...romrussinglass, daimglass, mjukglass, Hägendassglass..... Är så infernaliskt GLASS sugen!! Jag tuggar sockerfritt tuggummi, så jag får träningsvärk i käkarna. Och jag har ätit frusen frukt - oxå gott förstås - men inte som glass.... Men, men - det är vid så´na här stunder man prövas i sina beslut. Vad har jag för vilja egentligen...??  Klart jag klarar, att släppa ifrån mig kilon..... En glass är ju snabbt uppäten - och sen är smaksensationen borta. Sen sitter glassen på rumpan istället. Och snart kan jag sova bort suget....

Sytt klart Lasses "axelvaddsväst" - Lotta kom och hämtade den. Och lämnade sin symaskin åt mig. Den har strulat för henne och jag ska se, om jag kan göra nå´t åt den. På lördag ska jag sätta igång att sy gardinen till arbetsrummet. Nu var det länge sen jag sydde nå´t rejält. På tiden att sätta igång.

Farsinerande att verkligen SE hur blommorna slår ut på min Porslinsblomma - eller Hoya - som jag lärt mig att den heter på fackspråk. Vissa blommor är fortfarande slutna i knopp, medan andra håller på att veckla ut sina kronblad - foto.... När jag gick tillbaka några timmar efter att jag knäppt fotot, hade alla knoppar slagit ut i hela klasen! Och det finns mer än 20 klasar på den Hoyan!! Men ännu så länge bara en som är "färdig". Jösses vad det kommer att lukta gott på kvällarna här framöver!! Men på den Hoyan jag har i köket, syns inte en enda knopp...??

Känner mig rätt intiativlös idag oxå. Dax för en uppryckning snart. Det är väl så, att jag redan nu har fokus på vad som ska hända framöver. Lite hemlisar - bra hemlisar. Rapport kommer en annan dag....

Fortfarande håller jag mig på "rätt" sida vad gäller ätandet. Det är inte längre fullt lika svårt, att avstå från allt gottis som finns. Egentligen är man ju konstig. När jag har gått upp en massa kilon, är det jättesvårt, att ta mig i hampan och motivera mig till att äta rätt. När jag sen äntligen lyckats gå ner några kilon, är det mycket lättare med motivationen. Får se vid nästa vägning, om jag gått ner nå´t mer. Så motivationen håller i sig.... Det svåraste nu är, när jag är tillsammans med andra. För i det sociala umgänget så äter man i princip alltid. Och då hänger det helt på mig, att säga "nej tack" fast snålvattnet rinner.