Mycket lugn dag idag. Tankar har kommit och gått. Glädje över livet, men oxå lite tomhet efter att alla åkt hem igen. Men tacksamheten stannar kvar. Jag har kollat på foton, städat bland alla mina mappar och gjort back-up på de foton, som inte hade hamnat på CD ännu. Så nu har jag tömt min kamera igen. Ordning och reda - så vill jag ha det.

Sen kan man ju fundera - OM det skulle brinna t ex, då går ju alla foton åt fanders ändå.... Men om hårddisken kraschar, så har jag iaf kopior. Jag tittar oftare på mina foton nu, än när jag klippte och klistrade in i album. Bilder har alltid varit viktiga för mig. Men det var iofs roligt med albumen. Man kunde klistra in andra minnen från resor oxå - biljetter, kvitton, sedlar t ex. Sen blev det ju lite text till varje foto oxå. Djungelturen som jag gjorde i Malaysia t ex. Inte hade jag kommit ihåg allt guiden berättade, om jag inte hade skrivit upp det. Men på turen till Cambodja och Vietnam skrev jag upp så mycket jag hann - och renskrev den sen i datorn, när jag kom hem. Så det finns ju oxå kvar....

Men inget får man med sig härifrån hur som helst.... Råkade se på ett program igår, om en man som blev "intagen" av ett sorts medium. Mediet "använde" hans kropp tillfälligt, eftersom han själv var död. Och han talade om rädslor, kärleken, döden och livet. Han menade att vi fortsätter vårt "levande" i nästa och nästa liv. Även om vi inte minns något från våra tidigare liv, så samlar vi på erfarenheter från liv till liv. Och kärleken är liksom målet med allt. Att vi ska övervinna rädslorna och handla kärleksfullt mot våra medmänniskor. När vi lämnar vårt "skal" - kroppen, d v s när vi dör, möter vi alla våra kära igen, som tidigare lämnade oss kvar i livet. Den tron tilltalar mig mycket, måste jag säga. Och de tankebanorna har jag allt varit inne på för mig själv. Men - vi VET ju ingenting.....

 

Ruth

28 juli 2009 09:30

Ja det är många funderingar. Om hårdisken kraschar så spara allt på en back-up, inte bara fotona, det har jag haft ett par år nu, innan dess var jag alltid orolig för ett haveri som kan komma utan förevarning, fy vad otrevligt om sådant sker. Ett lurigt väder i dag får se hur det blir under dagen.

http://bernamis.bloggagratis.se

 

skogsfrua på dal

28 juli 2009 18:59

Egentligen vet jag inte varför man spar och spar, ingenting får man med sig och det bästa minns man inuti huvudet ändå, särskilt bilder.
Programmet du nämner hade jag velat se, men vi hade gäster. Om man tänker på hela universum -kan det finnas någon mening alls med oss små själar? Deprimerande tanke kanske men en ofödd kan inte sörja och inte en död. Du har skrivit många fina intressanta inlägg här inunder:)

http://www.barasaras.bloggagratis.se

 

stinalill

28 juli 2009 20:58

Ja Ruth - å ena sidan skulle man ju spara alla program på datorn - men det klarar nog inte jag av. Det viktigaste för mig = fotona....
Å andra sidan - som Skogsfrua säger - ingenting får man med sig... Men nå´n jäddra mening finns väl - att LEVA så länge man KAN leva. Jag tror att både ofödda och döda "lever" i HARMONI....

http://www.stinalill.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja inte vet jag..... det blev måånga knapptryckningar bara innan   jag kom hit!! Och hittade VAR jag skulle börja skriva nånstans.   Det tar allt ett tag, innan minnet poppar upp efter så många år.   så här nära ska ju t ex inte radern...

Så har julen kommit och försvunnit..... Den 22 dec åkte jag Riksfärdtjänst till fam Bergefur i Bennarby. Det är fantstiskt, att få åka taxi - 20 mil enkel resa!! Och xtra tacksam var jag på återresan den 27, då det var riktigt snöoväder!! Med många a...

Jaaa här är jag igen!!! Både jag och eventuella läsare har nog trott, att jag har slutat blogga.... Men det har jag ändå inte - även om det var ca tre månader sen jag skrev nå´t. Jag har känt mig så negativ, så det har jag inte velat dela med mig av....

Så blev det då en uppesittarnatt - igen.... Jag hade en "dejt" med Dr Amin i Köping idag. Och efter det kommer tankefjärilarna flygande. Och jag mitt nöt, ångrar att jag inte bad nå´n av döttrarna eller en vän att komma med - för att lyssna och ställ...

Ja nog har den där stora, lyckliga tacksamheten försvunnit. Men jag minns den som om alla möjligheter helt plötsligt öppnades!! Jag var frisk!!! Bara jag tränade upp konditionen nu, så skulle alla dörrar vara öppna för mig. Rent utav kanske jag skull...