det blev inget tesultat jag kan hurra för precis....

Den blå löparen ser väl skaplig ut - på långt håll och svaga ögon. Men tittar man lite noggrannare är den sned och vind - ser ut att vara gjort av nå´n som aldrig har sett en symaskin förr. Och ändå har jag ägnat många timmar åt att sprätta och sy om....

Vetekuddarna sydde jag utan entusiasm - sydde egentligen för att använda upp lite av säcken med vete, som jag har ståendes. Sååå kul - not. Som ungarna skriver....

När jag var i Fagersta en dag, tog jag mig i hampan och gick in och beställde tid för en tatuering. Jag har ju tänkt länge, länge - men inte fått ändan ur.... Men så för 14 dagar sen, fick jag min lilla Blåvinge tatuerad uppåt vänster nyckelben!! Hon (som hette Camilla) tryckte först dit konturerna med nå´t sorts kalkerpappar. Så fick jag säga vad jag tyckte. Och jag tyckte att den skulle vara lite mindre och lite uppåt/inåt. Camilla ändrade och jag fick lägga mig ner igen.

Jag förberedde mig på, att det är nu det kommer att göra ONT!! Och visst stacks det lite, när hon fyllde i konturerna. Men det var helt uthärdligt - inget att tala om. När hon sen målade färgerna, hade jag kunnat somna. Jag frågade om jag var den äldsta hon hade tatuerat?? Neeej då - den äldsta hade varit 82 år!! Och medelåldern sa hon låg på drygt 40 år!! Sen har jag tvättat min fjäril varje morron och kväll i 14 dagar. Och smort på en salva varje gång. Men nu ska jag kunna lämna henne ifred i fortsättningen.

För att jag inte ska stirra mig blind på mitt downhumör, ska jag väl fortsätta skriva om lite positiva saker.... T ex tog jag mig i nackskinnet och begav mig på en liten tur ut i skogen en dag, när solen faktiskt sken!! 

Och visst KAN det faktiskt vara vackert ute - även om det är november!! Den sista bilden är på Herrgårdsängen - där det brukar vara körstämma i juni. 

Jag tog oxå mossa med mig till balkongen och var även ner till Lotta o Lasse och plockade en kasse med kvistar, som har barr och är vintergröna - minns inte vad dom heter. Sen pysslade jag lite på balkongen tills mina fingrar nästan var stelfrusna....

En dag tog jag mig faktiskt iväg till Västerås!! Lilla Milou fyller faktsikt ETT ÅR imorrn!!! Jag åkte till Erikslund, även om jag egentligen inte gillar detta köp"paradis". Fördelen är ju, att många affärer finns samlade - jag måste inte gå såå mycket. Var in en sväng på Clas Olsson och där hittade jag "blockljus", som är batteridrivna och man kan ställa in dom på timer. Så tänds dom i fyra timmar, slocknar - och efter 18 timmar tänds dom igen!! Suveränt bra!! Så nu brinner ljusen på min balkong varje kväll!! 79:- styck kostade dom....

För att fylla på med positivitet - igår ringde Johanna (litet glädjeskutt!!) och Tuija kom och hälsade på en dag och några dagar efter kom Solveig och Heffa - nästan samtidigt!! DET är kul, när någon tittar in o tar en fika helt oförberett. Och Annsan ringde en lördag o frågade om vi kunde ses på fiket en stund. Harry har satt igång och planerat en marknadsdag på torget i Skbg den 8 december! Och jag har fått erbjudande om, att lägga dit mina "överblivna" alster på hans bord!! Dessutom behöver jag inte stå där, om jag inte  vill eller orkar. Han tar hand om försäljningen!! Så jag ska ha stor REA på så´na saker jag har kvar!!

Så är det nu drygt 4 (fyra) !!! år sen jag var inlagd på sjukhus!! DET är inte illa pinkat, för att vara jag!! Jag åkte ju in och ut från sjukhusen som en jo-jo tidigare. Tarmvred efter tarmvred, förmaksflimmer och hjärtsvikt, som trasslade i ett kör. Sista gången jag åkte ambulans var alltså var alltså den 23 oktober 2008!! Men då slog jag på stort - blev buren!!! nerför alla trappor på Klockarberget, sen blåljus och sirener på till Västerås!! Fy Fabian vad ONT jag hade!! Dessutom hade dom inget Ketogan i ambulansen - bara morfin och det tål jag ju inte. Huvva!! Men jag var hemma efter en dryg vecka haltande och med rullator plus att jag fick Diklofenak i flera veckor (som läkarna nu säger, att jag absolut inte får äta, när jag äter Waran). Dom påstod, att jag hade muskelfästes- och senfästes inflammation i höger höft. Hur nu detta kunde göra så förbenat ont??   

Jag KAN inte sy längre!! Det GÅR inte. Det blir fel, fel, fel. Jag har försökt och försökt och försökt. Men det skiter sig. Jag började med att sy en gardin till rummet, som jag har haft i huvét rätt länge. Men det gick inte!! Efter en vecka var jag bara tvungen, att ge upp. Jag vek ihop skiten och la undan den. Sen började jag på en löpare. En rätt enkel sak - men det gick inte det heller. Jag har hållit på i två dagar och det blir bara snett och vint och ser för jäkligt ut. Har sprättat och sytt om i det oändliga. Den ligger fortfarande helt ofärdig på strykbrädan - känns olustigt att fortsätta....

Så idag tog jag mig i hampan och for iväg till Fagersta - bara för att bryta av mitt humör lite. Jag var in på ELON och bestämde mig för att köpa en ny tvättmaskin. Den jag har, tar ca tre och en halv timme för att komma igenom ett 40 graders program!! Vattnet tar sig in i maskinen väldigt sakta, "rår" liksom att inte spola ner tvättmedlet i maskinen ens. Jag får hälla på vatten själv i tvättmedelsfacket. Och de sista gångerna har jag märkt, att den centrifugerar väldigt dåligt. Tilloppet av vatten är kollat - inget fel. Utan det är nå´nstans inuti maskinen. Vore säkert lätt för en händig karl, att fixa felet. Men nu har jag ingen så´n ... Utan betalar istället 4 500 pengar för en ny maskin. Då är den hemkörd , installerad och gamla maskinen borta....

Sen tänkte jag tvätta bilen - maskintvätt - så här inför vintern. Tjejen i kassan tyckta att jag skulle ta det mest omfattande programmet - 295:- Okej tänkte jag - det lär väl dröja innan min lilla Pippi får bada igen.... "Och så varsågod - du får ett kilo godis på köpet!!!" Ja vad säger en gammal snaskolist? Inte nej tack i alla fall.... och jag som hade diskuterat med mig själv ganska ingående om impulsköp av onödiga kalorier. När jag var och fikade, var jag så duktig och tog en macka till teet och INGENTING av allt som låg där frestande i glasmontrarna.... Efteråt tänkte jag, att jag skulle ha givit den glada kassörskan en spark på smalbenen - lura mig på detta viset   Men - jag begriper ju - det är på mig det hänger, att säga nej..... suck....

Nu ska jag bryta av med höstens sista färger, som jag fotade, när jag var på väg hem från Gävle den 22 oktober. Det var så vackert i ett kör, så jag var nära dikeskörning - bara för att hinna se så mycket vackert som möjligt....

Men nu är det vackra borta, allt är grått och stämmer väl med mitt humör just nu.... Nog försöker jag se så´nt som är positivt, men jag lyckas inget vidare.... "Min" Anita menar, att det är en reaktion efter att utställningen blev klar. Ett tomrum som det tar tid att fylla med nya idéer och kreativitet. "Det får alla konstnärer dras med".... Ja inte vet jag. Men nog vet jag att det brukar lätta.... så småningom....

T ex satt jag igår och kollade på fotona av Milou från när jag var där nu sist! Och visst tittade lyckan fram till mig och smilbanden drogs uppåt på tanten!!

Vad GÖR du farmor med den där grejen du har framför dig? Menar du, att du tänker fota mig, utan att fråga ens.... Men dockan var rolig, när hen hoppade upp och ner....

Jodå visst KAN jag äta själv - även om mamma sticker emellan med en sked då och då.... Och sen blir jag en riktigt go och glad tjej!! Och så får jag ett päron från vår egna trädgård att gnaga på till mellanmål...

Sen får jag hjälpa mamma att hänga tvätten - jag sprider ut tvätten på golvet, så torkar den nog fortare.... Och min älsklingströja ska man ta på så här, eller hur? Men vad GÖR du nu igen farmor?? Jag tycker INTE om, när du tar av dig glasögonen - då ser du inte ut som min farmor längre....

Hörrö farmor, sätt påre brillerna!! Åååå va kul det är att dricka själv!! Även om jag håller på att drunkna på köpet - hi hi Tjohej, nu hamnade muggen på golvet - så vare me de...

   Så fick jag lite torra kläder på mig och sitter här och funderar över livet - tänk hur det kan va.... Farmor tänker visst åka hem snart.... och lämna mig.....

Javisst blir jag glad i magen av att se det det där smailet!! Ett lyckligt litet knytt, som kan busa och roa omgivningen och locka fram kärlek hos alla runt omkring. Och denna lilla fröken är mitt sjätte barnbarn - jag är oändligt rik!!! De andra är ju i princip vuxna nu - även Maja har växt om sin farmor nu!! Och hon är en fena på att teckna - såå in i bomben duktig!! Mest blir det hästar och hon skuggar fram djup, får rätt proportioner - kan stilisera och rita i Photoshop.... Där blir/är det en konstnär, om hon fortsätter, vilket jag hoppas att hon gör!!

Ja sen lite hälsorappaport - härom dagen fick jag ett gallstensanfall!! Visserligen har jag ingen gallblåsa kvar, men jag lovar, att det gör lika ont i gallvägarna, när dom krampar!! Jag åt ett äpple, som jag brukar göra flera gånger i veckan. Men denna dag gick det inte. Turligt nog har jag ju fått lite erfarenhet, så jag visste vad det var frågan om. Fort in med en Diklofenak, letade i mina medicin lådor efter en supp och jag hittade en enda!! Vetekudden i mikron och sen på magen, ner i sängen och väntade. Och jäklar vad ont det gjorde!! Ångrade att jag glömt ta med telefonen till sängen. Ambulans - himmel o pannkaka - HJÄLP!! Stönade högt för mig själv. Och jösses vad SKÖNT, när det släppte så småningom!!

Då brydde jag mig inte ett skit, om mitt blod hade blivit tunt som vatten av Diklofenaken - bara så härligt, när värken släppte!! Senare märkte jag ju, att blodet VAR tunnare. Jag råkade få in spetsen på sprätten i tumgreppet och det rann blod både högt och lågt. Men jag är verkligen glad för mitt "lilla" husapotek, så jag kan klara av en del själv utan sjuka huset!!

I torsdax var jag på den årliga besiktningen hos Dr G på läkarstation. Alla värden var i princip oförändrade sen förra året. Så det går inte uför med tanten i alla fall    Han tyckte däremot att mitt blodtryck var lite för lågt 120/80!! Och fast jag sa, att det är mitt "normal" tryck, så ville han sätta ut Furixen helt. "Normalt får man lite högre blodtryck med åldern". Och jag som trodde, att det var bra, att ha lågt blodtryck! Men jag tar då gärna ett piller mindre.... Och han menade, att jag har två andra meduxiner, som är blodtryckssänkande och urindrivande.

Så nu väntar jag bara på, att kreativiteten ska komma springande.... Men i stort är jag allt rätt nöjd med livet ändå        

Nu är då äntligen utställningen hängd på sin plats på bibblan. Och det var då verkligen tur, att Annsan var med!! Hon är en handlingens kvinna - medan jag bara snurrade runt som en trött vilsenpanna.

Vi började med att lägga ut alla tavlorna på golvet!! För att få en översikt och för att kunna se vilka tavlor som kunde gå ihop med varandra. Sen satt vi och tittade och tog ett litet beslut då och då....

Och Annsan hade fika med, så vi kunde stärka oss med på vägen!! Jag hade tänkt ta med fika, men inte kommit till handling.... Men jag hade inte glömt mig själv hemma i alla fall   

Så småningom kom då tavlorna upp en efter en "lite högre upp" - "lite mer till vänster" o s v. Och Annsans stackars finger blev misshandlat av alla nålar, som hon tryckte dit i väggen  

 Nålar ja - Anders bara skakade på huvét, när han fick reda på, att vi inte skulle sätta upp tavlorna med de "förträffliga" snörena, som hängde ner på väggen!! Tyvärr - man fick inte använda nålar, för det blir märken på väggen!! Och jag såg framför mig samma vända som förra gången, när jag var på vippen att avstyra utställningen p g a detta dilemma. Berättade för Anders hur diskussionen hade gått då, så till slut vågade han ge sitt medgivande till våra nålar!

Och Anders var så positiv och ändrade möblemanget efter våra ideér. Och till slut hamnade duken för bildspelet på en jättebra plats!! Där man kunde sitta vid bordet och kolla på bilderna. Tyvärr kunde inte projektorn stå kvar, annat än på vernissagen, eftersom den används i skolundervisningen. Men i ett hörn stod ju mina album, så om man är intresserad av vad jag mera gjort, så kan man ju kolla där. Och oxå skriva några rader i boken som oxå ligger där. 

Sen räckte faktiskt inte den stora väggen riktigt till!! Så Anders hämtade en skärm, där vi fick upp två tavlor till. Och två tavlor blev diskvalificerade, så jag tog hen dem igen   

Nå´n dag före hängningen sydde jag två värme"ljushållare", som gick lite i höstens färger. Och Annsan tog med en pidestal med en vas med vackra kvistar, som gjorde sig bra mot väggen. Och en höstfärgad duk + några fina stenar.....

Så i förrgår var det då dax för vernissage!! Kl 15.00 var den trötta tanten där och tog emot pressuppbådet - hi hi   vilket bestod av en ung Linus från Fagerstaposten!! Jag pratade och han skrev, så pennan glödde. Och han ställde faktiskt flera bra frågor - även en ung kille kan ha huvét med sig.... Jag bad att få läsa artikeln, innan den publicerades, men - "dom jobbade inte så"!! Idag ringde han mig och läste upp tre citat, som jag hade förmedlat.... Ska bli intressant att se, vad han har kokat ihop i morgondagens tidning!!

Så var min goda vän Lotta där med en stor vacker blombukett och diverse kompletteringar till bordet. Sen satte jag mig i en stol och tog emot folkets jubel hi hl   Ett tag fick jag en släng av panik - tänk som jag skulle bli sittandes där i tre timmar och inte en kotte kom!! Men turligt nog droppade det in en och annan i ett stadigt tempo. Och fyra tavlor har faktiskt fått en röd lapp bredvid sig!!

Sen följde Anita och hennes vän Lena med hem till mig och jag fick bjuda dom på en liten smörgåstårta + kladdkaka m grädde. Lena var allt en riktigt trevlig prick!! Hon har jobbat som textillärare och hon väver underbara mattor. Det märktes att hon var lite insatt, för hon frågade och undrade om både det ena och andra. Så gick hon oxå runt och kollade på både farmors och pappas verk. Och jag var så glad, att min goa Anita kom till mig oxå  

Men jag kan tala om, att trött bara har varit förnamnet dessa dagar!!   Jag har känt mig vinglig och liksom utanför mig själv, blytyngder i ögonlocken och inget tänk kvar i huvét.... Det är svårt att beskriva. Men om man tänker sig, att jag har haft en riktigt TRÅNG kroppsstrumpa på hela mig från topp till tå, som gjort mig begränsad i hela mitt varande - både psykiskt och fysiskt. Och igår kunde jag slita av mig denna kroppsstrumpa och bara släppa spänningen!!! Och SOVA, SOVA och SOVA!! Idag var jag iväg och handlade lite och jag var lika trött idag, kände jag. Så jag har sovit ett par timmar idag oxå på eftermiddán.

Jag hade tänkt ringa och höra om det passade, om jag hälsade på i Gävle i helgen. Men jag vet inte ännu, om jag orkar faktiskt. Får se hur det känns imorr´n..... Jag har nog tänkt, att detta var den sista utställningen jag haft. Det är inte värt all spänning.... även om det är kul....           

Nu har väl tanten blivit knäpp - bloggar två dar på raken!!! Jag har ju ingen lust, att sätta igång och sy så här nära utställningen. Och inte lust att sätta igång nå´t annat projekt heller. Sysslolös helt enkelt ;-) Även om det naturligvis finns saker att göra....

Javisst är hösten vacker - det ska jag inte förneka.... Och det var en strålande vacker höstdag, när jag träffade min stora kärlek - Henry. Fast då kallades han för Atte - han heter Atterdag i andranamn - liksom både Preben och Prebens farfar gör och gjorde.

Hur som helst hade vi följt med Kalle Ty i hans ruffade motorbåt till Strömsholm. Och jag kommer ihåg känslan, när Henry och jag gick hand i hand och sparkade på löven i parken. Jag befann mig nog mer eller mindre i sjunde himlen - ett stort lyckorus inom mig.    Tänk att det verkade, som om han tyckte om mig!!!! Han höll t o m min hand - senare kramade han om mig!! Det kändes nästan för bra, för att vara sant!! Jag var 16 år, han var tre år äldre och väldigt eftertrakdad - kallad tjejtjusare på den tiden ;-)

Då bodde jag i ett möblerat rum i Kungsör. Och dit kom han då och då, när andan föll på. Men det var helt och hållet han som dikterade, när vi skulle träffas. Jag vågade knappt gå ut, om det var möjligt, att han skulle komma. Hela mitt liv kretsade kring Atte - jag var som besatt. Jag tog mig in i hans familj i hopp om att få "höra till" där. Attes pappa hade nyss dött och jag ville inget hellre än trösta i Attes sorg. Jag blev vän med hans yngre syskon - tyckte mycket om hans lillebror.... 

Ja det här var inte tanken, att jag skulle skriva om. Tänk att minnet om höstlöv fick mig att fara iväg i minnena om ungdomens dar ;-) Det tog sen flera, flera år, innan vi sen blev ett par på riktigt. Han förlovade sig med en annan, hon gjorde slut o han gick sen på sjön. Och jag fick två underbara flickor och ett sprucket äktenskap, innan vi träffades igen. Vi flyttade då ihop i Västerås, utbildade oss, gifte oss och fick barn - Preben - vårt kärleksbarn   

Nu till höstbilderna de vackra....

Så har det ju förändrats lite på balkongen. Älvlandskapet är undanplockat - där "växer" stenar nu istället. Bl a stenansiktet Putin ;-)

Och ljungen har fått sätta sig i stolen ;-) Men balkonglådorna med Husarknappar och Lobelian på fönsterblecken har ännu så länge fått vara kvar. Tyvärr blir det ingen riktigt fart på det röda i mitt vildvin - även om lite har kommit. Tycker det är dåligt med rött på träden över huvud taget i år.... 

Nu matdax....