Tänk att allt som fungerar, ska ändras ändå! Det är precis som alla omorganisationer - har man gjort en sådan - så har man GJORT nån´ting. Hur det sen fungerar under omorganisationen och därefter - det spelar inte så stor roll. Jag gillar INTE förändringar!!!

Hade ju tänkt att peta in den sista bilden av gubben far, men nu vet jag inte hur man gör. Men det kanske visar sig så småningom....

I förra inlägget blev ju pappa begravd. Säkert tyckte många, att jag var hemsk, som inte närvarade. Men varför skulle jag ha varit med...? Stå där och sörja falskt, det kunde jag bara inte. Men anledningen till, att jag nu KAN skriva ner det jag minns av pappa, är att jag nu har förlåtit honom. Han var en dålig pappa - okej. Han var en stor egoist - okej. Han kunde inte skydda mig mot Janne - nej det kunde han inte. För han klarade inte av det. Han var på många sätt en svag människa och borde inte ha haft ansvar för tre barn. För han klarade inte av det. Han kunde inte TALA med oss barn - delvis var det väl den tidens "sed", sen var han väl helt enkelt för rädd.

Men visst kan jag se och erkänna hans goda sidor oxå - numera. Han var nog en vänlig själ och ville väl. Och han hade en otrolig kapacitet att skapa! Tänk allt som han producerat i sitt liv!! Allt från sidenlena träsniderier, rustika möbler, allt mellan himmel och jord av lera, gips, plast, smide - stora och små saker, konst och bruksföremål!! Ibland kan jag undra var allt finns.....

Han var ju oxå barn av sin tid. Kan mycket väl tänka mig, att det inte fanns så mycket ömhet och kramar, när han växte upp heller. Min farmor var även mycket dominant och oxå elak emellanåt. Antar att pappas konflikträdsla hade sin grund i detta. Denna rädsla gjorde det oxå omöjligt för honom, att sätta gränser för min bror Jan. Han vågade helt enkelt inte! Sen hade han oxå SkåGustav som sin förebild och det gjorde ju inte saken bättre. Dessutom var han ju tvungen att under hela sitt liv hålla sig väl med sin mamma - det var ju hon som bistod honom med pengar, när det behövdes.... 

Naturligtvis har jag haft tid och möjlighet, att tänka efter vad min pappa "gav vidare" till mig. Bl a MIN konflikträdsla! Jag hade ju en bror, som oftast skällde och gormade och en pappa som inte sa varken bu eller bä till nå´nting. Och detta har ju i sin tur drabbat MINA barn!! Jag har haft rätt svårt, att sätta gränser. Och - inte minst - jag fick en otroligt dålig självkänsla. Jag hade fullt upp med, att under min uppväxt, försöka läsa av andra människor. För att vara beredd på "katastrofen".  Och för att i möjligaste mån, hjälpa min pappa - han den alltid lessna. Och naturligtvis trodde jag på barns vis, att det var mitt fel allting. Inte kunde jag lägga skulden på pappa - då hade jag ju inte haft nå´n, som över huvud taget hjälpte mig att överleva. Och gjorde JAG pappa lessen - det var det mest ångestfyllda som över huvud taget fanns!

I och med att jag har har tre barn själv, så vet jag ju, att det är minsann inte alltid lätt. Pappa gjorde misstag gentemot oss. Och det har jag gjort gentemot mina barn oxå. Tyvärr. Med facit i hand vet jag oxå, vilka fel jag gjort. Och sån´t går inte att göra ogjort. Däremot har jag försökt lämna öppet för dom, att prata om det. Jag har inte försökt mörka något av mina misstag. Och - sist men inte minst - jag har förlåtit mig själv för mina misstag. Jag gjorde så gott jag kunde, med den ryggsäck jag har haft. Och trots allt är jag stolt över hur fina, goa, kompetenta och tänkade människor dom har blivit!!