Dagens goda gärning är utförd : Gunilla ringde mig med panik i rösten "Stina jag har gått vilse, vad ska jag göra?" - "Ska jag ringa 112?" - "Nej inte än" - "Jag kommer". Hon befann sig i Uttersbergsskogarna. Jag tog bilen och åkte ner - ca en mil. Tänkte tuta så hon kunde höra mig, när jag kom fram till hennes bil. Men just när jag såg bilen, kom hon traskande, svettig och röd om kinderna. Så var hennes hund borta. Gunilla var orolig förstås - det finns både varg och lo i dom skogarna. Hon tog bilen och åkte iväg en bit. Jag stod kvar utifall Missy skulle dyka upp. Och om en stund kom hon flåsande med tungan som slips! Tänk vad bra det är med mobiltelefoner!! Det går att nå varandra nästan var som helst!!

För övrigt har dagen lunkat på. En kompis, Lotta, var upp på sin lunch, vi fikade och snackade bort en stund. Det är så fantastiskt - de "tjejer" som jag var chef för förut, är mina goaste vänner. Vi träffas allt som oftast och det är lika roligt varje gång - att få vara med - fastän jag har lämnat yrkeslivet bakom mig sen 10 år tillbaka!! Jag är ändå en av dom.

Ja det är faktiskt ganska precis 10 år sedan jag fick min första stroke - den 26 september 1998!! Och den 26 september är det två år sedan jag slutade röka!! Då hade jag tarmvred nå´t alldeles fruktansvärt. Jag var så dålig, så dålig. Kräktes avföring, innan ambulansen kom. Och till slut hjälpte inte Ketoganet alls. Det sista jag minns är, när jag tog mig upp på operationsbordet och spydde - fastän jag hade en sond ner i magsäcken. "Hälsa ungarna att jag älskar dom"  - "Ja det ska vi göra" sa en sköterska. Jag var helt klar över, att jag skulle inte komma levande från detta. Och jag dog gärna, bara jag slapp smärtan. Men - jag vaknade så småningom ändå!! Det hade tagit över två timmar för kirurgen, att ta sig IN i magen - det var så mycket sammanväxningar från tidigare operationer. Efter några dagar, när dom skulle ta nå´t prov på mig, talade jag om för sköterskan, att det kändes som om jag hade ångest fast jag inte hade det. Svårt att andas liksom. Och det blev en ryslig fart vid min säng. Efter akutröntgen konstaterade dom att jag hade lungemboli - proppar i lungorna! Så jag hade trots allt detta tur ändå - jag överlevde! Jag var dålig länge efteråt. Dom ville ganska snart skicka hem mig från sjukan. Och jag grät som en stucken gris - jag ville inte hem. Jag som alltid har lämnat sjukan fortare än kvickt! Kände att jag skulle inte klara det. Då var jag glad när Ann-Louise, min äldsta dotter, och Preben, min son och hans kvinna Therese kom och hämtade mig på sjukan. Sen bodde jag en vecka hemma hos Ann-Louise, innan dom skjudsade hem mig. Men slut med rökandet var det för mig!! Saknar det fortfarande.....

Ja detta var en liten episod ur mitt liv....

 

Ruth

1 september 2008 20:58

Arma Stina vad du har fått lida, vilket h...ete. Din tid var inte inne den gången. Hoppas du slipper genomlida detta flera gånger, du har fått din beskärda del och mera där till. Nu skall du bara leva, man får inte så många chanser här i livet, och det tror jag du är väl medveten om också.
Det kommer en ny dag efter varje natt, även om tuppen inte gal. Önskar dig fina dagar framöver ! Tittar till dig här i morgon..

http://bernamis.bloggagratis.se

 

Stinalill

1 september 2008 21:16

Tack Ruth - känns bra med din omtanke!

http://www.stinalill.bloggagratis.se

 

medresenärskan

1 september 2008 21:39

Åh, här har jag klagat över en spik.... Du har gått igenom du. Stackare, och jag håller med Ruth... du har fått din del. Jag har min kvar och den börjar lite lätt med spiken *ler*

Vilken spännande berättelse du skrivit. Det gick bra i all den bedrövelsen och du har varit duktig som slutat röka.
Ha en bra kväll så hörs vi !!!

http://medresenarskan.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja inte vet jag..... det blev måånga knapptryckningar bara innan   jag kom hit!! Och hittade VAR jag skulle börja skriva nånstans.   Det tar allt ett tag, innan minnet poppar upp efter så många år.   så här nära ska ju t ex inte radern...

Så har julen kommit och försvunnit..... Den 22 dec åkte jag Riksfärdtjänst till fam Bergefur i Bennarby. Det är fantstiskt, att få åka taxi - 20 mil enkel resa!! Och xtra tacksam var jag på återresan den 27, då det var riktigt snöoväder!! Med många a...

Jaaa här är jag igen!!! Både jag och eventuella läsare har nog trott, att jag har slutat blogga.... Men det har jag ändå inte - även om det var ca tre månader sen jag skrev nå´t. Jag har känt mig så negativ, så det har jag inte velat dela med mig av....

Så blev det då en uppesittarnatt - igen.... Jag hade en "dejt" med Dr Amin i Köping idag. Och efter det kommer tankefjärilarna flygande. Och jag mitt nöt, ångrar att jag inte bad nå´n av döttrarna eller en vän att komma med - för att lyssna och ställ...

Ja nog har den där stora, lyckliga tacksamheten försvunnit. Men jag minns den som om alla möjligheter helt plötsligt öppnades!! Jag var frisk!!! Bara jag tränade upp konditionen nu, så skulle alla dörrar vara öppna för mig. Rent utav kanske jag skull...