Idag ids jag inte skriva nå´t om "gubben" för att använda min bror Hans´ benämning på våra dagars upphov. Slänger däremot in en bild på honom, från när han kommit upp i "mogen" ålder. Så "mogen" han nu kunde bli....

Jag dras fortfarande med svid i halsen av och till. Och vad jag kan sova!! Det är väl inte riktigt "normalt", att sova som jag gör. När man har kommit upp i ålder, har jag för mig, att man ska bli en så´n som vaknar i arla morgongstund ;) Men inte jag inte! Tänk vad mycket man skulle hinna med då!! Men jag kanske är lite för ung för de ännu *host*

Min reservsymaskin har fått gå för fulla muggar på dagarna. VAD jag syr - ja det får ni reda på efter den 2 oktober - då min dotter fyller år!! Var till bibblan och lånade nya talböcker idag. Håkan Nesser - "Maskarna på Carmine street".  Så blev det "Råttfångerskan" av Inger Frimansson och "Ödets hav" av Elisabet Nemert. Har börjat lyssna på den sist nämnda och den verkar bra - handlar om en kvinna på Gotland under 1300-talet.

Många tankar har dykt upp i skallen de här dagarna, när jag skrivit om pappa. Egentligen kände jag ju honom inte alls. Men det kanske är så, att man inte känner sina föräldrar? Sen är det lite svårt, att inte börja skriva om mig själv och alla de minnen som dyker upp - sån´t som jag upplevde, kände och tänkte. Naturligtvis kommer det med ibland, men det är åtskilliga historier, som jag har raderat. När jag har kommit på - vars tog pappa vägen nu då....

Så är det oxå så vansinnigt svårt, att skriva kortfattat. Jag klarar det inte bara. Orden bara rinner ur mig. Men jag vet, att det kan bli alldeles för kämpigt för andra, att läsa långa stycken. Detta är ju en blogg. Men jag kollade med Hans, när han ringde härom da´n, att det går att kopiera över texten till ett vanligt dokument. Så visst Medresenärskan - jag ska spara pappaberättelsen till eftervärlden! Om nu nå´n skulle vara intresserad.

Jag har oxå blivit lite förvånad över, att så pass många har läst min blogg de här dagarna! Fast texterna varit rätt långa. Att det är intressant för andra, att läsa om ett familjeöde...? Men det manar ju till fortsättning - fram till the bitter end..... Återkommer alltså.....

 

skogsfrua på dal

4 september 2009 10:07

Morrn! jag har suttit här och läst igenom hela berättelsen om din pappa och din barndom och måste instämma med andra att det är stoff till en bok. Du kan ju skriva! Lite mer detaljer bara, som du säkert kan dra dig till minnes.

Kände vi våra föräldrar...nej vi såg dem just som det och inte människan bakom rollen. Jag lärde känna min mor när jag hade hand om henne i 4 år då hon blivit dement vid 86 år. Hon hade sina klara stunder. En fantastisk människa och rolig!

Jag tror att många familjehistorier är intressanta nog att läsas av andra, tidsdokument om inte annat. Tack för att jag fick ta del av din det var faktiskt en läsupplevelse.

http://barasaras.bloggagratis.se

 

Lambergsfrua

4 september 2009 12:03

Självklart är din historia av stort intresse, inte bara för dina närmaste utan också för oss andra som fått förmånen att läsa den. Om inte annat för att det är ett värdefullt tidsdokument som berör. Man kan ju undra hur många av våra stora konstnärer och artister klarade familjelivet förr (och nu!). Anar att det fanns en kvinna i bakgrunden, som styrde upp det hela - något som saknades för din pappa.
Varma kramar!

http://lambergsfrua.bloggagratis.se

 

Medresenärskan

4 september 2009 15:19

Vad bra att du skriver ut din berättelse för den är så värdefull. Håller med de andra att du gott kan skriva en bok. När du ser tillbaka så kommer du säkerligen ihåg dina egna tankar och de kan gott vara med lite här och var ...

Du undrar om man känner sina föräldrar och jag svarar också nej ... i allafall inte fullt ut. De är föräldrar och inget annat. För ett litet tag sen så började jag tänka på min adoptivpappa och kom på att han var väldigt snäll. Det såg inte jag då för jag var fullt upptagen av mitt dåliga förhållande till min adoptivmamma. Det är bra för det egna välbefinnandet att tänka igenom sånt här med barndom och uppväxt och försöka bearbeta det som kanske varit fel och det man inte mått bra av.
Jag läser gärna vidare och väntar spänt.
KRam på dig !!!

http://medresenarskan.bloggagratis.se

 

Ankie

4 september 2009 16:32

Morfar var cool!

 

Chatarina

4 september 2009 19:43

Ja, visst var han cool. Det var bara jag i hela Timmernabben som hade en farfar med hål i örat :-)) (det var jag nöjd med)
Det är bara så sorgligt att han inte fixade att värna om sina barn...mer. Man funderar ju på varför... om det berodde på vanmakt, skuldkännslor...eller såg han bara sin egen sorg...

 

Ruth

4 september 2009 22:37

Hinner knappt med att läsa dina inlägg nu, dom bara haglar fram på print här. Mycket intressant läsning, så töm du din källa, vi läser med stort intresse ditt livs öde i dessa berättelser. Ett långt inlägg kan ju delas upp på 2 eller flera dagar om dom blir väldigt långa, så har Medresenärskan gjort med långa berättelser, då blir det som en följetång i en veckotidning och man ser fram emot nästa nummer.
Kram vännen !

http://bernamis.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja inte vet jag..... det blev måånga knapptryckningar bara innan   jag kom hit!! Och hittade VAR jag skulle börja skriva nånstans.   Det tar allt ett tag, innan minnet poppar upp efter så många år.   så här nära ska ju t ex inte radern...

Så har julen kommit och försvunnit..... Den 22 dec åkte jag Riksfärdtjänst till fam Bergefur i Bennarby. Det är fantstiskt, att få åka taxi - 20 mil enkel resa!! Och xtra tacksam var jag på återresan den 27, då det var riktigt snöoväder!! Med många a...

Jaaa här är jag igen!!! Både jag och eventuella läsare har nog trott, att jag har slutat blogga.... Men det har jag ändå inte - även om det var ca tre månader sen jag skrev nå´t. Jag har känt mig så negativ, så det har jag inte velat dela med mig av....

Så blev det då en uppesittarnatt - igen.... Jag hade en "dejt" med Dr Amin i Köping idag. Och efter det kommer tankefjärilarna flygande. Och jag mitt nöt, ångrar att jag inte bad nå´n av döttrarna eller en vän att komma med - för att lyssna och ställ...

Ja nog har den där stora, lyckliga tacksamheten försvunnit. Men jag minns den som om alla möjligheter helt plötsligt öppnades!! Jag var frisk!!! Bara jag tränade upp konditionen nu, så skulle alla dörrar vara öppna för mig. Rent utav kanske jag skull...