Idag fick jag in ett foto från mammas och pappas bröllop 1939. Mamma hade prästkragar och blåklint i sin bröllopsbukett. Och hon bar en ljusblå klänning. Brudnäbb var mammas halvsyster Ylva.

Jag hittade oxå ett gammalt tidningsurklipp från 1946, där det var en artikel om pappas företag i turistsovenirer. Pappa uttalar sig i artikeln över svårigheten, att få tag i unga pojkar, som kunde jobba åt honom...

Min bror Jan blev allt riktigt borskämd. Han kunde linda sin pappa om lillfingret hur lätt som helst. T ex har det berättats för mig, att han kunde vakna på natten och kräva att pappa skulle gå upp och ut och skjudsa honom i skottkärran!! Och pappa gjorde som hans son bestämt - mitt i natten!! Pappa hade alltid svårt att säga nej.

Den 15 augusti 1943 föddes min nästa bror Hans Inge - kallad Hans - eller Lillebror. Och den 25 juli 1945 var det min tur att komma till världen. 14 dagar innan atombomben i Hiroschima fälldes.... Nog kan jag undra, om mamma hade ångesttankar om hur världen utvecklades. Eller hade hon kanske fullt upp med hem och barn? TV var ju ännu inte uppfunnet, så hon fick inga synliga bilder av världens eländen....

När jag föddes, lämnades Hans till vår faster Helga och farbror Lars. Det var nog ingen hit - faster Helga - som kom från Ryssland - var ingen snäll faster.... Men det ansågs väl, att mamma inte orkade. Och att min pappa - en karl - skulle rycka in och ta hand om sina barn - nä, nä det gick väl inte an....

Men 1949 var mamma gravid igen. Och hon var tydligen rätt "klen". Hon hade fel på sköldkörteln - ämnesomsättningen - och hade gått upp ordentligt i vikt. Hon blev beviljad abort och lades in på Vilhelmina sjukstuga veckan efter, att jag kom hem från en vistelse där. Doktor Björkman utförde skrapningen, men råkade då perforera livmodern!! Hon fick bukhinneinflammation och avled kl 6.30 den 1 oktober 1949.

Detta var säkert fruktansvärt för min pappa. Kan tänka mig, att mycket dåligt samvete fanns hos honom - på den tiden var de ju mannen som gjorde kvinnan gravid. Där stod han ensam med tre barn, ett stort hus och till på köpet var han arbeslös. Dom hade dragit in slöjdlärartjänsten i Malgovik.

Säkert fick han rätt mycket hjälp från grannar och släkt - bl a farmor så klart, men även min moster Majken kom farande. Min mamma hade under sina sista dagar i livet uttryckt en önskan om, att min moster skulle få adoptera mig. (hon var barnlös)  Men det motsatte sig min pappa. Jag har hört olika berättelser, om hur det berättades för oss, att vår mamma var död. Att pappa t ex tog med sig Jan ner i källaren och talade med honom om vad som hänt. Och Janne klättrade upp i skorssten och satt där och skrek och grät, så det hördes över hela byn. Chockad får man förmoda.

Vi fick hem en slags hemsamarit, som bodde hos oss och tog hand om ruljansen - Elisabeth hette hon. Och pappa fick en slöjdlärartjänst utanför Stockholm, så han lämnade allt. Så småningom blev pappa och Elisabeth ett par. Pappa var ju en riktig kvinnotjusare och hade även "prasslat" medan mamma levde. Troligtvis även med min moster - har jag kommit fram till, när jag lagt ihop två och två.

Fortsättning följer....

 

Hans

31 augusti 2009 18:24

Ja, jag har det bestämda minnet av att det var Göta Eliasson,lärare i Laxbäcken som meddelade oss barn, vi var i sovrummet öster om köket alla tre.Göta var min lärarinna första terminen i första klass, det ryktas att farsgubben hade en historia med henne,hennes gubbe var i alla fall svartsjuk och förbannad på "gubben" det minns jag från ett besök hemma hos dom.
/Hans

 

Chatarina

31 augusti 2009 22:48

Åhh vad bra att du orkar/vill skriva och berätta...! Jag lipar och läser...(är väl en lipsill ;-)
Hoppas på fler berättelser, om du har lust...!
Kram Chatarina

 

Synne

1 september 2009 01:27

Vad fint stinalill.Saknar dina kommentarer.Kram S

 

Ruth

1 september 2009 09:57

Vilket gripande familj-öde, det var svåra tider och tunga lass drogs. Så tragiskt att förlora mamma i så tidlig ålder. Det är ingen lätt barndom ni fick och vill tro det fortfarande svider trotts er nuvarande ålder. Du berättar väldig levande och bra, en och annan tår kommer i ögonvrån och magen värker. Strongt att du orkar att förmedla allt detta tunga från barndomen. Mycket intressant läsning.

http://bernamis.bloggagratis.se

 

Lambergsfrua

1 september 2009 22:07

Jag håller med Ruth i vartenda ord hon har skrivit!
Kramar!

http://lambergsfrua.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja inte vet jag..... det blev måånga knapptryckningar bara innan   jag kom hit!! Och hittade VAR jag skulle börja skriva nånstans.   Det tar allt ett tag, innan minnet poppar upp efter så många år.   så här nära ska ju t ex inte radern...

Så har julen kommit och försvunnit..... Den 22 dec åkte jag Riksfärdtjänst till fam Bergefur i Bennarby. Det är fantstiskt, att få åka taxi - 20 mil enkel resa!! Och xtra tacksam var jag på återresan den 27, då det var riktigt snöoväder!! Med många a...

Jaaa här är jag igen!!! Både jag och eventuella läsare har nog trott, att jag har slutat blogga.... Men det har jag ändå inte - även om det var ca tre månader sen jag skrev nå´t. Jag har känt mig så negativ, så det har jag inte velat dela med mig av....

Så blev det då en uppesittarnatt - igen.... Jag hade en "dejt" med Dr Amin i Köping idag. Och efter det kommer tankefjärilarna flygande. Och jag mitt nöt, ångrar att jag inte bad nå´n av döttrarna eller en vän att komma med - för att lyssna och ställ...

Ja nog har den där stora, lyckliga tacksamheten försvunnit. Men jag minns den som om alla möjligheter helt plötsligt öppnades!! Jag var frisk!!! Bara jag tränade upp konditionen nu, så skulle alla dörrar vara öppna för mig. Rent utav kanske jag skull...