Bara några korta rader. Idag har jag äntligen kommit igång med själva kaklingen. Och eftersom jag är en nyfiken natur, måste jag bara göra lite till - och så lite till - för att se hur det blir.... Och om det kommer att gå jämt ut med kakelplattorna. Turligt nog fick jag lite tips av min svärson per telefon. För jag fick det inte riktigt att gå ihop i första hörnet. Försökte och försökte att skära till den lilla bit som fattades. Men se det gick inte! Fastän jag tejpade innan på den bit jag behövde. Men med Eriks råd i ryggen, fick jag ändå till det någolunda.

Till slut hade jag fått upp de här fyra plattorna upp, runt alltihopa! Men - det var allt lite för mycket på en gång för denna tanten! Sen ska det till två rader ovanför de här. Och jag valde alltså till slut, att sätta de blå plattorna utsporidda lite här oc h där. Inget regelbundet mönster. 

Först hade jag en idé om att skära de blå plattorna på diagonalen. Och sen sätta dom i en "bård" runt om. Jag provskar trianglar och det gick i och för sig bra. Men så tänkte jag på min vän Annsan och hennes oregelbundenhet, som hon gillar. Och det gillar ju jag oxå. Jag tror inte att jag egentligen är en regelbunden och symmetrisk människa. Så nu blev det så här. Och jag tänker inte ångra mig.....

Det var allt mer jobb med det här, än jag från början tänkte mig. Sen är det otroligt frustrerande, att inte orka göra klart!! Tålamodet tanten - tålamodet.....

Jag la mig i alla fall i sängen och kollade på "Här är ditt liv" med Sven Wollter. Honom gillar jag skarpt och har alltid gjort. Precis en så´n sorts karl, som jag skulle kunna falla för.... Men nu ska jag nog falla i säng och vila min stackars ledbrutna kropp. Till imorr´n - så ska i alla fall kaklingen bli klar.

 

Ruth

11 oktober 2009 09:15

Du är inte dårlig på att få till det du, riktigt fint blir det när det är klart med fogningen. Det här med ett oregelbundet mönster är du bra på med tanke på dina andra lappprojekt. Beundrar din självsäkerhet att göra själv, att våga är att vinna.
Stora kramen !

http://bernamis.bloggplatsen.se

 

Synnöve

11 oktober 2009 10:31

Herre gud vad du är duktig Stinalill.Så fint det blir.Jag är inne och läser hos dig än så jag har inte svikit dig:).Men jag vet inte om du tittar in hos mig eftersom du inte kommenterar.Saknar dina kommentare.Ha en bra dag.Kram Synnöve

 

Hans

11 oktober 2009 11:55

Vet du om att Sven Wolther är kusin till vår mamma, hans mamma var från skåne, närmre än så vet jag inte.
Kaklet blir bra, nu är det bara det roliga kvar....
Hans

 

Svärson

11 oktober 2009 13:24

Du är duktig du Stina, och envis!

 

stinalill

11 oktober 2009 20:16

Ruth: Tack snälla Ruth för berömmet!! Men min tidigare självsäkerhet har allt "rymt" ;) Men det GÅR att börja om!

Synnöve : Tack så mycket!

Hans : Jo jag har hört glunkas om det. Då är alltså vi sysslingar med Svens barn! Tack Hans - jag det blir kul att foga!

Erik : Tack Erik! Ja det är nog tur, att jag är envis - annars så satt jag nog inte här....

Kramar och Tack till er alla!

 

Ingegerd

11 oktober 2009 21:32

Sååå snyggt! Just att det inte är kritvitt utan lite beigevitt blir ju mycket mildare. Och Du har rätt i att sätta de blå oregelbundet. Jag beundrar Dig!

http://josephinespapilloner.blogg.se/?tmp=11181308

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja inte vet jag..... det blev måånga knapptryckningar bara innan   jag kom hit!! Och hittade VAR jag skulle börja skriva nånstans.   Det tar allt ett tag, innan minnet poppar upp efter så många år.   så här nära ska ju t ex inte radern...

Så har julen kommit och försvunnit..... Den 22 dec åkte jag Riksfärdtjänst till fam Bergefur i Bennarby. Det är fantstiskt, att få åka taxi - 20 mil enkel resa!! Och xtra tacksam var jag på återresan den 27, då det var riktigt snöoväder!! Med många a...

Jaaa här är jag igen!!! Både jag och eventuella läsare har nog trott, att jag har slutat blogga.... Men det har jag ändå inte - även om det var ca tre månader sen jag skrev nå´t. Jag har känt mig så negativ, så det har jag inte velat dela med mig av....

Så blev det då en uppesittarnatt - igen.... Jag hade en "dejt" med Dr Amin i Köping idag. Och efter det kommer tankefjärilarna flygande. Och jag mitt nöt, ångrar att jag inte bad nå´n av döttrarna eller en vän att komma med - för att lyssna och ställ...

Ja nog har den där stora, lyckliga tacksamheten försvunnit. Men jag minns den som om alla möjligheter helt plötsligt öppnades!! Jag var frisk!!! Bara jag tränade upp konditionen nu, så skulle alla dörrar vara öppna för mig. Rent utav kanske jag skull...