Tänk att allt som fungerar, ska ändras ändå! Det är precis som alla omorganisationer - har man gjort en sådan - så har man GJORT nån´ting. Hur det sen fungerar under omorganisationen och därefter - det spelar inte så stor roll. Jag gillar INTE förändringar!!!

Hade ju tänkt att peta in den sista bilden av gubben far, men nu vet jag inte hur man gör. Men det kanske visar sig så småningom....

I förra inlägget blev ju pappa begravd. Säkert tyckte många, att jag var hemsk, som inte närvarade. Men varför skulle jag ha varit med...? Stå där och sörja falskt, det kunde jag bara inte. Men anledningen till, att jag nu KAN skriva ner det jag minns av pappa, är att jag nu har förlåtit honom. Han var en dålig pappa - okej. Han var en stor egoist - okej. Han kunde inte skydda mig mot Janne - nej det kunde han inte. För han klarade inte av det. Han var på många sätt en svag människa och borde inte ha haft ansvar för tre barn. För han klarade inte av det. Han kunde inte TALA med oss barn - delvis var det väl den tidens "sed", sen var han väl helt enkelt för rädd.

Men visst kan jag se och erkänna hans goda sidor oxå - numera. Han var nog en vänlig själ och ville väl. Och han hade en otrolig kapacitet att skapa! Tänk allt som han producerat i sitt liv!! Allt från sidenlena träsniderier, rustika möbler, allt mellan himmel och jord av lera, gips, plast, smide - stora och små saker, konst och bruksföremål!! Ibland kan jag undra var allt finns.....

Han var ju oxå barn av sin tid. Kan mycket väl tänka mig, att det inte fanns så mycket ömhet och kramar, när han växte upp heller. Min farmor var även mycket dominant och oxå elak emellanåt. Antar att pappas konflikträdsla hade sin grund i detta. Denna rädsla gjorde det oxå omöjligt för honom, att sätta gränser för min bror Jan. Han vågade helt enkelt inte! Sen hade han oxå SkåGustav som sin förebild och det gjorde ju inte saken bättre. Dessutom var han ju tvungen att under hela sitt liv hålla sig väl med sin mamma - det var ju hon som bistod honom med pengar, när det behövdes.... 

Naturligtvis har jag haft tid och möjlighet, att tänka efter vad min pappa "gav vidare" till mig. Bl a MIN konflikträdsla! Jag hade ju en bror, som oftast skällde och gormade och en pappa som inte sa varken bu eller bä till nå´nting. Och detta har ju i sin tur drabbat MINA barn!! Jag har haft rätt svårt, att sätta gränser. Och - inte minst - jag fick en otroligt dålig självkänsla. Jag hade fullt upp med, att under min uppväxt, försöka läsa av andra människor. För att vara beredd på "katastrofen".  Och för att i möjligaste mån, hjälpa min pappa - han den alltid lessna. Och naturligtvis trodde jag på barns vis, att det var mitt fel allting. Inte kunde jag lägga skulden på pappa - då hade jag ju inte haft nå´n, som över huvud taget hjälpte mig att överleva. Och gjorde JAG pappa lessen - det var det mest ångestfyllda som över huvud taget fanns!

I och med att jag har har tre barn själv, så vet jag ju, att det är minsann inte alltid lätt. Pappa gjorde misstag gentemot oss. Och det har jag gjort gentemot mina barn oxå. Tyvärr. Med facit i hand vet jag oxå, vilka fel jag gjort. Och sån´t går inte att göra ogjort. Däremot har jag försökt lämna öppet för dom, att prata om det. Jag har inte försökt mörka något av mina misstag. Och - sist men inte minst - jag har förlåtit mig själv för mina misstag. Jag gjorde så gott jag kunde, med den ryggsäck jag har haft. Och trots allt är jag stolt över hur fina, goa, kompetenta och tänkade människor dom har blivit!!         

 

Ankie

8 september 2009 21:57

Boktips: "Ett liv kvar att leva" av Ulrika Ager. Den handlar om grabbarnas syssling Jonathan som dog år 2003. Ulrika var gift med Thomas kusin och bodde förut i Björklinge. (reportage i UNT idag)

 

Hans

9 september 2009 11:08

Det finns väl inte något rätt eller fel när det gäller avslut, i mitt fall valde jag att uppleva hela skeendet, för min egen skull.Han insåg på sjukhuset, efter lårbensbrott, hostade blod m.m att det nog var vägs ände, då fick han dödsångest och försökte att hoppa upp ur sängen, vi fick hålla tillbaks honom. senare fick han morfin, så att han gick in i dimman.... Jag försökte pruta med begravningsentreprenören, mängdrabatt, Janne hade ju dött några mån tidigare, jag förstår inte , han tittade så underligt på mig. entreprenören lever ju på att inget ifrågasätts när det gäller cermonier.
/Hans

 

Ruth

9 september 2009 14:50

Det har varit intressant att få följa erat livsöde från vaggan till vuxenlivet. Du har skrivit en fin epilog som avslutning. Tiden läker alla sår så gott det går, åtminstone lär man sig leva med det. Tack för din berättelse, den glöms inte i första taget.
Många tack-kramar vännen

http://bernamis.bloggagratis.se

 

Medresenärskan

9 september 2009 15:34

Å, nu rinner medresenärskans tårar. Så fint du skrivit och gjort upp med dig själv i sista stycket. Jag vet hur du tänker när du vill säga att du själv gjort fel mot dina barn ... Det har du ju inte. Det vi har med oss från vår barndom och inte får hjälp att räta ut måste ju få utlopp någon gång ... Du har lyckats med de dina, trots allt det du berättat.

Jag tror du har mått bra att ha fått berätta detta. Det är ju så att vi behöver få utlopp för det som tynger och det kan vi inte alltid berätta för de närstående ... Det är för nära inpå ... måste till andra som lyssnar och ger feedback ...

Tack allra snällaste goaste du för att du berättade. Jag behövde höra att det finns flera än jag själv som har fått kämpa. Man känner sig ofta ensam när minnen poppar upp.
Stora kramen från Medresenärskan

http://medresenarskan.bloggagratis.se

 

Lambergsfrua

9 september 2009 19:48

Tack Stinalill, för att vi fått följa med på din resa! Ett levnadsöde som berör på djupet.
Stor kram!

http://lambergfrua.bloggaggratis.se

 

stinalill

9 september 2009 19:54

Ankie: jag har skrivit upp boken och ska fråga efter den nästa gång på bibblan.
Hans: Kan mycket väl tänka mig, att han fick ångest - han var ju egentligen så rädd lilla gubben. Kan tänka mig, att begravningsherrn tittade konstigt!! Vicket tilltag - pruta *fniss*
Ruth: Tack själv Ruth, för att du orkat läsa! Jag tror allt, att mina sår är läkta numera. Men man vet aldrig, vad som dyker upp bakom knuten....
Medresenärskan: Javisst är det så, att man kan känna sig ensam i kampen. Ensam och utanför med en knäpp och udda familj. Men jag har nog accepterat min barndom nu och har lärt mig gilla mig själv rätt bra! Livet känns BRA helt enkelt!!

KRAMAR till er alla!!

 

Chatarina

9 september 2009 21:23

Jag har nog alltid varit stolt över farfar (utan att egentligen känna honom) - det fanns ingen annan som var som han, han verkade inte bry sig om vad någon annan tyckte om honom...(det avundas jag honom ibland) och så allt fint han skapat...
Som vuxen, och ännu mer nu, ser man ju att han måste varit ganska självcentrerad och som du skriver Stina - svag...
Undra hur han egentligen kännde när ni flyttade som 14-15 åringar och försörjde er själva... fick han fortfarande hjälp av sin mamma ibland med ekonomin ?
Jag träffade Lars & Helga några ggr när jag flyttat till sthlm, en gång träffade vi en kusin till farfar och Lars (minns inte vad hon hette). Hon sa i alla fall att Elsa bara brydde sig om sina rödhåriga barn (farfar & Judith fattade jag det som), kan han varit "daltad" med och därför självcentrerad ... (även om livet inte precis "daltade" med honom :-(
Ja, nog med spekulationer... nu måste jag gå och sova.
Än en gång; Tusen tack för allt du skrivit och berättat!!!
KRAM

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja inte vet jag..... det blev måånga knapptryckningar bara innan   jag kom hit!! Och hittade VAR jag skulle börja skriva nånstans.   Det tar allt ett tag, innan minnet poppar upp efter så många år.   så här nära ska ju t ex inte radern...

Så har julen kommit och försvunnit..... Den 22 dec åkte jag Riksfärdtjänst till fam Bergefur i Bennarby. Det är fantstiskt, att få åka taxi - 20 mil enkel resa!! Och xtra tacksam var jag på återresan den 27, då det var riktigt snöoväder!! Med många a...

Jaaa här är jag igen!!! Både jag och eventuella läsare har nog trott, att jag har slutat blogga.... Men det har jag ändå inte - även om det var ca tre månader sen jag skrev nå´t. Jag har känt mig så negativ, så det har jag inte velat dela med mig av....

Så blev det då en uppesittarnatt - igen.... Jag hade en "dejt" med Dr Amin i Köping idag. Och efter det kommer tankefjärilarna flygande. Och jag mitt nöt, ångrar att jag inte bad nå´n av döttrarna eller en vän att komma med - för att lyssna och ställ...

Ja nog har den där stora, lyckliga tacksamheten försvunnit. Men jag minns den som om alla möjligheter helt plötsligt öppnades!! Jag var frisk!!! Bara jag tränade upp konditionen nu, så skulle alla dörrar vara öppna för mig. Rent utav kanske jag skull...