Så var det kväller igen. Dagarna, veckorna, månaderna springer fortare och fortare. Nu har jag gått in på Vikt Väktar-programmet igen i alla fall. Så är jag bortbjuden på middag imorr´n kväll.... Men jag får väl försöka äta lite och sakta. Idag har jag ätit min kalorifria soppa - det känns bra.

Idag har jag oxå sytt av jackan jag köpte förra veckan för 195:-. Den känns bra och jag gillar färgen. Inte är det väl nå´t höjdare för övrigt, men den duger bra som vardagsjacka. Så den nyttan har jag åstadkommit idag. Förutom att jag var iväg med två fulla kassar till pappersinsamlingen. Inte mycket arbete precis - men det räcker bra för mig....

Solveig R ringde ikväll - dom är hemma från Grekland nu. Hon skulle se nå´n debatt om att hänga ut pedofiler med namn och foto. Jag vill inte se, för jag vet, att jag bara blir så förbannad. Visst tycker jag, att de som förgriper sig på barn ska straffas - rejält. Men nå´nstans måste de ju oxå "hjärntvättas" så deras lust att ha sex med barn "försvinner". Annars hjälper det ju inte, om man låser in dom. När dom kommer ut är det ju bara dax att förgripa sig på ännu ett barn. En del förstår ju inte ens, att de ger barnet ett trauma för livet - "hon ville ju själv" eller "jag lärde ju bara upp henne". Jag säger bara det : IQ fiskmås.

Jag hörde talas om ett sätt de har i Norge. Norge ligger långt före Sverige i behandling. Där får förövare träffa vuxna, som varit utsatta för övergrepp som barn. De utsatta får berätta hur det har skadat dem, hur det har känts för dem under alla år. Och förövarna får lyssna och förhoppningsvis ta till sig. Sen är det ju så, att den som inte inser hur fel det är, att ha sex med barn, den personen KAN inte rehabiliteras. Då återstår endast kemisk sterilisering eller - kirurgisk. Det kan inte hjälpas, men ett oskyldigt barn måste vara viktigare än den vuxnes "intigretet".

Det är lätt att känna förakt och hat gentemot en förövare. Och hur ska man nå´nsin kunna förstå deras handlande??? Mina känslor säger, att de borde plågas, hängas ut, frihetsberövas för alltid, snepas, bespottas och straffas på alla tänkbara fantasifulla sätt. Men - det finns ju oxå en människa där inne i förövarens kropp. Nå´nting har ju helt klart gått snett i den människans huvud. Och - GÅR det att rätta till?? Fan vet.....

Det jag VET med säkerhet är, att det GÅR faktiskt att rehabilitera oss, som varit utsatta. Men det behövs en terapeut, som kan ta emot. En terapeut som orkar vara ett "lyssnande vittne". En människa som vågar vara varm och kärleksfull och som står kvar i alla väder..... Det finns inte så många så´na. Och lyckas man hitta en, så kostar det oftast skjortan. För nå´n långvarig terapi ställer inte landstinget upp med.... Självhjälpsgrupper kan oxå vara bra som komplement. Undrar hur många övergrepp det finns bakom alla långvariga sjukdomar - all återkommande kroppsvärk - alla sjukpensionerade.... Så nog är det mycket väl befogat med höga skadestånd till de barn som drabbats.....

Natti, natti!

Igår kväll läste jag Idas blogg, innan jag gick och la mig. Och då var Pelle-hästen på väg till Ultuna med kolik igen. Pelle blev 26 år gammal - en snäll och vänlig gammal häst, som var mycket ompysslad och älskad. Och nu var det ju lika bra, att han fick rida vidare till Nangijala. Där slipper han plågas mer. Inte minst jag vet hur tarmvred känns.... Och han var ju väldigt gammal för att vara halvblod, efter vad jag förstår. Men nu är det stor sorg i Bennarby.... Tänker på er.....

Ja det gör ont att mista en vän. Varje sorg är unik och känns bottenlös. Men på något sätt GÅR det att komma över. Även om det tar tid och är smärtsamt. Till slut kan man hantera sorgen och minnena utan att falla i handlös gråt och utan att det skär knivar i hjärtat. Och så småningom kan man minnas med glädje den tid man fick tillsammans.

Det blev helt plötsligt oviktigt att skriva om något annat. Jag känner så med dotra och flickorna. Men livet går vidare och jag är glad, att dom har varandra.

Bilden är på Johanna, när hon red Pelle i måndags.....