Så skönt att vara hemma igen!! Så skönt med min egen säng - min egen lilla lya och allt som hör till! Så förbannat less på sjukdom och sjukhus. Denna gången började det väldigt dramatiskt, men slutade med "bara" värk och ont.

Torsdax morgon gick jag upp på toa, tog min morgonmedicin o gick och la mig igen. Hade lite ont i höge ljumske  - men det går väl över.... Nästa gång jag gick upp på toa, hade jag så fruktansvärt ont, så det var med nöd och näppe jag tog mig tillbaka till sängen. Nappade åt mig almanackan, när jag gick/ haltade/ hasade förbi handväskan i hallen. Tänkte - jag måste ringa Läkarstation.

Men när jag var tillbaka i sängen var det bara 112 som gällde -  allt annat var otänkbart. Lyckades oxå ta fram tel numret till vaktmästar´n och bad honom komma och låsa upp för ambulansskötarna. Så infernaliskt ONT!! Dom lyssnade på hjärtat, lyckades ta ett blodtryck - kom fram till, att det kunde vara en propp i nå´t vitalt blodkärl. Dom BAR mig ner i nå´n sorts stol - tre trappor ned.... stackarna! Sköterskan försökte på alla sätt få in en nål i mig. Hon kravlade runt, stack tre gånger i foten och åtskilliga gånger i armarna. Blåljusen och sirenerna på - jag hade jämt göra att stöna och försöka hålla emot, så jag låg kvar på vänster sida utan att ramla ner på golvet. Dom kunde ge mig morfin, men det tål jag ju inte. Och något Ketogan hade dom inte med sig.

Jag vred mig som en mask av smärtor - bad att dom skulle beställa en vetrinärspruta på mig - stod bara inte uuuut.. Och väl inne på akuten i Västerås fick jag Ketogan och Ketogan igen och igen. Till slut var jag så "full" och yrslig, så jag knappt kunde svara på några frågor alls. Men kunde öppna ögonen och blev lite förvånad - det var så många som stod och rörde sig runt mig! Men jag gav fan i allting - skulle jag dö, så fick jag väl göra det då...

Upp på röntgen - först skiktröntgen på buk och bäcken. Sen vanlig röntgen. Och - turligt nog - såg dom inget allvarligt!! Blev inlagd på akutavdelning 40 för observation. När jag frågade någon framåt kvällen, vad det var för fel på mig egentligen, sa hon "det är förstoppning"!! Mitt i eländet kunde jag inte annat än dra på munnen och tala om, att i alla fall jag har inga tarmar ut i ljumsken. "Det har dom sett på röntgen"!! Till saken hör oxå, att jag är minst av allt förstoppad.... Snacka om att min tilltro till läkarvetenskapen fick sig ännu en törn....

På kvällningen framförde jag oxå, att jag lär väl ta mina mediciner  bl a Waran. Ja, Ja.... jag föreslog, att dom skulle kunna ringa till Köpings lasarett och få min medicinlista faxad. Men inget hände. Till slut vid 10-tiden på kvällen frågade jag en sista gång. "Har du inga egna mediciner med dig?". Jag hade ju liksom ingen tanke på mediciner eller nåt annat heller för den delen, när ambulansen kom. Jag kom ju verkligen in till sjukan som jag var: trosor, en tunn joggingbyxa och flieströja - ingenting annat. Jo ambulansköteskan tog med min handväska i farten....

Och denna gulliga lilla sköterska framförde med citron i rösten "vi har faktiskt annat att göra på nattskiftet här, än att springa omkring och dela ut mediciner....." Ja då skiter vi väl i det då... Sen gick hon ut från rummet och smällde igen dörren, så väggarna skakade. Sen tittade hon in igen och fräste: "och nå´t jäkla antabus har vi faktiskt inte på det här sjukhuset". Innan jag hann säga nåt, smällde hon igen dörren igen med ett brak. Trött och slut som jag var, låg jag sen och grinade och kände mig eländig och övergiven.

Så småningom var jag bara tvungen att gå och kissa. Ringde på knappen - då var det en annan tjej - en undersköterska eller nå´t. Hon skulle hämta en rullstol - men kom inte - och kom inte. Försökte själv ta mig ut i korridoren genom att stötta mig på sängen, stolar och en soffa, som stod i korridoren. Sen skulle jag ta mig tvärs över korridoren och klarade det bara inte. Usken kom igen och erbjöd, att jag skulle hålla henne under armen. Men det hjälpte mig ju inte alls - jag måste lägga min tyngd på nåt ordentligt stabilt. Så jag satte mig igen. Usken bara försvann och där satt jag. Till slut - nöden har ingen lag - hoppade jag över till andra sidan och in på toan. Aj, aj, aaaj....Sen hittade jag en rullator, som jag tog och stöttade mig på tillbaka till sängen...

Fortsättning följer på mina sjukhusupplevelser.... Vill bara tillägga idag, att jag ÄR ingen surkärring - vill nog påstå, att jag är en ganska snäll och tacksam person....

Natti, natti - läser ifatt era bloggar imorr´n....

 

Annelie

31 oktober 2008 20:15

aj aj..Jag lider verkligen med dig när jag läser detta! Jag väntar med spänning på att få läsa vidare. Jag länkar mer än gärna till din blogg så att jag hänger med!

http://anneliehallberg

 

Ruth

1 november 2008 09:42

Fy vilket he...te du har haft, tänk vad man kan råka ut för. Så dårlig empati och hjälp från personalen, hur har det kunnat bli så på våra sjukhus ? Man är ju så hjälplös och förtvivlad när man har ont och inte orkar. Du har haft det tufft och mycket besvärligt. Hoppas du får vara frisk nu och inte råkar ut för denna dramatik mera. Är glad att du är hemma, har varit så orolig för dig, hoppas allt detta onda är borta nu.
Kryapådigkram !

http://bernamis.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja inte vet jag..... det blev måånga knapptryckningar bara innan   jag kom hit!! Och hittade VAR jag skulle börja skriva nånstans.   Det tar allt ett tag, innan minnet poppar upp efter så många år.   så här nära ska ju t ex inte radern...

Så har julen kommit och försvunnit..... Den 22 dec åkte jag Riksfärdtjänst till fam Bergefur i Bennarby. Det är fantstiskt, att få åka taxi - 20 mil enkel resa!! Och xtra tacksam var jag på återresan den 27, då det var riktigt snöoväder!! Med många a...

Jaaa här är jag igen!!! Både jag och eventuella läsare har nog trott, att jag har slutat blogga.... Men det har jag ändå inte - även om det var ca tre månader sen jag skrev nå´t. Jag har känt mig så negativ, så det har jag inte velat dela med mig av....

Så blev det då en uppesittarnatt - igen.... Jag hade en "dejt" med Dr Amin i Köping idag. Och efter det kommer tankefjärilarna flygande. Och jag mitt nöt, ångrar att jag inte bad nå´n av döttrarna eller en vän att komma med - för att lyssna och ställ...

Ja nog har den där stora, lyckliga tacksamheten försvunnit. Men jag minns den som om alla möjligheter helt plötsligt öppnades!! Jag var frisk!!! Bara jag tränade upp konditionen nu, så skulle alla dörrar vara öppna för mig. Rent utav kanske jag skull...