Lessnade på att sitta inne i finvädret. Så efter att ha uträttat mina ärenden och ätit min soppa, åkte jag ner till sjön. Men så är jag ju så knasig, så jag kan inte sitta bara rakt upp och ner och göra ingenting. Hur ljuvligt det än var med solen som värmde och alldeles vindstilla. Jag började fota. Det blev alla möjliga sorters svampar (inte kantareller!), badklippan och vattnet m m. Sen fick jag för mig, att det måste bara finnas matsvampar oxå. Tog en liten tur i skogen - flås och flämt.... Och jag hittade faktiskt en del Karl Johan svampar! Så dom har jag nyss ätit - stekta på hårdbrödmacka. Gott, gotti gott gott!!

Det är otroligt vad svamp det finns!! Den röda flugsvampen är så himla vacker!! Jag har faktiskt en fotomapp som heter "svampar". Synd att jag inte orkar ränna i skogen mer.... I och för sig har jag ju alltid fått passa mig, eftersom jag har så otroligt dåligt lokalsinne. Har alltid fått lov att se till, så jag har typ en väg på ena sidan och vatten på den andra sidan. Begriper egentligen inte hur jag klarade mig ensam både i Thailand och Malaysia!! Vet att jag gick och gick och gick och hade ingen aning om var jag befann mig. Men på nå´t sätt kom jag alltid tillbaka till hotellet. I och för sig hade jag alltid en lapp med mig där hotellets namn och adress stod....

Jag har hittat en bloggare, som är 93 år!! Tuff tant - strongt gjort att ta till sig nymodigheterna!! Spännande att läsa hennes tillbakablickar. Tänkte för mig själv - om JAG får leva tills jag är 93 - så har jag trettio år kvar att leva!! Då är min äldsta dotter 73 år!! Min son - som är yngst av mina barn  - är 64 år då!! Ja jösses!!

I nästan två år har jag varit fri från tarmvred. Men igår kväll var det dax. Efter fikat med te och några smörgåsrån, kände jag mig som en uppblåst ballong. Började sen må illa - ni vet - saliven rinner till i massor. Värkarna kom med jämna mellanrum. Sen masserade jag magen i massor. Inte för att jag vet, om det hjälper, men det kändes bra - att göra nå´t. Såg framför mig : packa väska, ambulansen, komma ihåg att säga "ingen morfin tack - bara Ketogan". Men - jag hade tur - det gick över!!! Guskelov pris och ära!! Känner mig fortfarande lite uppblåst, men filmjölken gick i alla fall ner i morse/förmiddax. Sen känns det, som om någon har stått på magen och hoppat. Men vad gör väl det - huvudsaken att jag slapp den riktiga värken och att jag slapp sjukan!!!!

Har varit in på flera nya bloggar idag. Bl a en tant på 93 år som bloggar!! Häftigt!! Än finns det hopp om livet!! Ska läsa mer noggrant senare - hon verkade berätta en del om hur "det var förr" - intressant!