Redan fredag - tiden rusar.... I tisdax åkte jag till Norberg o firade Anita. Fullt av folk - ingen jag kände - förutom Anita förstås. Men jag lyckades vara "social" - ägnade en del tid åt att gå runt o fota o prata lite med folk här o där. Anita hade på sig en av klänningarna jag sydde åt henne förut. Det var ju kul, att hon gillade den! Hon hade ordnat det bra med gående bord med både plockmat o tårta. Sen hade hon en väninna som "piga" i köket, som ordnade det praktiska där. Och hennes bror o svägerska passade upp med dricka och fika. Och Anita själv såg ut att trivas - 70 år!! Konstigt....

Efter det besöket passade jag på att hälsa på Solveig - när jag ändå var i faggorna. Det blev solsken o varmt. Så vi satt i trädgården och njöt - och Milos passade upp oss med fika, flyttade stolar och bord efter solens gång. Sen vidare till Skbg och hem till Lotta där jag vattnade blommor  högt o lågt. När jag kom innanför dörr´n hemma sen, var det bara sängen som gällde. Kände då, att jag var så trött, så trött. Fast jag egentligen inte gjort nå´nting!! Tydligen var det jobbigt att bara umgås med folk! Knepigt....

Sen har jag sytt i två dagar. Kom till slut igång. Det blev en gardin i blockhus - gul och begie. Fast jag blev inte riktigt nöjd. Det är så himla svårt att få fodret att passa PRECIS - det blir lätt att framsidan "bular" sig lite. Egentligen skulle jag nog quilta foder o framsida helt och sen kanta med snedslå. Istället för att vändsy foder och framsida. Får väl se till nästa gång. Och jag får se om Ann-Louise m familj vill ha den som gardin...? Annars får jag väl lägga den till samlingarna....

Även när jag sitter och syr måste jag lägga mig och vila på eftermiddan. Sorry Reinfeldt - jag fixar inte att jobba - även om du tror att jag skulle bli frisk av det. Får väl se om jag blir läst av Säpo nu - Försäkringskassan knackar nog på dörren på måndag...... Vilket samhälle vi är på god väg mot!! Storebror finns med oss..... överallt och när som helst.....

Får inte glömma bort att skriva min lista med frågor tills jag ska till kardiologen den 21. Sen återstår det att se, om han har lust att svara. Tänk så utelämnad man är till läkare! Undrar om dom begriper vilken makt dom har och hur maktlös man som patient kan känna sig.... Och för att jag ska känna tillit inför en läkare, så lär han/hon allt visa framfötterna ordentligt först. Om en läkare kan svara "jag vet inte" på en fråga, kan man förmoda, att han/hon inte är så prestigefull i alla fall.....

Blir så glad, när jag kollade Idas bilddagbok. Fortfarande tycker hon att vår paddelsemester var en av de bästa semestrar hon varit med om!! Så glad att jag hann ge mina barnbarn den upplevelsen - tillsammans med deras mammor!! Tänk om alla föräldrar insåg att det inte behövs några jorden-runt-resor. Det räcker med "små"  äventyr, som kan bli stora upplevelser - tillsammans!! Det är säkert ett stor plus om de vuxna tycker det är roligt oxå förstås - det smittar ju av sig liksom. Ja tänk vad många paddelturer jag gjort i mina da´r! Tillsammans med olika män, tillsammans med barnen, med vänner och ensam inte minst. Med både små och stora upplevelser. Det häftigaste var nog ändå forspaddlingen utanför Östersund!! Med okrossbar kajak, hjälm och torrdräkt rakt utför en riktigt stor fors!! Efter flera dagar med olika träningsmoment förstås. Det var en riktig kick, när jag klarade det! Sen tillbaka och utför igen och igen!!

Ja så´n där blir man tydligen, när man blir gammal - man minns de "goda" tiderna..... ? som var en gång.....