Nu så - är bloggpausen färdig och slut. Idag kändes som rätt dag, att kratta ner några rader. Dagarna springer iväg i ett rasande tempo. Fast MITT tempo är inte så högt precis. Imorse - förmiddax - när jag låg där i min goa säng, så undrade jag varför ska jag egentligen gå upp?? När det är så himla skönt att ligga där i sängen och mysa. Men - jag kom fram till, att när jag ändå måste upp på toa, så var det väl lika bra att klä på sig och stoppa in frukosten i ansiktet. Så min frukost intog jag ungerfär, när andra äter sin lunch..... Och jag har inte ett dugg dåligt samvete!!

Som synes på köksbilderna är nu köket klart. Vitt och fräscht, nya knoppar på skåpluckorna, micron på plats och - så blev det ett nytt köksbord oxå.... För övrigt är lägenheten oxå klar - i princip. Jag väntar på att elektrikern ska komma och koppla två bänkarmaturer i köket och få upp takfläkten över sängen och rumslampan över rumsbordet. Pengarna fortsätter att rulla.... Lite  skruvar ska sätta magnetlåsen på plats i köket - det kommer Lasse och gör på söndag. Och så har jag torkställningen i badrummet kvar oxå.

I rummet blev det riktigt bra - platt TV:n sitter på väggen. Den fastnade till slut genom att Harry täljde till träpluggar till skruvarna. Tavlorna är på plats och draperiet bredvid sängen likaså.

Men jag vet inte om jag trivs så himla bra - saknar fortfarande min gamla lägenhet. Försöker övertala mig alla fördelar med att bo längst ner. Tvättmaskin och arbetsrum, som jag inte hade förut - jag klarar att bära in kassarna själv o s v. Det kanske blir bättre, när jag får boa in mig ordentligt....

Igår sydde jag klart kuddfodralen till Annsan. Det funkar ju rätt bra i syrummet. Samtidigt lyssnade jag på Liza Marklunds "Livstid" och sen "Tjuvarnas marknad" av Jan Guilou. Har inte läst något av honom förut, eftersom jag känner ett stort motstånd mot honom som person. Men - skriva kan han ju helt klart.

Idag kom Solveig oväntat på besök - trevligt! Och sen dök även Birgitta upp en sväng!! Kul, kul!! Solveig och jag talade om det där, att inte behövas längre, när man blir gammal. Att man liksom inte har något värde längre, när man inte kan utföra saker. Man blir någon man inte "räknar med" längre. På sätt och vis blir man osynlig. Man belastar omgivningen med sina behov. Man behöver hjälp med än det ena än det andra. Är "tärande" istället för "närande".

 Dessa tankar har jag kämpat med under min paus. Egentligen säger förnuftet mig, att ALLA människor har ett värde genom att bara finnas till. Alltid betyder man nå´t för nå´n annan människa. Men min känsla har varit, att jag nu är värdelös och förbrukad. Även i detta försöker jag tala mig själv tillrätta....

Men tyck för jösse namn inte synd om mig!! För det är det inte. Och något något "tycka-synd-om" vill jag inte ha.  Det skulle göra mig ännu mer "inkompetent". Fy 17!! Någon nöd på mig, går det absolut inte - jag är tämligen nöjd med mitt eget sällskap. Även om det oxå är kul, att utbyta tankar med andra - som jag kan göra, när jag så önskar. Och det känns himla bra att ha vänner, som finns där, när man behöver.

Och ni ska veta, att även mina bloggvänner uppskattar jag!! Jag har allt varit in och läst era bloggar varje dag!!