Dagens goda gärning är utförd : Gunilla ringde mig med panik i rösten "Stina jag har gått vilse, vad ska jag göra?" - "Ska jag ringa 112?" - "Nej inte än" - "Jag kommer". Hon befann sig i Uttersbergsskogarna. Jag tog bilen och åkte ner - ca en mil. Tänkte tuta så hon kunde höra mig, när jag kom fram till hennes bil. Men just när jag såg bilen, kom hon traskande, svettig och röd om kinderna. Så var hennes hund borta. Gunilla var orolig förstås - det finns både varg och lo i dom skogarna. Hon tog bilen och åkte iväg en bit. Jag stod kvar utifall Missy skulle dyka upp. Och om en stund kom hon flåsande med tungan som slips! Tänk vad bra det är med mobiltelefoner!! Det går att nå varandra nästan var som helst!!

För övrigt har dagen lunkat på. En kompis, Lotta, var upp på sin lunch, vi fikade och snackade bort en stund. Det är så fantastiskt - de "tjejer" som jag var chef för förut, är mina goaste vänner. Vi träffas allt som oftast och det är lika roligt varje gång - att få vara med - fastän jag har lämnat yrkeslivet bakom mig sen 10 år tillbaka!! Jag är ändå en av dom.

Ja det är faktiskt ganska precis 10 år sedan jag fick min första stroke - den 26 september 1998!! Och den 26 september är det två år sedan jag slutade röka!! Då hade jag tarmvred nå´t alldeles fruktansvärt. Jag var så dålig, så dålig. Kräktes avföring, innan ambulansen kom. Och till slut hjälpte inte Ketoganet alls. Det sista jag minns är, när jag tog mig upp på operationsbordet och spydde - fastän jag hade en sond ner i magsäcken. "Hälsa ungarna att jag älskar dom"  - "Ja det ska vi göra" sa en sköterska. Jag var helt klar över, att jag skulle inte komma levande från detta. Och jag dog gärna, bara jag slapp smärtan. Men - jag vaknade så småningom ändå!! Det hade tagit över två timmar för kirurgen, att ta sig IN i magen - det var så mycket sammanväxningar från tidigare operationer. Efter några dagar, när dom skulle ta nå´t prov på mig, talade jag om för sköterskan, att det kändes som om jag hade ångest fast jag inte hade det. Svårt att andas liksom. Och det blev en ryslig fart vid min säng. Efter akutröntgen konstaterade dom att jag hade lungemboli - proppar i lungorna! Så jag hade trots allt detta tur ändå - jag överlevde! Jag var dålig länge efteråt. Dom ville ganska snart skicka hem mig från sjukan. Och jag grät som en stucken gris - jag ville inte hem. Jag som alltid har lämnat sjukan fortare än kvickt! Kände att jag skulle inte klara det. Då var jag glad när Ann-Louise, min äldsta dotter, och Preben, min son och hans kvinna Therese kom och hämtade mig på sjukan. Sen bodde jag en vecka hemma hos Ann-Louise, innan dom skjudsade hem mig. Men slut med rökandet var det för mig!! Saknar det fortfarande.....

Ja detta var en liten episod ur mitt liv....