Jösses vad dagen springer fort! Sydag idag - men detta kommer att ta tid, även om jag gjort undan det "värsta". Sen blir det kul, när jag har fått stryka isär alla sömmar, och kan sy ihop skiten. Och få se hur det tar sig ut....

Jag har varit på vernissage idag på bibblan! En tjej jag känner bjöd in mig till sin fotoutställning. Och det var verkligen fint! Med både vinter-, höst- och sommarbilder. Hon hade verkligen lyckats fånga det vackra i naturen.

Så har jag funderat på det här med att vara förälder - utifrån boken "Kärlek och stålull". I boken är det alltså en mamma, som är utvecklignsstörd till tre flickor. Och barnen far illa så klart, eftersom mamman är ett barn själv. Men NÄR är det befogat, att omhänderta barnen? Var går gränsen? De flesta "vuxna" är ju mer eller mindre neurotiska. Och många har obearbetade trauman från barndomen. Som överförs till barnen - medvetet eller omedvetet.

Själv var jag ju inte alls mogen, att ta hand om barn, när jag var knappt 20 år. Älska dom kunde jag och det gjorde jag verkligen. Och jag ville ge dom ALLT gott på denna jord. Men visst misslyckades jag en del - som mina barn har fått lida av. Min ryggsäck var ju allt annat än tom. Men nog anser jag, att jag kunde ha vårdnaden av dom. Visst - jag skulle ha behövt lite föräldrautbildning och kanske lite stöd. Men det tror jag ju, att de flesta föräldrar behöver. Och en perfekt förälder finns ju inte heller.

Men NÄR är föräldrar helt OLÄMPLIGA som föräldrar?? Var går gränsen?? Ska verkligen utvecklingsstörda FÅ skaffa barn?? Ska en alkoholiserad mamma/pappa få ha vårdnaden om ett barn?? Är en mamma/pappa som är ute och festar varje helg, en lämplig förälder?? En förälder som byter partner stup i kvarten??

Ja jag vet - det GÅR inte att dra klara gränser. Men nog tycker jag, att barn får stå ut med mycket. Själv hade jag väldigt gärna blivit "omhändertagen", när jag var barn och fått en ny familj. Men egentligen VET jag ju inte hur det hade varit heller..... Ja - är det nå´n som har några åsikter???