Så har jag kommit hem efter en tre-rätters middag hos Heffa och Herbert. Jösses Amalia va gott det var! Först små tunnbrödrullar med goda röror i. Sen fläskfilé med potatisgratäng, sallad och vitlökspainriche och efter det - när magen redan stod i fyra hörn - äppelpaj med vaniljssås. Oj, oj oj - Vikt Väktarna vaktade inte mig ikväll.... Inte behöver jag nå´t kvällsfika ikväll inte.... Tror inte jag behöver nå´n mat i morr´n heller - känns det som i alla fall.

Heffa är så himla varm och go. Alltid omtänksam och alltid i farten. Dom har inte haft det lätt med sjukdomar och elände stup i kvarten. Just nu är det väl lugnt - hoppas det så förblir. Så dom får lite lugn och ro på ålderns höst.... Tycker dom har det så vackert och så mysigt och ombonat i sin lägenhet. Heffa är allt en riktig fixare....

Natti, natti allihopa!

Jag blir knäckt på mitt minne - eller rättare sagt mitt icke-minne. Häromdagen skulle jag ha en adress ur min adressbok. Jag letade och letade efter denna förb...de adressbok på alla upptänkliga ställen. Men jag kom inte på, var jag hade lagt den. Antagligen på nå´t bra ställe där det skulle vara lätt och logiskt att hitta den. Men det sket sig - fick lov att ge upp. Ringde till vederbörande och fick adressen.... Nederlag.

Idag tänkte jag, att jag skulle sätta igång med en duk, som jag hade sett i Quiltemagasinet - det senaste numret. Letade och letade. Fick i och för sig städat både här och där.... Hittade inte. Började tvivla på mig själv - gick in på internet och slog upp Quiltemagasinet. Och där fanns den ju!! Och jag VET att jag låg i sängen och mådde dåligt, när jag såg mönstret. Till slut - efter halva da´n - hittade jag magasinet bakom andra pappershögar. Den har en tämligen glatt yta, så den hade väl halkat bakom..... Så det var inte jag som var bakom i alla fall....

Men nog blir jag lite konfunderad, när minnet sviker så. Var ska det sluta mån tro? Märker man, när det är dax att flytta till ett äldreboende? Eller kommer envisheten, att sitta kvar - "SKA klara mig själv". Kommer väl ihåg hur min pappa var de sista åren - han berättade samma sak flera gånger om under ett telefonsamtal. Måtte mina barn ta över bestämandederätten över mig, när det blir riktigt illa....

Apropå bestämmanderätt - när jag sov i Ann-Louise´säng nu sist - kändes det så himla mysigt. Kände mig helt trygg och utan ansvar. Det luktade gott av trygghet. Funderade lite. Och kom fram till, att det var samma känsla, som när jag sov där förut en gång.

Den gången hade jag opererats -  (som vanligt!) Mådde skitdåligt i vanlig ordning och läkaren ville skicka hem mig. Till saken hör, att jag alltid har "snackat ut" mig från sjukhus, så snart jag har kunnat stå på benen. Men den här gången kände jag bara HJÄLP - jag KAN inte åka hem - jag klarar det inte!! Och grät som ett övergivet barn ända nerifrån tårna. Så råkade Ann-Louise ringa mitt i gråten.

Efter ett tag ringde hon upp igen och sa "nu har vi bestämt, att vi kommer och hämtar dig imorgon, jag har tagit ut semester och det är inget att diskutera". Snacka om att bli glad mitt i all bedrövelsen! Jag fick stanna till dagen efter på sjukan. Så kom Ann-Louise, Preben och Prebens flickvän Therese (som är sjuksköteska) och de begärde samtal med läkaren. Och läkaren var mjuk som smält smör och förklarade och var SÅÅ tillmötesgående....

När vi kom ut till bilen, upptäckte jag, att jag hade en nål kvar i armen! Men det fixade Therese, så jag behövde inte åka upp till avdeln igen. Fniss och skratt av lättnad och trygghet. När vi kom till Bennarby sa Ann-Louise "nu har vi bestämt, att vi vill inte ha dig drullandes i trappen, så du får sova nere i vår säng". Själva flyttade de upp i Johannas rum och Johanna flyttade in till Ida! Och där kom den stora tryggheten in - som jag började min berättelse med.

En annan gång - oxå opererad och hemskickad alldeles för tidigt, var jag bara tvungen att få hjälp - klarade mig inte själv helt enkelt. Till slut ringde jag Ankie och frågade henne, om hon kunde komma hit några dagar. Det satt långt inne för mig att BE om hjälp, men jag gjorde det. Turligt nog hade hon barnfri vecka och kunde komma omgående. Då minns jag oxå tryggheten där jag låg i min säng och hörde henne stöka i köket. Nästan skönt att vara sjuk då.... Hon handlade, fixade mat och bara fanns. Satt i köket och pluggade medan jag sov. Tänk vilken tur att jag har ungarna!! Känner mig så tacksam och glad för att jag har såna goa ungar. Kram på er <3 <3 <3

Ännu finns det någon enstaka blomma här och där!!