Dax för skärpning! Idag tänker jag berätta om, när jag gick på kurs i forspaddling! Det är en av den mest roliga och intensiva veckan i mitt liv!! Jag hade alltså anmält mig - själv - till en veckas forspaddling i närheten av Östersund. Året var 1989 - alltså 20 år sen! Jösses vad åren går....

Jag avreste alltså i egen bil från Skbg. På väg upp stannade jag och sov över natt i bilen. Jag ville ju vara framme i god tid på morron! Och jag letade mig på slingriga små vägar fram till vad som skulle bli vårt basläger under en vecka. Vi - det var ca 6 män och två kvinnor - inklusive mig. Plus två ledare Bobo och Anders.. Jag var äldst av allihop! Den andra kvinnan var några år yngre - en riktig gnällspik, om jag får säga det. Hon började med att sammankalla till ett möte, där hon framförde, att HON tyckte att vi två kvinnor skulle få bo i den lilla, lila stugan - eftersom vi var de enda kvinnorna och dessutom de aldsta. Jag skämdes å hennes vägnar - vi borde ju naturligtvis ha samma utgångsläge som männen. Men ingen protesterade, så det blev så. De övriga sov i tält. Och detta var det svåraste under hela veckan - att dela bostad med henne, utan att be henne dra dit pepparn växer....

Självaste kursen började med att några slalompaddlare visade oss hur det går till, att ta sig utför en fors i en slalombana! Oj vad det gick undan!! Ja, ja så där proffsiga var det väl inte meningen, att vi skulle bli ändå..... Vi nybörjare fick börja med, att paddla en liten okrossbar forskajak i lugnt vatten. Och det var ju inte så svårt, även om den kändes lite "halare" än andra kajaker. Kajaken blev snart döpt till "tväl" - liten, vit och hal!

Till den personliga utrustningen hörde våtdräkt, flytväst, skor och hjälm. Och kajaken bar man inte ner till vattnet. Man satte sig i den på land, spände på kapellet och åkte kana ner i vattnet!! Och skulle man gå nå´nstans med kajaken på land, höll man den i ett snöre och släpade den efter sig. Som om man var ute och gick med en hund! Eller så skjudsade man den framför sig ner för en stenig backe t ex.Okrossbara var dom alltså!! På kvällspassert bar det av till en  bassäng i Hammarstrand, där alla skulle lära sig vicka omkull med "tvålen" och trycka sig ur kajaken. Det var inte sååå lätt, man satt som i en slalompjäxa!!

All mat lagades tillsammans över öppen eld vid baslägret. Den som ville och hade lust hjälpte till med det man kunde. Sen satte man sig och åt runt lägerelden. All mat smakar naturligtvis gott då - så där mitt ute i ingenting. Men det var ju naturligtvis ingen hotellstandard precis! Dock tilltalade det mig mycket!

Sen fick vi lära oss att traversera - d v s ta sig över strömmande vatten från strand till strand. DET var svårt!! Man fick uppbåda all armstyrka man bara kunde!! Vattnets styrka är ganska svår att förutse!!  Det såg ju sååå lätt ut från stranden!!

En kväll for vi ut med kajakerna på bäversafari. Det var så himla mysigt! I skymningen paddlade vi ljudlöst fram och ingen fick knysta ett ljud. Och visst visade sig några bävrar!! Men så snart någon råkade göra en oförsiktig rörelse, så smällde dom med sin platta svans och försvann!! 

Nej nu är det fikadax - kommer mer imorr´n! 

 

Ingegerd

27 september 2009 22:06

Det var en annorlunda upplevelse och så modigt av Dig!
Kul att läsa om och fina minnen för Dig. Mycket förändras med åren, men minnena finns ju kvar. Själv är jag rädd för vatten, tror att jag ska drunkna. Väntar på mer berättelser!

http://josephinespapilloner.blogg.se/?tmp=27215411

 

Ruth

28 september 2009 16:24

Du är riktigt en äventyrerska och naturmänniska. Ute på riktiga fartfyllda färder i ett brusande vatten, det måste jag då påstå är riktigt vågat. Du tycktes trivas med livet och blev en erfarenhet rikare att bära med dig i livet. Så söt du var med ditt långa och tjocka hår, kul att se dig i yngre upplaga. Tack för en intressant berättelse !

http://bernamis.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja inte vet jag..... det blev måånga knapptryckningar bara innan   jag kom hit!! Och hittade VAR jag skulle börja skriva nånstans.   Det tar allt ett tag, innan minnet poppar upp efter så många år.   så här nära ska ju t ex inte radern...

Så har julen kommit och försvunnit..... Den 22 dec åkte jag Riksfärdtjänst till fam Bergefur i Bennarby. Det är fantstiskt, att få åka taxi - 20 mil enkel resa!! Och xtra tacksam var jag på återresan den 27, då det var riktigt snöoväder!! Med många a...

Jaaa här är jag igen!!! Både jag och eventuella läsare har nog trott, att jag har slutat blogga.... Men det har jag ändå inte - även om det var ca tre månader sen jag skrev nå´t. Jag har känt mig så negativ, så det har jag inte velat dela med mig av....

Så blev det då en uppesittarnatt - igen.... Jag hade en "dejt" med Dr Amin i Köping idag. Och efter det kommer tankefjärilarna flygande. Och jag mitt nöt, ångrar att jag inte bad nå´n av döttrarna eller en vän att komma med - för att lyssna och ställ...

Ja nog har den där stora, lyckliga tacksamheten försvunnit. Men jag minns den som om alla möjligheter helt plötsligt öppnades!! Jag var frisk!!! Bara jag tränade upp konditionen nu, så skulle alla dörrar vara öppna för mig. Rent utav kanske jag skull...