Här var ett isspöke på väg att lösas upp i vatten!! Efter att ha inspirerats av Annsans vårbilder, kände jag att jag MÅSTE ut i våren jag oxå!!! Sjuk eller inte.... 

Först tog jag mig iväg till Strids däck, för att byta till sommarskor på Pippi. Och det gick snabbt minsann - för 600 pengar.... Men tur att han finns    Så måste jag oxå få hem lite att stoppa i kylskåpet - så jag inte svälter ihjäl   Efter det blev det vila i solsängen på balkongen. Tog mig i kragen och for sen iväg till bibblan för att låna lite fler ljudböcker. Så ner till macken för att fråga om dom möjligtvis kunde assistera med biltvätt - vilket dom inte kunde   Visst kan jag ta en tur till Fagersta och få Pippi maskintvättad nå´n dag. Men jag skulle helst vilja ha henne "hand"tvättad. För visst är hon skitig. Förr kunde jag tvätta henne själv manuellt, men det orkar jag inte längre.....

Och - så tog jag mig med Pippis hjälp ner till Hedströmmen, som går genom byn - med kameran!! Och visst hittade jag lite vackerheter   Men kallt var det och visst skulle kamerabatteriet tala om att det behövde mer energi.... vem fasen behöver inte det.... Men jag har inte hittat nå´t bra laddningsställe för tanten. Men nå´n gång ska väl hostan ge sig...

Nu klickbilder

Faktiskt är det ju rätt vackert ute, även om aprilvädret behåller kylan ännu ett tag. Våren är ändå onekligen på väg   Snart så kommer mera ......

Jag ringde till A härom dagen och fick telnumret till den städfirman hon anlitar. Så nu ska jag ha städhjälp oxå!!! En gång per månad ska en kvinna komma hit och ta reda på skiten efter tanten..... Men - jag får väl försöka se det så, att jag hjälper till, så att EN människa inte ska behöva vara arbetslös. Men visst känns det lite konstigt. Damet som jag talade med sa, att en tvårummare räknar dom med att det tar två timmar att städa!! Då jäddrar måste det väl gå undan!! Och första gången - nästa fredag - skulle hon tvätta fönstrena oxå - "som en liten välkomstpresent"!! För detta ska jag betala 500 pengar i månaden!! Och då håller dom med allt rengöringsmedel och städ"verktyg"!! När jag sen funderat ett tag, tänkte jag : ska man inte skriva nå´n slags överenskommelse?? Hon kan ju blåsa mig på Rutpengarna, så jag får betala den delen själv oxå så småningom....?? Och hon kan ju säga att det och det kommer vi inte att städa, för det sa du inte till om.... Ja inte vet jag. Men det visar sig väl....

Humöret sänks en hel del, när inte hostan går över. Hostar så intensivt, att jag inte kan prata med folk i telefon. Men guskelov sover jag på nätterna   efter en slurk Mollipect och en Alvedon forte. Jag har försökt med "honung i ljummet te" som dom rekommenderade på 1177. Dom känner inte mig inte.... Baileys, glass och hett te plus naturligvis Fischermans, som jag är väldigt kompis med, underlättar lite. Dom undrar säkert både på Coop och ICA vad jag ska me sex påsar Fischermans friend till - beroendevarning kenske   

Igår kväll trodde jag min sista stund var kommen. Jag tog min smörgås med te som vanligt framför TV:n. Och på nå´t vis svalde jag smörgås samtidigt som jag var tvungen att hosta. Jag kände att nå´t for ner i högra lungan och jag hostade så jag spydde och tårarna rann. Det var allt tur, att jag har så upptränade hostmuskler - hostade mig alldeles svettig. Tänkte att nu lägger väl pumpen av... men - det gick över så småningom!! Det är härligt att kunna andas   Det finns nog lite slappa kroppsöppningar här och där.... Dr Ola han rekommenderade mig förut, att äta Purex. "Då hostar man inte - det lovar jag!"

Blev så glad över långt brev x två från Idan min!! Precis vad jag behövde! Och så ringde Johanna oxå. Goungar   Så kul att få ta lite del av deras liv, när man sitter här och längtar.... Även om telefonsamtal med mig nu inte blir så givande - host i örat stup i ett....

Ja så blev det kväller igen och därmed dax för te och smörgås. Och jag SKA äta försiktigt    

Fastän Annsan piggade upp mig idag med en liten överraskningsutflykt i solskensvädret, så känner jag mig allt ändå som på bilden..... Skrot och skrutt med denna tanten. Jag vet - hostan HAR blivit bättre, jag HAR inte feber längre och inatt sov jag HELA natten utan att hosta. Jag mår alltså bättre..... Dessutom står solskenet som spön i backen - så jag borde väl verkligen vara glad och tacksam för att jag får vara med ännu en vår.... Men jag känner mig ändå så vissen - skakis i hela kroppen, ont i bröstet och så fruktansvärt TRÖTT och ELÄNDIG.....

Men det är väl så, att jag inte har tränat mitt tålamod tillräckligt ännu. Antar jag.... Livet består av prövningar och träning..... Men visst kommer tankar om livets slut närmare. Hur länge ska jag hålla?? Var går MIN gräns, innan jag inte vill ha livet längre?? Men det är klart - så länge jag VET, att jag kommer att må bättre - så länge vill jag verkligen fortsätta leva. Jag VET hur jag kan njuta av liljekonvaljerna, av solen OCH inte minst av barn och barnbarn!!

Men inte träffar jag ju barn och barnbarn ofta precis.... Och när jag träffar dom tar jag med mig lunginflammation hem..... Ibland saknar jag dom, så det gör ont..... Men dom har ju sina liv inbokade och uppbundna och stressar fram i varda´n. Jag minns väl hur det var..... Fast nog skulle jag önska mig ett telefonsamtal då och då. Och Johannan ringer ju emellanåt..... Jag skulle så gärna vilja ta lite del i deras liv. Höra om stort och smått som händer i deras liv.....

Ändå VET jag ju, att JAG måste leva MITT liv. Och det gör jag ju oxå så klart. Och barna har man ju till låns och dom har ju fullt upp med att få sin vardag att gå ihop..... Om jag skulle ringa nå´n gång, så har dom ju oftast nå´t på gång och har inte tid att prata.... Så därför ringer jag inte längre....

Näee nu är jag väl gnällig i överkant - gnällkärring!! Jag är glad och tacksam över mina fina barn och barnbarn, som har artat sig så bra!! Och jag är glad, att jag kan följa dom lite grand på Facebook.... Och inte går det nå´n nöd på mig materiellt heller, jag har fortfarande min Pippi, så jag kan handla själv. Och jag har fina, goa kompisar, som jag tycker om att träffa.... och som jag får hjälp av, när jag behöver. Och det är ju ÄNTLIGEN VÅR och sen kommer sommar´n......

Lite sytt har det ju blivit mellan varven - det kan jag inte avhålla mig från....

 Den här sydde jag till Majas 13-årsdag - det är som ett lite "insyns"skydd, att hänga upp i fönstret. Om den sen nå´nsin blir upphängd, känner jag mig lite tveksam till....

Det här är en sommarduk till min vän Annsan och hennes man Harry. Dom har ett lååångt köksbord och duken är nästen två meter.... Den tog lååång tid oxå ;-) Men jag hoppas innerligt, att dom gillar den....

En detaljbild.... Så blev det en ny spishandduk o grytlappar till

Denna skapelse har jag sytt efter mönster!! Även om jag gjort på mitt eget sätt förstås. Att sy efter mönster är inte min grej - jag vill nog helst hitt på själv.

Fortsättning på min sjukresa.....

Nere på akuten fick jag sen sitta i min rullstol i evigheter kändes det som. Men till slut rullade dom in mig på nästa "etapp" - kändes som jag närmade mig målet. Vi kom till "liggväntrummet" och där fanns en säng för mig!!! Såå skönt!! Efter en stund rullade de in mig i ett annat litet rum och dit kom Dr Malmkvist (en äldre läkare med låång erfarenhet) med flaxande vitrock. Han lyssnade på hjärta o lungor och frågade, frågade och sen ut igen..... Tillbaka till liggväntrummet.

Sen kom han på en snabbvisit och berättade att sänkan var skyhög!! Och röntgen visade vätska i lungorna. Han skulle skriva ut pencillin och hostmedicin. Det var ju rysligt skönt, att äntligen få ett svar - lunginflammation!! Även om det inte var ett så roligt svar, så var det i alla fall ett svar. Jag fick med mig några "starttabletter" och fyra små burkar med hostmedicin.

Så var det då sjuktransport hem igen. Taxichauffören öppnade dörren till framsätet, men jag avböjde - ville sitta bak och slippa vara social, bara blunda och vila..... När vi började närma oss Skbg, hördes en smäll och så en tvärnit. Det var ett rådjur, som hade oturen att springa upp på vägen just som vi kom. Men det sprang vidare och kan inte ha blivit särskilt skadat. Även minimala skador på bilen.

Hem ljuva hem!! Och min ljuvliga säng!! Laddade med te och en smörgås och tänkte peta i mig lite hostmedicin oxå. Men på alla fyra burkarna stod det "Coccilana" - den allra bästa hostmedicinen som finns. Men dr M och jag var rörande överens om, att den skulle jag inte kunna få, eftersom jag får kramp i gallvägarna av den!! Vilken tur att jag kollade på burkarna - annars hade det bara varit att ta nästa sjuktransport tillbaka igen.... 

Jag for alltså hemifrån 9.15 och var hemma vid 19-tiden!! En dag som gjord för tålamodsträning!! Och för eftertanke.... Landstingets dataenheter kan alltså inte kommunicera med varandra. Inte ens mellan akuten och röntgen med enheterna i våningsplan ett och två!!! Är detta vettigt?? Ekonomiskt?? Jag tycker att det inte verkar riktigt klokt!! Såå mycket man förlorar i effektivitet på detta!!!

Nu är jag ju inte närmare insatt i hur organisationen är uppbyggt mellan läkare, sjuksköterskor, kanslister och övrig personal. Men jag kunde inte ens ana någon fungerande organisation. Och jag hade ju ändå tid att iakkta, speciellt på liggväntsalen, där jag låg alldeles utanför kontoret. Alla sprang hit och dit och fram och tillbaka. Prover som man redan hade tagit, måste tas ännu en gång. Alla frågor skulle besvaras femitelva gånger....

Nog kan jag känna mig lite mörkrädd, inför den totala kolapsen av sjukvården.....

Efter en  veckas hostande natt som dag, tyckte jag att nu får det verkligen vara nog. Jag har sovit sittande små stunder och varit halvt bordomnad vissa stunder. Annars vaken och hostat och hostat.... Så idag ringde jag upp Läkarstationen på en gång kl 8, när dom öppnade. Och jag var välkommen dit kl 9.30 Till Dr Na kan vi kalla honom för. Jag brydde mig inte längre ett skit om vad det var för doktor - BARA JAG FICK HJÄLP!!!

Han förhörde sig om min status - feber? JA, gulfärgade upphostningar? - JA,  ont i halsen? JA osv osv. Dom tog BNP (visar hjärtats pumpförmåga) snabbsänka, gjorde EKG, lyssnade på lungor o hjärta. Även Dr Nä kom o lyssnade på lungona - dom var lite tveksamma till vad dom egentligen hörde och ville skicka mig till akuten i Köping . Sjuktransport beställdes till kl 12.35 och då var jag packad och klar. "Jag kunde bli inlagd", enligt Dr Na "men jag kunde oxå bli hemskickad igen"

Taxikillen ringde kl 12.45 och stod på Fagerstavägen och "det står 6 på en blå postlåda.... Men hur kommer jag till huset?". Vis av erfarenhet sa jag, att du befinner dig i Riddarhyttan och du ska till Fagerstavägen 6 i Skinnsberg..... GPS.....

Framme i Köping sa jag, att jag ska till röntgen. "Nej det stå akuten på min körorder". Så det fick väl bli så då. Och jag fick så småningom förklara varför jag var där för nå´n sköterska på akuten. "Ja med då måste du ju betala mellanskillnaden mellan läkarbesöket i Skbg och akutbesöket - har du remissen med dig?? Annars kan jag ju inte skriva i att du bara betalar mellanskillnaden!" Så lugnt jag kunde påpekade jag, att remissen finns säkert på röntgenavdelningen - du kanske kan skicka en förfrågan dit" - "Nej jag kan och får inte gå in i deras system" Till slut trodde dom mig ändå och skjudsade mig med undrande blickar i rullstol till röntgen. För Dr Na hade bestämt förklarat, att jag skulle till röntgen - han hade ju skickat remissen dit, sa han.

På röntgenavdelningen : "Vaddå remiss?? För Stina Stjernström?? Varför då?? Nåja till slut hittade dom väl på en remiss och jag blev röntgad - frys, frys... Så skulle det tas prover igen - BNP, sänka, blodtryck och hela baletten. "Ja men dom tog ju alla dom proverna i Skinnsberg,  framhöll jag. "Ja men vi har inte tillgång till deras datasystem - dom ville inte byta till vårt system" 

Nå´nstans finns ett systemfel!!! Fortsättning följer, när mitt system orkar....                                         

Till slut - efter många suckar och stönanden - kom jag till slut in på min blogg!! Datorer är som kaaarrar - går int o begrip sej på ;-) Och beter sig konstigt och nyckfullt gör dom oxå.....Är det månne någon som INTE längtar till våren?? Stackars dig i så fall - du är antagligen eskimå eller nå´t...... JAG längtar.....

Jösses vad skönt det ska bli, när man kan gå ut och plocka dessa ljuvliga blomster igen!!! Eller för all del - det räcker att kolla på dom :-))

I och för sig har det verkligen varit flera soliga dagar, då jag har setat på balkongen och sugit åt mig av strålarna. Utom de sista dagarna, som det har varit för kallt för en fryslort som jag.....

Joo det var allt länge sen jag skrev - inte för att det har hänt några revolutioner - men funderingar finns det ju alltid..... Härom dagen fick jag ett helt oväntat besök från M. Hon hade varit nere i Zimbabwe och gjort nå´n sorts slutrapport på Lärarförbundets projekt där!! OCH - hon hade träffat Petronella!! Den rektor som jag träffade, när jag var där år 2000 tror jag det var. Vi brevväxlade ju i flera år och hon bodde oxå hos mig, när dom var här nå´t år senare. Jag kom att tycka väldigt mycket om henne - hon var så levande och såå.... livfull. Hon hade ju HIV, även om hon inte talade om det. Gu bevars en "skamlig" sjukdom...

När M var dit en tidigare gång, så berättade hon att Petronella var så sjuk, så sjuk. Hon kunde knappt gå - dom ledde henne fram. Så då tog vi väl alla för givet, att hon hade avlidit, som så många andra där nere..... Men - icke sa Nicke!! Nu hade hon kommit springande emot M, omfamnat henne och varit lika livfull och glad som nånsin tidigare!! Dom hade haft nå´n fest på kvällen och hon hade lett sången - precis som förr!! Och hade sprudlat och varit så vacker!!

Så hade M med ett brev till mig från henne!! Hon berättade lite om hur hon levde nu och hur gamla hennes barn var - den äldsta skulle snart fylla 30 år!! Och den här tanten fick ju lite dåligt samvete, för att jag slutade skriva till henne. Men jag orkade inte leva mig in i hur eländigt allt var där nere. Då fanns det absolut ingenting där - ingenting att äta, inget att köpa och inga pengar..... Kände mig helt hjälplös i, att inget kunna göra för att hjälpa. Och - som sagt - sen var jag ganska säker på att hon inte fanns längre.....

M berättade, att nu fanns det mat igen, nu gick det att åka buss till jobbet - allt var mycket bättre igen. Och antagligen har Petronella fått bromsmedicin, så hon har blivit av med sina symtom!! Fantastiskt!! Hon kallar mig "MAI" - mamma och hon skrev hälsningar till sina "syskon" i Sverige - Ann-Louise. Ankie och Preben.... Så nu får jag allt sätta igång och försöka kratta ner nå´t brev på min knaggliga svenska. Synd att det ska ta så´n tid för mig..... Bara att skriva på svenska sitter ju långt inne numera ;-)

Visst har jag sytt lite oxå, även om det inte har varit full fart. Men alla foton kan jag inte ta in - eftersom det har blivit några presenter oxå, som inte har kommit till mottagaren ännu.....

"Ingångar och utvägar" heter denna dörrsida..... 70 X 56 cm stor.  Ganska nöjd faktiskt!!

Så har det blivit en tavla helt i maskinbroderi på fri hand + en träpinne på, som jag hittade på Solrosen, när jag gjorde mitt besök där. Den är 40 X 50 cm och jag tror den heter "Ödslighet"

Och nu orkar jag inte skriva mera - det tar tid för mig att skriva svenska..... oxå ;-) Allra helst som bloggplatsen är lite väl lynnig idag minst sagt.... 

Så var det då dax för en vaken natt igen. Men vad gör väl det för en pensionär    Det finns ju tid att sova dagtid oxå...... Och jag måste nog försöka ändra lite på mina sovvanor. Det är inte praktiskt att äta frukost, när andra äter lunch. .....  Och dagen blir så kort oxå. Jag hinner ju inte göra nå´t förrän det är kväll igen....   Men de där förmiddagarna är otroligt mysiga. Ligger och låter tankarna fladdra och snarkar till då och då. Och ideérna ploppar ofta upp då oxå.....

Ja inte har det blivit mycket sytt den sista tiden. Även om jag ändå är igång. Jag sydde det sista (??) grytlapps- och handdukssetet för lite sen till min granne. Jag fick nämnligen en stor kasse med förträffliga tyger av henne för ganska länge sen. Så har jag gått och smygtittat i hennes köksfönster och jag såg, att hon hade en grå fondvägg med lite orange i och en orangerandig gardin - därav färgvalet. Men det var bara det, att jag hade sett fel - det var inte orange utan rosa!! Men det fick gå ändå....

Så håller jag på med en tavla - som har tagit rätt lång tid. men snart är den klar! Jag fick en idé till upphängning av den då jag låg och vred och vände i sängen ikväll. Så var jag tvungen att gå upp och kolla om det skulle funka - och jag tror det blir bra.... När den är klar, ska jag allt sy några mindre projekt, som inte tar lika lång tid.

I höstas följde Lena med mig för en sista glutt på Solrosen - den förskola som jag började jobba i, när jag flyttade till Skinnsberg. Solrosen är nu omdöpt till Solgården och huserar numera i en nedlagd skola o fritidshem en bit ifrån (f d Sotvretsgården). Det var meningen, att den gamla förskolan skulle byggas om till äldreboende. Men vid närmare eftertanke såg visst politikerna att den var för nedsliten. Så sista budet är, att den ska rivas!! Sorgligt.... Många minnen finns där för mig - både roliga och jobbiga pesonalmöten, många skratt och även tårar. Men, men - man kan ju inte leva i det förflutna - det mesta förändras med åren.... Men lite foton tog jag vid besöket - som lite minnesstöd   

"Fram"sidan och "bak"sidan in emot gården.

Köket, en anslagstavla, som inte längre har nå´n funktion och ett tömt förråd....

Lekhallen med lite rester kvar, ett alldeles tomt rum på "Solen" och rum på avdelningen "Rosen". Brandkåren har använt lokalerna för rökdykningsträning och därför täckt fönstrena i en del rum. När vi var där, kom dom och satte igång rökmaskinen, för ännu en träningsomgång. Och tiden får väl visa, om det en dag blir nå´t äldreboende där. Kanske kommer jag tillbaka till Solrosen en vacker dag   

På ett vis är det knasigt, att bloggen är "officiell". Jag tänker ju väldigt ofta på mina barn och barnbarn och undrar hur dom har det. Många tankar och funderingar blir det. Som jag egentligen skulle behöva "skriva av" mig. Men det vill jag inte - jag vill ju inte lämna ut dom så klart. Men både dom och andra skulle ju kunna få för sig, att jag inte bryr mig om dom. Men det gör jag verkligen - tänker på dom både natt och dag. Och det allra tråkigaste med min "sjukdomsbild" är - att jag inte orkar resa till dom, så som jag skulle vilja    Och alla tre familjerna rusar på mitt i livet och har så klart svårt att få tiden att räcka till alla vardagliga plikter. Jag minns ju själv hur det var, när det begav sig.... Så glöm inte det, att er mamma, svärmor, farmor och mormor har er i tankarna väldigt ofta    

För drygt en vecka sen hittade jag tillbaka till glädjen och engagemanget i syendet!!! Det var fantastiskt!!   Ett tag trodde jag faktiskt, att min tid  med tygerna var över.... Innan detta hände, gjorde jag ett tappert försök, att sy en löpare. Men den blev så klart väldigt tråkig och helt utan stil.....   

Sen började jag - efter att ha sett en bild i en tidning - att sy en sommarduk till Annsan. Trodde jag i alla fall.... Men se det blev ingen duk - det blev en tavla istället!! Ca 60 x 70 cm stor. Motivet stämde inte till en duk, tyckte jag. Tavlan är inte riktigt klar - det är ramen som fattas ännu. En smal gul "innerram" har jag nålat dit, men inte sytt fast ännu. Jag tror den måste "ligga till" sig lite, innan jag kommer igång med ramen. Kan inte bestämma mig, om det ska vara en mörkgrön ram....  eller rent av en smal röd ram.... Åsikter???

För övrigt är jag faktiskt rätt nöjd med den!! Jag tycker om färgkombinationerna. I verkligheten är nog det gula lite gulare.... Men mest lycklig är jag nog, för att det GICK att sy nå´t igen!!!   

Igår tog jag mig en tur till Fagersta. Jag måste ju förnya mitt handikappparkeringstillstånd. Och det måste vara ett foto med till den ansökan. Och turligt nog, finns det fortfarande en fotograf i Fagersta, som kunde knäppa tanten. Sen gick jag en runda på Pickaboo och hittade ett och annat, som jag inte visste, att jag behövde.... Bland annat en ny hallmatta - inklusive en ny dörrmatta!! Den  nya är inte lika lång som den gamla. Och jag tyckte att den såg lite vårig ut med tulipanerna....

Ja, ja - nå´nstans ska man ju lägga pengarna - jag kan ju inte ta med dom, när jag "går". Idag har jag setat och försökt få "ordning" på alla mina teér. Jag fick en stor, fin låda med olika teér av Ida i julklapp. Och den lådan skulle jag faktiskt vilja ha upp på en liten hylla i köket. Så långt har jag inte kommit än. Men jag fick en liten låda utan teér i somras. Och nu har jag satt tätningslist (Pickaboo!!) på den lådan och hällt upp andra teér, som jag oxå fått. Det känns så lyxigt, att kunna välja mellan så många olika sorter!! Och te vågar jag faktiskt även dricka, när jag är törstig, eftersom det är vattendrivande.

Apropå törstig - igår köpte jag ingenting "olagligt" och stoppade in i ansiktet!! Istället gick jag faktiskt och åt kinamat på en resturang!! Buffé.... Jag åt så jag var riktigt mätt och - senare kom törsten   Det tog ju lite tid, innan jag var hemma igen och kunde ta mig en kopp te.....

Härom natten hade jag en riktigt konstig dröm. Jag var hemma i mitt kök (mycket större än i verkligheten). Och det var massor av människor där - mina barn med respektive och mina barnbarn. Så kom min bror Hans med sin familj!! Och han satte igång och skulle hjälpa mig laga mat till allihopa - tog fram allt möjligt ur frysen vartefter fler personer kom. Kände att jag hade absolut noll koll på allting - jättestressad. Sen kom min äldste bror med sin familj!! Och så kom Therese och hennes dotter. Jag tyckte att Therese var lite rund om magen, men vågade inte fråga nå´t - hon hade ju kanske gått upp i vikt.... Men så berättade hon, att hon VAR gravid!! Och frågade om jag ville se hennes mage!! Kände mig väldigt hedrad... Det visade sig, att det fanns ett vackert gammeldax dubbelfönster frampå hennes mage, så man kunde se hennes lilla baby där inne!! En sööt liten varelse, som flöt omkring. Så öppnade Therese ena hälften av fönstret och tog ut den lilla och visade mig!! Sen stoppade hon in den igen och stängde fönstret!!!

Hur 17 kan man få till en så´n dröm?? Skulle - kanske - vara intressant, att analysera den drömmen. Men jag tror jag avstår.... Men "barnet inom oss" har ju fått sin plats, som man kan studera genom "fönstret"   - om man vill.....

Så var det då snart slut på 2012.... Och tankarna flyger (som vanligt) som fjärilar runt i skallen. Både tankar på helgen som har varit och tider längre bakåt....

Hade tänkt att jag skulle försöka återge den senaste vändan på sjuka huset. Det är ju en lite konstig situation egentligen. Plötsligt befinner man sig i ett rum med tre andra - helt främmande - människor. Det absolut enda vi har gemensamt är, att vi ska sova i samma rum!!

 Och att sova i samma rum, får man väl ändå betrakta som ganska intimt.... ?

Jag hejade naturligtvis och talade om vad jag heter och de andra tre gjorde samma sak. I sängen till vänster om mig låg en kvinna, som var ganska hemma med svordomar - om man säger så.... Jag svär ju själv emellanåt, så jag är inte så kräsen på dylika uttryck egentligen. Men denna människa förmedlade långa haranger med svordomar och inte en enda mening utan nå´t "fult" ord. Hon var åtta år yngre än jag (man kan ju inte låta bli att höra bl a läkarnas samtal med patienterna - vadå tystnadsplikt??)

Hon hade underbett (det kan hon ju inte rå för) och det såg ut som om hon hade glömt löständerna hemma. Hon hade halvlångt, grått, stripigt, fett hår. Allt emellanåt talade hon högt och tydligt i telefon med sin "särbo". Och berättade otaliga gånger hur hennes lilla hund hade blivit så chockad av, att matte helt plötsligt hade åkt ifrån henne. Hon (kvinnan alltså) hade fått en akut hjärtinfarkt hemma och dessutom hade hon diabetes och hade ett amputerat ben. Och läkarna funderade, om dom inte skulle bli tvugna, att amputera det andra benet oxå - eftersom hon hade sår som inte ville läka.

Jaa - stackars människa!!! Men nu skulle hon "jävlar inte ta en enda jävla, förbannade cigarett till". Hennes särbo var oxå upp och hälsade på några gånger. En lite underlig kuf, som såg ut som hennes son - i ålder. Han tittade inte nå´n i ögonen och en dag satt han och grät i kvinnans säng, för han tyckte så synd om hennes hund, som hade blivit chockad..... Det framkom oxå (från kvinnan själv) att hon var alkoholist - numera nykter....?

Tvärs över rummet låg en äldre dam, som oxå hade diabetes och ett kapat ben. Hon sa inte mycket alls, men log vänligt ibland och hade varma, bruna ögon. Vid ett samtal med ett biträde framkom det, att hon var från Kroatien. Stup i kvarten satt hon i sin rullstol med händerna i knät, med huvudet nerböjt och mumlade enformiga ramsor. Jag tror att hon bad, för några gånger hörde jag henne säga "Jesus". Och ibland tog hon upp något från knät och kysste det - antar att det var ett krusifix.....

I sängen bredvid henne låg - eller egentligen satt - det en riktigt gammal kvinna. Hon var riktigt liten och krum och satt HELA tiden lutad med pannan mot sängbordet - även hela den natten hon fanns kvar på "vårt" rum!! Hon blev sondmatad och det framkom, att hon hade KOL och vågade inte lägga sig ner, för då fick hon panik och trodde hon skulle kvävas.... När hon hade besök av sin son (??) satt hon likadant. Och då han skulle gå skrek hon "gå inte ifrån mig". När hon skulle flyttas från salen till ett annat rum, fick en av personalen gå bredvid, så tanten kunde hänga mot henne. Huvva.....

Efter henne kom sen en dam, som var 84 år gammal. Hon berättade att hon hade KOL - och hade fått den sjukdomen p g a att hennes numera avlidna make hade rökt fyra (4) paket cigaretter om dan - inomhus!! Själv hade hon aldrig tagit ett enda bloss. Hon hade oxå diabetes och hade ramlat ihop hemma i hallen - troligvis av lågt blodsocker eller möjligtvis blodtrycksfall. Hon hade legat i flera, flera timmar i bara nattsärken, innan en väninna till henne hade slagit larm. Hon hade bara 32 grader i temp, när hon kom in med ambulansen!! Dessutom hade hon slagit sig illa i huvet..... Så småningom kom det fram, att hon hade arbetat som förskolelärare i Stockholm, innan hon blev pensionär.....

Ja så var det då den här tanten - som kände sig väldigt FRISK i detta sällskap!! Och jag var väldigt förvånad över, att dom över huvud taget tog in mig. Och DESSUTOM höll mig kvar även under helgen!! Jag - som vid tidigare tillfällen - har bönat och bett för att få stanna kvar. Men ändå blivit hemmotad.....

Ja tänk vilka öden man kan möta på sjuka huset.... Vilka människor av skilda slag, som delar rum under några dagar och nätter!! Vad många eländiga, trasiga liv det kan rymmas bara på en sal på ett sjukhus.....