Då är det dax att fortsätta historien om min pappa Ova - han kallades alltid Ova. Men innan jag fortsätter, vill jag tacka för kommentarer och er medkänsla!! Ni ska veta, att detta är INTE jobbigt för mig känslomässigt. Jag har gått i terapi i olika omgångar och bearbetat min barndom. Så för mig - ja, det vara bara så det var. Visst var vi en annorlunda "familj" och det var jobbigt då - inte nu.

Som min bror mycket riktigt påpekade i kommentar igår, var det nog tant Göta, som meddelade oss barn, att mamma aldrig mer skulle komma hem. Tant Göta var en vän i familjen och oxå småskollärare. Pappa orkade nog inte berätta, trots att moster Majken tyckte, att det var hans ansvar. Det var så, att moster Majken och pappa inte var riktigt kontanta. Och hon berättade alla möjliga sanna och osanna scener för mig, när jag blev lite äldre. Jag tror, att hon lastade pappa för deras gemensamma kuckeliku, dessutom var hon säkert besviken, för att hon inte fick mig, som sin egen "docka". Och hon såg nog oxå pappa, som boven som gjorde mamma med barn igen. Sanningen att säga, var moster Majken en lite "överklassdam" - inte alltför begåvad kanske.....

Så småningom flyttade familjen till först Tungelsta utanför Sthm, senare Östnora skola utanför Västerhaninge. Huset i Malgovik stod tomt på vintrarna, men vi åkte upp på sommaren, när pappa hade fritt från jobb. Medan vi bodde i Östnora, fick pappa tag i en krockad Merceders, som han totalreparerade. Före det hade vi en illgrön T-Ford, som kallades Lotta! Elisabeth var nu en i familjen. Och jag tror hon var accepterad av oss alla. Bilden ovan visar, när pappa och Elisabeth var på Gröna Lund i Sthm. Han ser verkligen helförälskad ut!!

Den andra bilden visar oss tre barn med vår pappa, när vi grillade korv tillsammans. En riktig familjeidyll - host.... Tänk att det kan se så fint ut på foto!! --- Min bror Jan var en tyrann - kan jag lugnt säga. Han styrde över pappa (och oss andra oxå) och till slut lessnade Elisabeth. Hon flyttade från oss och flyttade in hos en kompis till pappa istället.... Jag fick börja i skolan, fast jag var bara 6 år - så var barnomsorgen löst!

Jag har många egna minnen från den här tiden - men det var ju pappa jag skulle berätta om. Min pappa var MYCKET konflikträdd och i mina ögon var det ALLTID synd om honom. Han var ensam, han var pank, vi barn var jobbiga och kostade mycket o s v.....

När jag var 8 år flyttade vi till Köping, där pappa hade fått en tjänst. Första månaden bodde vi på pensionat, eftersom vi inte fick nå´n lägenhet. Sen flyttade vi in i en trea, varav ett rum var uthyrt tidvis till inneboende... ekonomin.... Pappa umgicks med lite konstiga människor ibland. Minns speciellt en storvuxen, läskig gubbe, som var väldigt konstig - psykiskt sjuk lärare.... Men även andra t ex fabror Gunnar, som var folkskollärare - väldigt snäll. Sen fick han tag i en ny "pingla" en syslöjdslärarinna - tror hon hette Anna-Lisa. Efter det var det Pia, som han var dödskär i.

Denna Pia har jag senare haft kontakt med. Hon berättade då, att rektorn på skolan, hade varnat henne för pappa. Och föreslagit att hon skulle söka sig bort från Köping, för att inte fastna för honom - den obotliga charmören. Vilket hon gjorde. En jul var jag med henne hem till hennes föräldrar i Småland. Då fick jag order av pappa, att jag skulle ge henne en ring, som pappa hade gjort till mamma en gång. Hon ville inte ta emot den, men jag var ihärdig - pappa hade ju sagt, att jag skulle ge henne den. Denna ring fick jag skickad till mig från Pia bara för några år sen....

Pappa hade inrett en ateljé i ett källarutrymme i huset där vi bodde. Där låg han ofta och lyssnade på klassisk musik på hög volym - eller jobbade på nå´t konstverk. Och han hade oxå börjat dricka - föör mycket. Uppe i lägenheten såg det ut som en rövarkula. Ostädat och skitigt. Kläder var det tur om man hade, att sätta på sig, när man skulle till skolan. Ungarna hans sprang vind för våg. Så här efteråt, kan jag fundera över - varför reagerade ingen vuxen och GJORDE nå´t???

Janne fortsatte att regera - jag var väldigt rädd för honom. Han gapade, svor, slogs och skällde. Och pappa sa just ingenting. Där får de nog bli stopp för ikväll.... Hans! Kommentera gärna, eller kom med dina minnen av vår pappa!

 

Lambergsfrua

1 september 2009 22:10

Det här är djupt tragisk och jag förstår att du verkligen har behövt hjälp för att kunna bearbeta alla svåra minnen och gå vidare i livet. Och som sagt, varför i allsin dar reagerade ingen vuxen?? Det var också ett stort svek.
Kramar!

http://lambergsfrua.bloggagratis.se

 

Ankie

1 september 2009 22:55

Vad händig du blivit på datorn! Antar att du scannat in bilderna från fotoalbum.
Spännande historia. Speciellt när det är "ens egen".

 

Hans

2 september 2009 08:27

I källarutrymmet som du nämner, där byggde jag en kanot,kommer ihåg att owa skulle ge mig instruktioner, han var ju slöjdlärare, jag blev förbannad och bad honom "dra" kanoten blev färdig utan råd. den blev något för stor så jag fick såga sönder fönsterkarmarna för att få ut den,sådan far, sådan son.
/Hans

 

Hans

2 september 2009 08:40

Igen, om man tittar på översta fotot, du och jag ser rätt välmående ut, janne däremot mår sämre?? vi fick ta eländet senare i terapi?
spekulationer!??
/Hans

 

Ruth

2 september 2009 10:30

Vilken resa du (ni) har varit med om i er barndom, många tunga steg har du (ni)vandrat. Att allt detta har måste bearbetats förstår jag så väl. Skrattar åt Hans kanotbygge i källaren :-) Det fanns komik i all dramatik också. Vart var dom vuxna i ens omgivning som inte gick in och styrde upp allt det svåra ? Mycket av den mentaliteten finns även i dag "sköt dig själv och skit i andra". En otroligt bra återgivning av er barndom, sorgsen och vemodig, men säkert också en och annan ljusglimt. Denna berättelse skulle kunna bli en hel bok. Intressant läsning som griper tag i mig.
Kramen //

http://bernamis.bloggagratis.se

 

Medresenärskan

2 september 2009 14:46

Kära nån då ... Vad jag känner för dig min vän !!! Jag har läst det flera gånger och det är så beklämmande men mycket välskrivet. Hoppas du har detta sparat på ett ställe som ger kommande generationer möjlighet att ta del av det.
Jag förmodar att du kommer med mera ... Det är som en roman ... Hur slutade det??? innan du klev ut själv i livet och fick forma till ditt liv efter bästa förmåga??? Stor kram till dig !!!

http://medresenarskan.bloggagratis.se

 

Chatarina

2 september 2009 20:54

Du skriver så bra, hittar orden...
Som Anki skriver, det är spännande eftersom det är "ens egen" historia...
Skrattar också åt pappas kanot :-) Jag tror nog du skulle kunna såga sönder en fönsterkarm än idag vid behov ;-)
Kram på er båda!
PS Hur gamla är ni på fotot?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja inte vet jag..... det blev måånga knapptryckningar bara innan   jag kom hit!! Och hittade VAR jag skulle börja skriva nånstans.   Det tar allt ett tag, innan minnet poppar upp efter så många år.   så här nära ska ju t ex inte radern...

Så har julen kommit och försvunnit..... Den 22 dec åkte jag Riksfärdtjänst till fam Bergefur i Bennarby. Det är fantstiskt, att få åka taxi - 20 mil enkel resa!! Och xtra tacksam var jag på återresan den 27, då det var riktigt snöoväder!! Med många a...

Jaaa här är jag igen!!! Både jag och eventuella läsare har nog trott, att jag har slutat blogga.... Men det har jag ändå inte - även om det var ca tre månader sen jag skrev nå´t. Jag har känt mig så negativ, så det har jag inte velat dela med mig av....

Så blev det då en uppesittarnatt - igen.... Jag hade en "dejt" med Dr Amin i Köping idag. Och efter det kommer tankefjärilarna flygande. Och jag mitt nöt, ångrar att jag inte bad nå´n av döttrarna eller en vän att komma med - för att lyssna och ställ...

Ja nog har den där stora, lyckliga tacksamheten försvunnit. Men jag minns den som om alla möjligheter helt plötsligt öppnades!! Jag var frisk!!! Bara jag tränade upp konditionen nu, så skulle alla dörrar vara öppna för mig. Rent utav kanske jag skull...