Igår höll jag på hela da´n med att foga kaklet. Ja med avbrott för vilopauser förstås - ett antal. Men nu känns det riktigt skönt, att vara KLAR med köket!! Det enda som är kvar att göra nu, är att lägga i silikon mot diskbänken. Jag klarade helt enkelt inte av, att trycka ut silikonet från sprutan!! Sprutan är helt klart gjord för dom med väldigt starka tummar!! Gjord av män för män....

Och visst var det lite vågat, att lägga de blå plattorna helt oregelbundet! Men jag tycker det är snyggt och nu är jag sååå nöjd med mitt lilla kök!!  Visst har det tagit väldigt lång tid - men känns desto skönare, när det nu äntligen är klart!!

Eventuellt  kommer Ankie och Stefan hit i helgen  och hjälper mig lägga nya golvet i hallen!! Det skulle verkligen vara toppen, att få det gjort oxå!!  Imorr´n får jag veta OM dom kommer. När golvet väl är lagt, kan jag så smått börja måla och fixa resten i hallen oxå. Kul, kul!!

Sjukjournal : Fortfarande rethosta, rätt envis. En besvärlig, kraftig värk har infunnit sig till vänster om vänstra bröstet. Vilket gör, att patienten hostar bara i absoluta nödfall. Dock ingen feber.

Såg det sista avsnittet av "Den stora resan". Och egentligen är det ju makalöst vad mycket "onödiga" prylar vi "måste" ha i den civilisation vi lever i !! Inte för jag skulle vilja leva så spartanskt, som dom gjorde i dessa infödingsbyar. Men dom klarade sig!! Och verkade lyckliga! Dom hade tid med varandra och hade roligt. Och i en by tvättade sig aldrig kvinnorna!! Och överlevde ändå! Dom smorde in sig med nå´n röd salva och alla luktade lika illa - so what! Det dom behövde var några kastruller och en machete i princip. Resten fanns i naturen. Undrar vad dom skulle säga om mitt nykaklade kök??

Ja vi har verkligen olika villkor här i världen!! Och vi ser ju på TV dagligen om krig och svält. Men det är DÄR - väldigt långt borta från HÄR. Kommer liksom inte in i våra känslor helt och fullt. Vi skulle väl inte orka leva med KÄNSLAN av allt elände och orättvisor. Glömmer aldrig när jag första gången såg tiggande barn. Smutsiga trashankar med tomma ögon. Jag ville ta dom med till hotellet, tvätta dom, få på dom rena kläder, låta dom äta så mycket dom ville. Men - det gick ju förstås inte.... Dom var alldeles för många...... Jag fick lov, att stänga dom ute från mina känslor, försöka att inte se dom, intala mig själv, att jag ändå inte kunde hjälpa.....