Tänkte idag, att nu får jag väl sluta skriva om pappa. Det kan väl inte vara nå´t intressant, att läsa om vår eländiga familj.... Men - när jag läste era kommentarer nu ikväll, så bestämde jag mig för att fortsätta. TACK så mycket för er feed back Hans, Ankie, Lambergsfrua, Ruth och Medresenärskan!! Jag uppskattar verkligen era kommentarer!! Och Hans - kul att höra, att även du byggde en kanot!! Det visste jag inte! Det gjorde nämligen jag oxå - senare!! Träspant, bomullsduk och massor av GUL färg!!

Bilden ovan föreställer min pappa nå´n gång under senare hälften av 40-talet. Det är en tavla, som min farmor målade av pappa - i akvarell. Lägg märke till hans skägg och hans långa hår!! Det var allt rysligt ovanligt på den tiden, då man skulle vara kortklippt för att se prydlig ut!

Under tiden i Köping hade pappa en del utställningar. Bl a annat deltog han i en stor utställning i Paris. Och han fick mycket bra kritik där. Galleri Astley hade oxå utställning med pappa. Innan Astley blev "världsberömd" och flyttade till Uttersberg utanför Skinnsberg! Rent allmänt var nog pappa lite av en kändis i Köping. Han jobbade ju oxå som slöjdlärare på Läroverket. Och var tydligen en mycket omtyckt lärare. Vid något tillfälle förekom en elevröstning på skolan. Och pappa blev  framröstad, som den bäste läraren på skolan!

Men det var ju lite svårt att förstå för mig. För mig framstod han som en helt ointresserad pappa - då vi ungar bara var något besvärligt ont. Det var konsten och kvinnorna som upptog hans liv. Kanske var det sunt, att Janne reagerade som han gjorde, med ilskeutbrott och härjande? Hans och jag fick, som Hans skrev, ta våra reaktioner som vuxna i terapi. Och jag smälte nog ihop med tapeten, så mycket det gick.

Så småningom blev det ännu en kvinna i min pappas liv - Elna. Pappa sov borta en del nätter, men hade faktiskt lämnat en lapp med adress var han fanns. Janne hade väl pucklat på mig en söndag morrón, så jag traskade iväg genom hela stan och ringde på en främmande dörr. En tant öppnade efter en lååång stund och hon sa åt mig att vänta och stängde dörren igen!! Till slut öppnade hon igen och då var hon klädd och pappa oxå. Dom fnissade båda två och bar sig åt som puckon. Pappa hade gömt sig under sängen och jag fattade 0. Sen fick jag varm choklad och studerade dessa konstiga vuxna. Att Janne hade varit elak, var glömt för allt detta konstiga.

Över sommaren - jag hade gått ut sjätte klass - blev jag skickad till Bjursås utanför Falun. Där var jag lillpiga på pensionat Solhöjden och bodde då i min farmors rum där. Farmor var i Skåne i Kullen och målade och umgicks med andra konstnärer. Så fick jag reda på av min faster Karin i Falun, att pappa och Elna hade gift sig!!! Och när jag kom hem, hade hon flyttat in hos oss! Mina bröder bodde inte hemma längre. Janne hade flyttat ihop med sin tjej och Hans gick på sjöbefälsskolan och gick senare ut på sjön.

Det blev nu lite ordning hemma. En kväll satt Elna och stickade och jag frågade vad och till vem hon stickade. Hon blev röd i ansiktet, reste sig upp och stammade nå´t om "har inte pappa berättat det?" Då visade det sig, att hon väntade barn!! Smussel och tabu..... Elna var 26 och pappa 45 år....

Elna fick sen igenom, att vi skulle flytta till en större och alldeles nybyggd lägenhet. Så den 2 november 1958 föddes min halvbror Nils Johan. De första månaderna var de inlagda på sjukhus, eftersom nå´nting hade gått fel med Elna. Vad?? Smussel och tabu. Pappa han hummade och muttrade. Tyngd och lessen - som vanligt.

När Nils var ett och ett halvt år, flyttade han och Elna. Och pappa och jag flyttade till en omodern etta med dass på gården och bara kallt vatten. Jag skämdes för pappa, som drack sprit ur sockerdricksflaskor i skolan. "Alla" visste det. Och han gick klädd i sandaler mitt i vintern och skruttiga kläder. En klasskamrat frågade mig, om jag visste vem den där äckliga gubben var.... Det visste jag inte....

Jag flyttade hemifrån - 14 år gammal. Till ett möblerat rum - pappa betalade hyran. Hade ett långvarigt förhållande till en kille i paralellklassen. Senare flyttade jag till Kungsör. Drogs dit av mitt kanotintresse. Och kom lite på avstånd från pappa.

 

Ruth

3 september 2009 11:16

Roligt att du blev ägare till detta porträtt, ni är många konstnärer i släkten.

http://bernamis.bloggagratis.se

 

lambergsfrua

3 september 2009 19:39

Din pappa var tydligen en sann konstnärssjäl och stor bohem. Inte undra på att det inte funkade med en familj och barn. Man får ju också tänka på att detta var 40- och 50-tal, helt andra tider och normer än nu.
Och så begåvad! De konstverk du visar här är rena skönhetsupplevelserna. Personlig favorit är Fjällbruden.

När jag läser igenom din historia blir jag starkt berörd. Du är en stark och beundransvärd kvinna, Stinalill - ett sant maskrosbarn!

http://lambergsfrua.bloggagratis

 

rusha

5 januari 2013 15:47

Otroligt givande livs erfarenhet...
Vill gärna veta vad har hänt då med sista barnet...är det så då att mamman blev ensamstående när han var 1 år gammal...?
Tack för att du delar detta erfarenhet...:)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja inte vet jag..... det blev måånga knapptryckningar bara innan   jag kom hit!! Och hittade VAR jag skulle börja skriva nånstans.   Det tar allt ett tag, innan minnet poppar upp efter så många år.   så här nära ska ju t ex inte radern...

Så har julen kommit och försvunnit..... Den 22 dec åkte jag Riksfärdtjänst till fam Bergefur i Bennarby. Det är fantstiskt, att få åka taxi - 20 mil enkel resa!! Och xtra tacksam var jag på återresan den 27, då det var riktigt snöoväder!! Med många a...

Jaaa här är jag igen!!! Både jag och eventuella läsare har nog trott, att jag har slutat blogga.... Men det har jag ändå inte - även om det var ca tre månader sen jag skrev nå´t. Jag har känt mig så negativ, så det har jag inte velat dela med mig av....

Så blev det då en uppesittarnatt - igen.... Jag hade en "dejt" med Dr Amin i Köping idag. Och efter det kommer tankefjärilarna flygande. Och jag mitt nöt, ångrar att jag inte bad nå´n av döttrarna eller en vän att komma med - för att lyssna och ställ...

Ja nog har den där stora, lyckliga tacksamheten försvunnit. Men jag minns den som om alla möjligheter helt plötsligt öppnades!! Jag var frisk!!! Bara jag tränade upp konditionen nu, så skulle alla dörrar vara öppna för mig. Rent utav kanske jag skull...