Till slut - efter mycket om och men - är även rummet klart. Det sista hängde på, att jag fått en dosa till nya TV:n som inte funkade. Men nu har jag fått en ny och allt är okej. Tycker om väggen, som jag ser, när jag ligger i sängen. Tavlan "Beatrice" som jag fått av Anita (målad delvis på björknäver!!), "Strand"tavlan med sandblästrade träbitar på med bladguld i "botten", som min pappa gjort. Från vänster på bänken - en träskiva sågad på tvären (fått av Lotta) med en smidesljusstake jag fått av Therese och diverse vackra stenar och lite torkad tång från Mölle. Därefter ett konstverk gjord av min pappa. I mina ögon föreställer den oss tre syskon, som gapar efter kärlek som tre hungriga fågelungar.... Sen en liten staty "Mor med barn", som Gunnar Täljare gjort - en vän till min ursprungsfamilj. Sen en rolig bit av ett träd - köpt på Nisses och en "bukett" torkade roliga växter i en vas gjord av min xsvärdotter - Majas mamma. Och längst till höger hänger min hårman, som jag klippte av mig 1998.

Väggen har blivit en bit av mitt liv, som jag tycker mycket om. Och som jag är väldigt nöjd med!! Ska försöka få den känslan att sprida sig i HELA lägenheten. Egentligen kanske det är att hänga upp sig väl mycket på saker. Men jag vill kunna se mig om dagligen och stundligen och se vackra saker omkring mig. Saker som i mina ögon stämmer på rätt plats - som ger balans och harmoni i rummet. Nu sen jag slutade jobba, har det blivit ännu viktigare för mig. Jag befinner mig ju hemma i princip dygnet runt. Tror att det är därför, som det har varit så jobbigt, att lägenheten inte har blivit klar.

Tack Ankie för din kommentar. Det ligger nog lite i det där du skrev, att jag nu bor på "baksidan" av Skinnsberg liksom. Sen är det ingen "rymd" när man befinner sig på bottenvåningen - jag kan inte se ut "över" Skinnsberg. Men det rätar nog till sig så småningom, som du Synne påpekade. Det tar nog tid att boa in sig. Du skriver så fint Synne om det där att inte orka längre. Faktiskt lite tröst, att din mamma upplevde samma sak!! Känns skönt när nå´n begrip. Och som du oxå skriver - skit i det som varit - det ÄR ju inte längre. Sinnesrobönen..... 

Dagen idag har sprungit som vanligt. Imorgon kommer Anita och hälsar på - det ska bli roligt!! Jag har inte träffat henne på evigheter. Så ringde Annsan och erbjöd mig, att Harry skulle hjälpa mig att få upp torkställningen i badrummet. Det ska borras två hål i taket nämligen - och jag är ju inte så lång precis..... Och jag är tillrådd att inte klättra.... Sen klockan 19 ska vi alla gå på opera på Metropolitan I New York!! "Madame Butterfly" sänds direkt till vårt Korpen här i Skinnsberg!! Så dagen imorgon blir säkert en liten guldkant på tillvaron!!

 

Ruth

6 mars 2009 22:57

Så vackert blickfång på din sovrumsvägg, trodde nästan det var vardagsrummet. En vacker och rogivande färg med fina saker. Så roligt att man kan hänga upp det man vill på väggen, min man skulle vilja helt rena väggar, så där har vi olika viljor, han tycker det mesta är onödigt, ingen prylsamlare som mig :D Tror du har ett vackert hem att strosa omkring i.
God natt och sov sött, det skall jag !

http://bernamis.bloggagratis.se

 

synne

7 mars 2009 08:54

Hej gumman .Jag tänkte lite på dig och på mig när jag skrev denna dikten.Kul att du gillade den.

Ibland så känns livet pest.

Du känner att kroppen din

börjar sakta men säkert ge upp.

Gammal och grå är nog få som får

slippa känna sig på ålderns höst.

Det här med acceptans,det som där

en gång fanns.

Plötsligt så var det borta,

å livet känns ibland som en potta.

Så konstigt livet kan va!

När du svårt att gå har en dag.

Sjukdomar kommer och går,

dom lämnar många gånger djupa spår.

Ljusglimtarna kan då vara svårt att hitta.

Men om du öppnar din ficka så finner du

dom där.

En del i hjärtat du bär.

Livet kan vara en strid,ibland känns det

som om man aldrig har frid.

Vägen kan vara krokig och ibland

väldigt brokig.

Du tänker man på livet som bara försvann.

Man hinner inte riktigt med.

Man känner sig gammal och grå.

Många av ens vänner har fått gå.

Detta är ju livets gång,det hjälper

föga att streta emot

Det hjälper inte att sätta ner en fot.

Utan man får låta livet ha sin gång.

Kanske nynna du på en sång.


Dikt av Synnöve

http://synne.bloggagratis.se

 

Ankie

8 mars 2009 00:17

Som ett altare.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja inte vet jag..... det blev måånga knapptryckningar bara innan   jag kom hit!! Och hittade VAR jag skulle börja skriva nånstans.   Det tar allt ett tag, innan minnet poppar upp efter så många år.   så här nära ska ju t ex inte radern...

Så har julen kommit och försvunnit..... Den 22 dec åkte jag Riksfärdtjänst till fam Bergefur i Bennarby. Det är fantstiskt, att få åka taxi - 20 mil enkel resa!! Och xtra tacksam var jag på återresan den 27, då det var riktigt snöoväder!! Med många a...

Jaaa här är jag igen!!! Både jag och eventuella läsare har nog trott, att jag har slutat blogga.... Men det har jag ändå inte - även om det var ca tre månader sen jag skrev nå´t. Jag har känt mig så negativ, så det har jag inte velat dela med mig av....

Så blev det då en uppesittarnatt - igen.... Jag hade en "dejt" med Dr Amin i Köping idag. Och efter det kommer tankefjärilarna flygande. Och jag mitt nöt, ångrar att jag inte bad nå´n av döttrarna eller en vän att komma med - för att lyssna och ställ...

Ja nog har den där stora, lyckliga tacksamheten försvunnit. Men jag minns den som om alla möjligheter helt plötsligt öppnades!! Jag var frisk!!! Bara jag tränade upp konditionen nu, så skulle alla dörrar vara öppna för mig. Rent utav kanske jag skull...